Archives for category: Sinnet

Jag usla mask

februari 5, 2015 //

Hackar du på dig själv ibland? ”Herregud så DUM jag är!” undslipper oss alla högljutt då och då. Men inombords kan egenkritiken vara ännu mycket vassare och ofta helt skoningslös.

”Vilken fruktansvärt dålig förälder jag är som glömde mössan imorse.” ”Gud så tjocka mina lår blivit, jag borde verkligen banta.” ”Jag är helt värdelös på att ……””Jag är så trist och tråkig.” ”Jag är helt dum i huvudet som inte hade MVG på tentan förra veckan.””JAG ÄR SÅ USEL!”

Och så vidare. I evighet och evighet. Amen.

Byt ut ”jag” mot ”du” och fundera på hur det känns om någon annan skulle ställa sig framför dig, spänna sina fördömande ögon i dina och fräsa påståenden som de där rakt i ditt ansikte, gärna stående med händerna på höfterna och med rynkade ögonbryn: ”Hur KUNDE du …..?” ”Hur dum i huvudet får man bli?” ”Du är sämst i världen på…..”

Och i nästa ögonblick säger personen (med tillgjord röst) : ”Slappna av nu i heela kroppen.”

HUR LÄTT ÄR DET??? Ändå är det så det kan vara när vi till exempel försöker börja meditera eller yoga.

Finns det något slut på den där självkritiska rösten? Ja som tur är!

Självmedkänsla är nyckeln. Det handlar om din inställning till dig själv – att öva sig på att ha en vänlig, nyfiken, uppmuntrande inre röst istället för att utsätta sig för skoningslös kritik så fort man får syn på sig själv i spegeln eller gör något som man tycker var mindre än perfekt.

Att vara självkritisk är förresten allmänt förekommande och inte ditt fel. Det ligger nedärvt i våra hjärnor och har hjälpt oss att utvecklas och överleva. Men forskare i USA märker nu en trend i att allt fler blir allt mer självkritiska och mår dåligt av det. Och det är bad news. För rent neurovetenskapligt så aktiverar självkritik stressreaktioner medan självmedkänsla aktiverar trygghetsreaktioner i kroppen. Och det påverkar såklart både vår fysiska och mentala hälsa.

Jag har skrivit om det här tidigare men har inte haft ett så fint och vetenskapligt ord att relatera inläggen till – det är på senare tid ordet självmedkänsla letat sig in i vårt svenska ordförråd och det tror jag är bra.

Här kommer en enkel övning för att prata lite varsammare med sig själv:

Slut ögonen och lyssna på dina tankar. (Bara det här kan vara ett stort steg för den som inte är van, att skilja sig själv från sina tankar genom att vara den som betraktar tankarna utifrån)
Fortsätt lyssna (och häpnas).
Bestäm dig för att fokusera på att väcka upp en inre kompis som talar uppmuntrande till dig. Det kan kännas ovant, men välj att tänka till exempel:
1. Så bra att jag tar mig tiden för den här övningen.
2. Jag gör verkligen så gott jag kan.
3. Jag räcker till som jag är.
4. Jag är en bra förälder.
5. Det är ok att misslyckas ibland.
6. Min kropp är bra som den är, tänk vad den åstadkommer mycket för mig.

Om det underlättar kan du tänka dig att du pratar till dig själv på samma sätt som du skulle prata med en 1-åring som försöker lära sig att gå.

Fortsätt öva så mycket du kan, så ofta du kan, så att det blir en vana. Kanske någon minut varje kväll innan du ska somna. Om inte annat för att få sova bättre – verkar smartare att revva igång trygghetsreaktionerna i kroppen än stressreaktionerna tycker jag.

PS. Jag tycker det här ämnet är så viktigt att det troligen är det mest centrala jag lär ut som yogalärare och den här våren har jag tillägnat hela min meditationskurs ämnet självmedkänsla.

Ulrika Sandström
www.ulrikasandstrom.com

Categories Närvaro, Relationer, Sinnet

Nöjdhets-vanan

februari 2, 2015 //

Om förra inlägget var för långt – här kommer essensen 😉

Sluta leta efter lyckan i vad andra gör, i vad du ”borde” göra. Bara sluta. NU!!
Istället, vänd uppmärksamheten till var du är just det här ögonblicket. Pausa och känn kroppen, ditt andetag och ta in allt som finns omkring dig just nu.
Inse att det här ögonblicket räcker till. Det som är just nu har samma höga kvalitet som de där som du föreställer dig skulle göra dig lyckligare.
Träna dig i att se alla gåvorna du har just nu. Se allt omkring dig som om det var för första gången. Lägg märke till din kropp och förundras över hur finurligt ihopsatt den här. Tänk på allt du har i ditt liv – byggnaden du bor i, naturen, människorna, allt som du har fått och har just precis nu. Wow!

Categories Det goda livet, Hälsa, Lyckan, Närvaro, Sinnet

Att vara nöjd – nu

januari 30, 2015 //

Händer det dig att du ser hur coola saker andra hittar på och önskar att du också hade det de har? Du ser fina bilder på sociala medier, på människor som verkar leva underbara, äventyrliga liv, som lägger sin tid på meningsfulla och spännande upplevelser och saker. Och så pang! kommer tanken att du borde leva ett ännu bättre liv.

Jag erkänner att jag fortfarande åker dit ibland. I bästa fall blir jag inspirerad, i värsta fall kommer tanken att mitt liv och jag själv inte räcker till, att jag borde leva ännu bättre; skapa mer, lära mig mer, resa mer, uppleva mer, äta bättre, motionera mer. Problemet är att vanan att tänka så tar aldrig slut – det finns alltid mer att göra och uppleva och vi kan omöjligt göra allt men vi kan fastna i vanan att önska oss det.

En bättre vana är att träna sig i att vara nöjd.

Det jag inser mer och mer är att lycka och tillfredsställelse med livet inte finns där utanför. Den finns inte där alla andra är, även om jag kan få för mig det. Hur mycket jag än jagar lyckan så når jag den inte, eftersom den är just precis där jag är här och nu.

Missnöjdhetsvanan:

Se om det här känns igen:

Du ser andra göra häftiga saker och önskar att du gjorde något liknande själv. Men du kan aldrig göra allt, så du fortsätter vara missnöjd.
Du ser på dig själv och tänker att du borde förbättra dig – gå ner i vikt, utbilda dig, sluta stressa, bli effektivare, bli en bättre förälder. Men du kan aldrig bli helt perfekt (du är ju människa!) så det betyder att du fortsätter vara missnöjd. Och sen dör du.
Du känner att du borde göra mer. Du rusar omkring och gör massor av saker men har alltid en känsla av att du inte riktigt räcker till. Men det finns alltid mer du skulle kunna göra, du kan aldrig göra allt. Det finns alltid mer som du inte gör än vad du gör. Missnöjdhet guaranteed.
Du kritiserar andra för vad de inte gör. Dina barn, din partner, dina föräldrar, dina vänner – alla gör de något du inte tycker att de borde eller kanske låter de bli att göra något som du tycker att de borde göra. Let’s face it – ingen kommer att vara precis som du tycker de borde och du blir inte lyckligare i ditt eget liv när du lägger energi på ditt missnöje med hur andra lever.

Om du känner igen dig i något av det här, och jag slår vad om att du gör det mer än du inser, så kan nu vara ett bra tillfälle att fundera på hur smart det är att fortsätta med de här missnöjdhetsvanorna som aldrig kan ta slut och som aldrig kan göra dig nöjd och glad.

Nöjdhetsvanan

Sluta leta efter lyckan i vad andra gör, i vad du borde göra.
Istället, vänd uppmärksamheten till var du är just det här ögonblicket. Pausa och känn kroppen, ditt andetag och ta in allt som finns omkring dig just nu.
Inse att det här ögonblicket räcker till. Det som är just nu har samma höga kvalitet som de där som du föreställer dig skulle göra dig lyckligare.
Träna dig i att se alla gåvorna du har just nu. Se allt omkring dig som om det var för första gången. Lägg märke till din kropp och förundras över hur finurligt ihopsatt den här. Tänk på allt du har i ditt liv – byggnaden du bor i, naturen, människorna, allt som du har fått och har just precis nu. Wow!

Det där är nöjdhetsvanan och du kan göra den när som helst, var som helst. Det är gratis och tar aldrig slut.

Den här texten är en översättning med lite förändringar av mig, från ett inlägg av Leo Babuta.

Categories Lyckan, Relationer, Sinnet

Ett soligare hörn av livet

oktober 23, 2014 //

Några av mina gröna växter ropade allt högre på hjälp i det tilltagande mörkret. Jag hörde dem till slut och bestämde mig för att flytta tre av dem till platser med mer ljus så att de får chans att frodas och trivas.

När jag kånkade runt på de stora krukorna (jag gillar yviga växter) slog det mig hur nödvändigt det kan vara även för oss människor att flytta på sig ibland. Till en ny plats, ett nytt sammanhang, ett soligare hörn av livet.

Det hjälper inte hur noga jag skulle ha vattnat och gödslat mina tynande gröna kompisar, utan flytten till tillräckligt med ljus skulle de långsamt ha förtvinat. Blivit brunare och slakare och tappat den lilla glans de hade kvar på bladen.

Precis som det kan bli med oss människor.

Ibland kan man komma in i en fas i livet när vi märker att vi liksom växt ur vårt vanliga sammanhang. I början kanske vi knappt noterar det avtagande ljuset men gradvis blir det svårt att blunda för att vi börjat sloka en aning.

Eller så kan det vara som för min 25-åriga Dracena att vi slår huvudet i taket och måste kämpa och kröka oss för att fortsätta växa.

Ibland kommer vi till en punkt där vi inser att en förändring är absolut nödvändig och hittar kraften att bryta upp.

För mig har det hänt flera gånger. När jag flyttade hemifrån, när jag var 20 och sa upp mig och satte mig på ett tåg rakt genom djupaste Sovjetunionen, när jag var 24 och flyttade hem igen från Australien, när jag var runt 30 och slutade mitt jobb. Och på senare år har det handlat mer om inre förändringar, att ge upp olika föreställningar om mig själv och andra, insikter som har lyft fram mig till ett ljusare ställe precis som jag nu bär mina växter till mer dagsljus.

När jag tänker tillbaka inser jag att var och en av de här förflyttningarna som både var rent fysiska men även gick djupare, upplevde jag som absolut nödvändiga. Det fanns ingen tvekan inombords.

Jag tror att om jag stannat och anpassat mig skulle jag om inte börja vissna så i alla fall ha fått väldigt svårt att skjuta nya skott.

Ibland märker vi inte att det är dags att förflytta oss, och är bara svagt medvetna om en underliggande längtan som vi inte riktigt känns vid. I bästa fall vilar vi och överlever vintermörkret och spirar igen när ljuset kommer tillbaka.

Ofta är det en inre förändring som krävs mer än en yttre. En verklig förändring innebär att vi ser verkligheten i ett nytt ljus. Både tankemönster, verklighetsbeskrivning och agerande ändras. Inte alltid men ibland för det med sig att vi behöver lämna ett jobb, ett destruktivt förhållande eller byta bostad.

Precis som blommorna söker vi ljuset och har vi tur upptäcker vi på vår personliga väg genom livet att fönstret finns inombords.

Ulrika Sandström
www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

Categories Det goda livet, Lyckan, Möjligheter, Relationer, Sinnet

Bästa musikvideon

oktober 22, 2014 //

Kanske har ni hört Colbie Caillat’s fina låt ”Try” men har ni sett videon? Nyss dök den upp i mitt Facebook-flöde för andra gången och jag vill dela den med er som missat den, eller som vill se den och beröras igen. Den är annorlunda och viktig med sitt budskap om orättvisa skönhetsideal. I videon plockar hon av sig löshår, lösögonfransar, tvättar bort make-up och visar sig som hon är. Jag ska visa den för mina döttrar, som så tydligt redan påverkas av och lär sig bedöma hur ”fina” kvinnliga artister är.

Categories Föräldrarskapet, Kroppen, Sinnet

Killevippen!

september 10, 2014 //

Du promenerar i skogen och får syn på en lång, lite krokig pinne bland höstlöven. Säg ”killevipen”, bli liten som en pyssling och ställ dig på pinnen. Nu står du mitt i ditt liv. (varning – dagens inlägg kräver ett visst mått fantasi).

Vi människor upplever nämligen oftast livet som en långdragen horisontell linje fullt av görande som slutar med ett stup rakt ner i mossan, precis som den här pinnen. Du kommer någonstans ifrån där bak i pinnens början, du är på väg någonstans framför dig.

Vi har händelser bakom oss på pinnen som vi helst inte vill tänka på – och därför tänker vi på dem lite för ofta. Vi oroar oss för problem som vi inbillar oss ligger framför oss på pinnen så att vi blir stressade. Och inte minst oroar vi oss för att ramla av pinnen och sjunka ner i den oändliga myllan.

En normal dag sysslar vår hjärna nästan hela tiden med att tänka antingen framåt eller bakåt längs den där tidspinnen. Typ så här:

”Oj vad dåligt jag sov i natt. Hur ska jag orka igenom dagen? Jag kommer att somna på mötet, chefen blir vansinnig. Hon kanske sparkar mig! Herregud så svårt det skulle vara att hitta ett nytt jobb. Kommer jag ens kunna bo kvar i huset? Huset ja, undrar om rörmokaren fixar toan idag. Annars måste vi springa ut till gästhuset. Hur kul är det i natt när minstingen vaknar? Ingen sömn inatt heller!”

Och så vidare. Skulle det vi inbillar oss hända i verkligheten är vi redan så utmattade av att ha oroat oss att vi har noll kraft kvar att hantera situationen. Och så kallar vi oss det intelligentaste djuret?

Jag skulle vilja påminna om en annan dimension av livet. Kanske kan man tänka sig den som en solstråle som lyser rakt uppifrån genom trädgrenarna ner på din egen lilla pinne. Den vertikala linjen. Det som är just precis nu.

Hur långt är nuet i tid räknat? Det finns inte, det går inte att mäta. Ändå är det det enda som finns. För pinnen existerar bara i tankarna. Du kan inte hitta den i verkligheten. Du kan inte ta på den, plocka upp den eller slänga den till en hund. Pinnen finns bara som tankar – minnen av det som varit eller drömmar om framtiden.

Ju mer vi tränar oss i att stanna i solstrålen, i nuet, desto större blir det. Det expanderar allt djupare och bredare neråt och sträcker sig allt högre och högre upp. Fanns någonsin något annat än nuet? Det var alltid nu, nu, nu. Pinnen har vi inbillat oss.

Livet kan levas i en lysande värmande solstråle. Kom ihåg att stanna och uppleva det ibland. Om pinnen är historien om ditt liv så är solstrålen ditt alldeles eget levande liv här och nu, andetag för andetag.

Så sitt i solstrålen och låt den lysa upp din pinne i skogen och skratta åt människans eviga galenskap.

Killevippen på dig!

Ulrika Sandström
www.ulrikasandstrom.com

Tidigare publicerad i Varbergsposten

Categories Närvaro, Naturen, Sinnet

Veranda-filosoferna

augusti 6, 2014 //

Vaknar före barnen, vilken lyx! Äntligen chans att få vara själv på yogamattan. Smyger utan att våga andas förbi minstingens sovrum, om en golvplanka knarrar kan det väcka, om jag ens tänker tanken att jag är vaken kan den väcka.

Lyckas ta mig förbi, trycker sakta ner dörrhandtaget och når triumferande verandan och rullar ut mattan. Aahhh, vilken sommarmorgon! Ljummen luft, stilla hav, doft av fuktigt gräs. Drar några uppfriskande andetag och sätter mig sen ner och blundar.

DET SKULLE JAG INTE HA GJORT! Naturligtvis stänger jag ögonlocken för klumpigt. I barnrummet slås två himmelsblå upp av oljudet. En minut senare hörs ett tassande och Voilá! Min lilla grodunge uppenbarar sig i dörröppningen.

Våra ögon möts och jag inser att nu har jag ett val.

Att känna besvikelse över att morgonen inte blev som jag förväntat mig. Irritation över att jag ALDRIG får en tyst stund för mig själv. Uppgivenhet och funderingar på att bygga ett ljudisolerat tempel med dubbla lås uppe i skogsbrynet.
Att acceptera det nya läget och känna mig glad över att få en stund med min sömnvarma, rufshårigt nyvakna lilla groda. Vara glad för att hon längtar efter mig och vill komma och rulla ihop sig i mitt knä.

Jag gör inget av de alternativen. Jag reser mig upp och skriker NEEEEEJJJ!! så det ekar över Norra Näs och rusar sen iväg så fort jag kan medan jag kastar vilda blickar över axeln för att se om jag blir förföljd.

Nej, jag bara skojar.

Men alternativ nummer två som ju låter sundast är inte min automatiska reaktion. Att bli lite gnällig när saker inte blir som man tänkt sig är en väldigt mänsklig åkomma.

Som när du vill göra marängsviss och affären har slut på grädde. Som när du räknar med att vara framme en viss tid och tåget är försenat. Som när du ska använda din sista avokado och upptäcker att den är helt brun inuti. Som när du ska ut och vandra och vaknar till ett åskoväder.

För att inte bli gnällig måste man börja med att fatta att man har ett val vad man kan tänka. 90% av dina tankar idag är samma som du hade igår. Exakt likadana! Det kan tänkas vara klokt att byta ut några av den gnälliga sorten till något trevligare om man ändå inte kan göra så mycket åt situationen eller hur?

Fast för att klara det krävs träning. Det gäller att upptäcka den där automatiska tanken, släppa förbi den och fånga en annan tanke, en som får en att må bra.

Jag har tränat ganska mycket på det och den här morgonen händer det plötsligt! Jag väljer alternativ två. (Hallelujakör här) Resultatet? Istället för undertryckt frustration serverar jag mig själv och grodungen en mysig stund av kramig närvaro. En chans att verkligen träffas och filosofera om livet. Jag: ”Vad är kärlek egentligen?” Hon, med självklarhet i rösten: ”När man vill pussas”. Hon: ”Jag ska göra stora bubblor sen mamma. Stora stora stora!” Jag: ”Bra idé.”

Det är hon och jag och sommarmorgon. Bättre kan det knappast bli.

Categories Det goda livet, Föräldrarskapet, Närvaro, Relationer, Sinnet

Min dröm är din

juli 2, 2014 //

”Vi ska alla en gång dö. Ja vi ska alla en gång dö.” Jag sjunger och ler och ryser och gungar i takt när Kent avslutar sin konsert enligt traditionen.

Det kanske inte verkar helt normalt att sjunga att man ska dö och samtidigt känna sig lycklig. Det kan så vara. Jag förstår att en del tycker Kent (popgruppen) är väldigt deprimerande med sina texter om ångest, livskriser och vånda.

Men det som gör det så bra tror jag handlar om känslan av samhörighet. Jocke Berg sjunger direkt från sitt hjärta och det känns så tydligt. ”Som det strålar från mitt hjärta, som en motorväg av ljus. Genom hålet i ditt hjärta, kommer räddningen till slut.” Alltså, vad ska man säga.

Jag blir lycklig för jag känner samhörighet med honom och med den gungande folkmassan och med alla som lever. För trots alla våra likheter har vi ju detta gemensamt – döden.

Positivt tänkande brukade engagera mig mycket. Numera tycker jag döden är mer intressant. Haha, nej jag skojar. Men jag börjar tycka att begreppen som tuggas inom mental träning kan bli ytliga. Var finns innerligheten?

Jo jag tror stenhårt på att vi kan förändra hur vi mår genom att lära oss knep om hur vi kan tänka annorlunda. Det är jättenyttigt och borde läras ut till alla.

Men det är synd om utbildningen om människans sinne stannar vid hur vi tänker. Vi är ju så otroligt motsägelsefulla och komplicerade varelser.

Vad är till exempel medvetandet egentligen? Ja, det är inte detsamma som tankarna. Forskarna har faktiskt inte den blekaste aning om hur medvetandet uppstår i hjärnan. Ändå upplever vi (förhoppningsvis) att vi är medvetna varje dag.

Mystiker och filosofer har i alla tider sagt att det medvetande som är kärnan i vår varelse är detsamma som kärnan i alla andra varelser och företeelser. Det förbinder oss med allt och alla, mig med Jocke Berg och klöverblommorna i gräsmattan jag kan se utanför fönstret.

Men detta inser vi i allmänhet inte, och säkert är det flera av er som läser det här som tycker det låter flummigt. Försök stävja kräkreflexen och följ med lite till!

Vår moderna kultur sätter förnuftet till domare över verkligheten, men det finns andra sätt att se det på. Inom t ex den indiska filosofin sägs att förnuftets begränsningar, och vi kan väl alla hålla med om att det har begränsningar, när det inte lyses upp av det som brukar kallas anden, dömer oss att vistas i en opålitlig värld som vi själva skapat, en slags värld av illusioner (maya). Det är vår uppgift att vakna upp ur den här drömvärlden som vi själva gjort så snäv och vända blicken mot något som är mycket större.

Det tycker jag låter mycket roligare än att träna på positivt tänkande. Fast det är ju jag, som blir lycklig av att sjunga att jag ska dö. Men jag har i alla fall stöd av modern forskning när jag säger att vår hjärnas förmåga till förnuft och logik är ordentligt begränsad. Så kanske går vi omkring i en dröm, grundlurade av våra egna hjärnor.

Ska du verkligen lita på det du tänker?

Ulrika Sandström
Tidigare publicerat i Varbergsposten

Categories Sinnet

Rösterna

maj 7, 2014 //

Träffade på en av mina närmaste vänner nu på morgonen. Det första jag gjorde var att tala om hur otroligt ful i håret hon var. Alltså, det var verkligen på tiden att släpa sig iväg till frissan. ”SÅ risig kan du bara inte visa dig utanför ytterdörren” påpekade jag med höjda ögonbryn. Jag passade också på att anmärka att hon verkade ha fått en och annan extra rynka sedan senast vi sågs.

Utan att pausa tog jag ett steg tillbaka för att granska hela hennes kropp och herregud, nog borde hon ta det lite lugnt med gofikat ett tag!

”Lilla gumman”, sa jag hjälpsamt, ”det är ju snart dags att visa sig i bikini igen och det ser verkligen lite plufsigt ut här och där.”

Hon bara tittade tillbaka med matt blick och teg. För vad skulle hon säga?

Hon är egentligen ganska chanslös när jag sätter igång. Jag är en av dem som står henne allra närmast och jag tror stenhårt på att se till att hon håller sig på plats. Jag menar ju bara väl!

Jaja, jag får väl erkänna att jag kanske älskar att viska otrevligheter i hennes öra, så ofta jag får tillfälle. Framförallt njuter jag av det om hon försöker sig på något nytt eller modigt. Då blir jag SKONINGSLÖS! MOAHAHAHAHAHA.

Hon mår bara bra av att bli påmind om att hon inte ska tro att hon är något. Som en skicklig trädgårdsmästare sår jag frön av tvivel och rädsla i hjärnbarkens rika mylla. Det bästa av allt är att hon inte ens märkt min taktik. För det mesta får jag härja helt fritt med hennes hjärna och känslor.

Det finns många som är som jag. Bara i Sverige är vi ungefär 9 644 864 stycken. En i varje svenskt huvud, tryggt bosatt mellan dina öron.

Några av min sort har tyvärr blivit lite kuvade av jobbiga sinnen som börjat märka hur vi arbetar och inte gillar resultatet. De envisas med att putta bort oss med idiotiska positiva tillrop som ”Du ser rätt fin ut idag” eller ”Det ska nog gå bra det här nya jobbet” och annat trams. I värsta fall blir vi överröstade efter ett tag, men vi slåss in i det sista. Det värsta vi vet är när vi blir upptäckta och accepterade. Nä fy, då de börjar klappa oss medhårs med mjuka fingrar är det dags att flytta ut.

Jag är rädd att det börjar bli allt vanligare att folk lär sig den där dödande tekniken. Kanske sprids information om det på äckliga hemsidor och kurser, jag vet inte. Jag har hört talas om otäckheter som coachning, yoga och meditation. Det är verkligen oroande.

Jag hoppas bara att det är en övergående trend och att vi tvivelspridare får stanna kvar som härskare över svenskarnas hjärnor. För vad skulle annars hända? Folk skulle bli glada och trevliga och älska varandra och slösa bort hela livet på frid inombords och annat dumt.

Ja du hör ju själv, så kan vi inte ha det!

Ulrika Sandström

Tidigare publicerad i Varbergsposten

Categories Relationer, Sinnet

De två viktigaste minuterna i ditt liv

april 23, 2014 //

Två minuter här och där betyder inte särskilt mycket om man ser till en hel dag, en vecka eller en livstid. Vad kan man göra på två minuter? Kolla Facebook, slösurfa på nätet, stirra på tv-reklam eller klippa tånaglarna. Två minuter är ju ingenting. Eller?

Jo jag vill påstå att det finns två slags minuter som du kan spendera just precis nu, som skulle kunna ha en ofantlig påverkan på din hjärna och därigenom ditt liv. Jag ska bespara dig spänningen – det är två minuters tyst inåtriktad uppmärksamhet jag menar. (Även kallat meditation, men det är ett så pretentiöst begrepp för många att jag inte vågar använda det här)

Va? Vilket trams! Kanske någon fnyser och snabbt bläddrar vidare. Men vänta lite, det är så enkelt, det kräver så lite och det kan förändra så mycket. Som droppar gröper ut stenar.

Så här lätt är det: Ta två minuter från din otroligt upptagna dag (videoklipp på Facebook) och sitt stilla, blunda och fokusera på ditt andetag. Känn hur det kommer in i kroppen och sedan åker ut igen. När tankarna drar iväg, locka dem vänligt tillbaka till andetaget. Som en tålmodig mamma till en sprudlande pigg två-åring som inte kan sitta stilla.

Här kan du lyssna på mig och vårfåglarna om du vill:

Så, färdigt! Ingen perfekt lotusposition med ben och fötter hopplöst intrasslade, ingen guru, ingen tempelsal. Bara lägga märke till andetaget. Inget fanatiskt borttryckande av tankarna, bara låt dem väsnas och kom tillbaka till andetaget.

För enkelt för att ha någon effekt? Ja, det ska erkännas att du inte blir andligt upplyst eller ens särskilt mycket klokare efter de där första minuterna. Du kommer inte uppnå nirvana, du kommer inte att plötsligt bli totalt kolugn resten av dagen.

Men du har börjat omforma din hjärna och kanske märker du ett lite större lugn inombords. Du har skapat dig ett litet utrymme av stillhet i det ständiga bruset av intryck utifrån. Du har börjat märka hur tankar kan komma och pocka på, tjatandes om att du ska kolla något, oroa dig för något, älta något, men att du inte alltid behöver haka på och följa med.

Och det är ingen liten början. Tänk om du gör de här två minuterna imorgon, nästa dag och dagarna efter det. Du kommer att ha lärt dig några livsviktiga saker. Du lär dig hitta lite utrymme mellan tankarna. Du skapar en paus som hjälper dig reagera mindre på irriterande saker (och människor) omkring dig. Du kommer att ha upptäckt ditt eget andetag och hur det kan påverka dig. Studier visar att du faktiskt omskapar hjärnan med den här enkla övningen.

Och så tar det bara två minuter per dag. Kanske du kan välja bort ett Youtube-klipp med knasiga katter?

Det finns förresten en annan tvåminutare som gör skillnad – tandborstningen. Inte många ifrågasätter den (ja utom mina barn då). Vad tror du gör mest skillnad i ditt liv – rena tänder eller lugn inombords?

Ulrika Sandström

Tidigare publicerad i Varbergsposten, förutom ljudklippet förstås!

Categories Andning, Närvaro, Sinnet