You-were-always-on-my-mind

Det finns människor jag inte kan få ut ur mitt huvud. Flera av dem känner jag inte. Som dusch-Robban och pannkaks-Britt. Ändå har de krupit in i min hjärna och gjort sig hemmastadda och verkar inte ha minsta intresse av att flytta ut. De är inte påfrestande på något vis, tvärtom är många av dem mycket försynta och lågmälda gäster som bara visar sig vid väldigt specifika tillfällen. Övrig tid gör de sig sällan eller aldrig uppmärksammade.

De jag tänker på nu håller sig i de grunda vattnen av mitt medvetande. De kommer inte i närheten av några livsavgörande eller känslomässiga djup, där rör sig helt andra underbara och otäcka fiskar.

Eftersom de är så oförargliga i vanliga fall är det svårt att ens framkalla vilka det är jag försöker skriva om. Men efter en stunds envist pockande och lockande har jag lyckats locka fram tre av dem i medvetandets ljus.

Vi har till exempel Britt. Hon var min fröken i hemkunskap i Karl-Gustavs skola för många år sedan. Jag har nog inte träffat henne sedan dess, alltså inte på sisådär 10 (+22) år. Ändå tänker jag på henne flera gånger i månaden.

Sedan är det Robban, en Facebook-bekant som jag ofta tänker på när jag står i duschen (!)

Och så Annelie som dyker upp så fort jag har en gurka i händerna.

Det finns fler, men jag ska vidareutveckla de här så tror jag att ni kommer att känna igen fenomenet.

Britt kommer bara fram när jag gör pannkakor. Jag var 10-11 år när hon demonstrerade hur man steker en pannkaka och jag lyder henne fortfarande slaviskt. Speciellt hur man alltid ska låta smöret sluta fräsa innan man häller i smeten. Det blir bra pannkakor! Inte konstigt att hon också råkar ha gett upphov till en av Varbergs duktigaste kockar.

Sen var det Robban i duschen (fingerat namn, ursäkta min fördömande natur om du råkar känna igen dig). Han skrev ett inlägg en gång om hur mycket schampo han hällde i håret varje gång det skulle tvättas och raljerade om hur dumt det var att vara sparsam. Tyvärr har han fastnat i min hjärna som en symbol för en arrogant ”Jag-gör-väl-hur-jag-vill-och-skiter-i-miljön”-attityd som långsamt tar död på vår planet. Stackars man.

Och så är det Annelie som jag faktiskt träffar IRL då och då. En gång skrattade hon åt mitt sätt att dela gurka och visade hur det skulle göras ordentligt. Än i dag försöker jag på hennes sätt ibland (skära på längden först, sedan i småbitar) med plåster på fingrarna som enda resultat.

Vad är min poäng? Människor vi möter påverkar och förändrar oss på olika sätt, både ytligt och djupt. Vissa flyttar in i våra hjärnor och ibland även i våra hjärtan utan att de ens vet om det själva.

Kanske följer du och jag någon annan genom livet och dyker upp i deras minne titt som tätt.

Visst är det en ganska trevlig tanke hur vi gör varandra sällskap på vägen.

www.ulrikasandstrom.com