Archives for category: Sinnet

upptagna_myror

Lite mycket just nu, mycket på gång och väldigt många bollar i luften? Brukar du strö såna här fraser omkring sig eller har du hört dem från andra?

Många bär sin upptagenhet som en hedersmedalj på bröstet. Den får oss att känna oss viktiga, produktiva och populära, men, om vi ska vara ärliga, också halvt panikslagna inombords.

För samtidigt som vi far runt som dårar i en allt snabbare jakt på framgångar, aktiviteter, status, prylar och likes på Facebook finns det en undertryckt del inom oss som skriker: Lugna ner tempot! Jag behöver vila! Vad är meningen med allt det här?

Naturligtvis ignorerar vi den där rösten men det går inte att kväva den i långa loppet. Vi märker den som en krypande panikkänsla i bakgrunden, så vi springer fortare för att slippa känna efter. Många har fullt upp men blir allt tommare inombords. För:

”Det räcker inte att vara upptagen – det är myrorna också. Frågan är, vad är vi upptagna med?” (Thoreau)

Tittar man på forskningen så håller vi våra tankar upptagna med oro, planering och grubbel mest hela tiden. Vår uppmärksamhet riktar vi utåt, inte minst på allt som händer på våra telefoner som forskare påstår att vi i genomsnitt kollar av 100 gånger per dag!

Låt mig förresten halshugga ett par outtalade myter om upptagenhet. Våra många-bollar-i-luften gör oss inte mer produktiva, det visar ny forskning. Multi-tasking gör att vi får svårare att tänka klart och planera, svårare att ta beslut, kontrollera våra känslor och att stå emot frestelser.

Att göra en sak i taget är smartare, men är det enkelt? Nej, för min del krävs beslut som att stänga av telefonen på kvällen efter jobbet och låsa in den i ett bombsäkert valv under huset. Nästan.

Gör upptagenheten oss mer populära? Möjligen hos kortsynta chefer (ända tills personen inte orkar och blir störigt länge sjukskriven), men som vän och familj uppskattar vi dem som har tid att bry sig om oss, eller hur?

Vår hjärna har ett desperat behov att få vila – vi behöver koppla ner så att vi kan koppla av och verkligen möta varandra.

Att vara med uppmärksamheten där vi är fysiskt och att intressera oss för dem som är där vi själva är, medan de är där.

Verkar det lite väl radikalt? Jag skriver det här lika mycket för att påminna mig själv för det är inte lätt.

Tillbaka till Thoreau. Vad gör vi oss upptagna med? Ja om vi kan börja med att göra en sak i taget har vi kommit långt. Bara med det greppet släpper vi fram mer kreativitet och glädje och får dessutom mer gjort.

Själv tränar jag på att göra mig upptagen med människor, dagdrömmar, skapande, uteliv, göra bra saker i mitt företag (fast inte alla tusen idéer på en gång) och att hitta stillhet inombords.

I stillheten tonar paniken småningom ut som solnedgångsljuset i havet, prova själv en stund varje dag. Det kommer att bli allt enklare att stänga av telefonen och göra klokare val med din tid, jag lovar.

www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

yogavandring_meditation_skärsjön

Underligt folk har synts till kring Varberg. I söndags sågs en grupp vid växthusen nära Varberg Nord. De stod i en ring (en vanlig formation enligt vittnen) och blundade. En förbipasserande tyckte att de svajade betänkligt.

Samma dag rapporterade en besökare att gruppen synts upp på Gamla Varbergs naturreservat. De satt utspridda i gräset nära toppen och blundade och den norske turisten tyckte att de verkade tillbedja choklad (fast vem gör inte det?). Han hörde också ett otydligt mummel om luften, värmande solstrålar och djupa andetag.

På en plats i skogen nära Tofta sågs de sträcka armarna i luften på olika sätt och de verkade helt omedvetna om omgivningen. Flera gånger har de setts gående i ett tyst led och de stannar ofta och verkar lukta på blommor, lyssna på någon bäck eller stirra på träd.

Förutom i trakterna norr om Varberg har de flera gånger skymtats i Åkulla bokskogar och den sydligaste platsen som rapporterats var i närheten av Vessigebro.

Förra helgen samlades de på byaberget vid Axtorna i solnedgången och blev kvar långt efter att fullmånen stigit upp över slätterna. Även om inga ylanden rapporterats så hördes flera misstänkta skratt och mumlande ljud.

Ibland pratar de glatt med varandra, men ofta är de helt tysta. Som en frukostgäst på Ästad vingård uttryckte det:

”Jag såg dem sitta vid ett bord helt tysta i över en halvtimme. De åt jättesakta! Ibland blundade de medan de åt och de undvek helt kontakt med oss andra gäster. Jag försökte faktiskt flirta lite men det var lönlöst.”

Teorierna om de underliga folkslaget går isär. En del tror det rör sig om en sekt, andra misstänker organiserad brottslighet. Det har inkommit många vittnesmål och även om det verkar vara olika individer som samlas så har arten några gemensamma drag:

  • Klädseln är ofta friluftsfärgad
  • De verkar vara mycket nöjda med sig själva
  • Deras ögon har en ovanlig mjuk glans
  • Alla har gympaskor eller vandringskängor på fötterna.

Nu kan vi avslöja, baserat på en tillförlitlig källa, att det varken rör sig om en sekt eller organiserad brottslighet. Det är i själva verket människor som gett sig ut på yogavandring där de tränar på att vara närvarande i nuet och njuta av naturen.

Vi hoppas med denna rapport kunna lugna befolkningen. Yogavandrarna må vara ett underligt släkte med konstiga ritualer men de har inga onda avsikter utom möjligen att omvända överarbetade och stressade människor till livsnjutare.

En varning kan ändå vara på sin plats. Om du lockas att själv prova på att gå ut i skogen och stirra på träd eller sträcka dig raklång i solvarmt gräs, var medveten om att sådana aktiviteter är beroendeframkallande och kan förändra hela ditt liv.

Speciellt vill vi avråda dig som gillar att grubbla, älta och oroa dig. Risken är stor att alla såna tankar smälter bort när du ger dig ut i naturen.

Så ser du gruppen kan det vara bäst att hålla sig på avstånd.

www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

You-were-always-on-my-mind

Det finns människor jag inte kan få ut ur mitt huvud. Flera av dem känner jag inte. Som dusch-Robban och pannkaks-Britt. Ändå har de krupit in i min hjärna och gjort sig hemmastadda och verkar inte ha minsta intresse av att flytta ut. De är inte påfrestande på något vis, tvärtom är många av dem mycket försynta och lågmälda gäster som bara visar sig vid väldigt specifika tillfällen. Övrig tid gör de sig sällan eller aldrig uppmärksammade.

De jag tänker på nu håller sig i de grunda vattnen av mitt medvetande. De kommer inte i närheten av några livsavgörande eller känslomässiga djup, där rör sig helt andra underbara och otäcka fiskar.

Eftersom de är så oförargliga i vanliga fall är det svårt att ens framkalla vilka det är jag försöker skriva om. Men efter en stunds envist pockande och lockande har jag lyckats locka fram tre av dem i medvetandets ljus.

Vi har till exempel Britt. Hon var min fröken i hemkunskap i Karl-Gustavs skola för många år sedan. Jag har nog inte träffat henne sedan dess, alltså inte på sisådär 10 (+22) år. Ändå tänker jag på henne flera gånger i månaden.

Sedan är det Robban, en Facebook-bekant som jag ofta tänker på när jag står i duschen (!)

Och så Annelie som dyker upp så fort jag har en gurka i händerna.

Det finns fler, men jag ska vidareutveckla de här så tror jag att ni kommer att känna igen fenomenet.

Britt kommer bara fram när jag gör pannkakor. Jag var 10-11 år när hon demonstrerade hur man steker en pannkaka och jag lyder henne fortfarande slaviskt. Speciellt hur man alltid ska låta smöret sluta fräsa innan man häller i smeten. Det blir bra pannkakor! Inte konstigt att hon också råkar ha gett upphov till en av Varbergs duktigaste kockar.

Sen var det Robban i duschen (fingerat namn, ursäkta min fördömande natur om du råkar känna igen dig). Han skrev ett inlägg en gång om hur mycket schampo han hällde i håret varje gång det skulle tvättas och raljerade om hur dumt det var att vara sparsam. Tyvärr har han fastnat i min hjärna som en symbol för en arrogant ”Jag-gör-väl-hur-jag-vill-och-skiter-i-miljön”-attityd som långsamt tar död på vår planet. Stackars man.

Och så är det Annelie som jag faktiskt träffar IRL då och då. En gång skrattade hon åt mitt sätt att dela gurka och visade hur det skulle göras ordentligt. Än i dag försöker jag på hennes sätt ibland (skära på längden först, sedan i småbitar) med plåster på fingrarna som enda resultat.

Vad är min poäng? Människor vi möter påverkar och förändrar oss på olika sätt, både ytligt och djupt. Vissa flyttar in i våra hjärnor och ibland även i våra hjärtan utan att de ens vet om det själva.

Kanske följer du och jag någon annan genom livet och dyker upp i deras minne titt som tätt.

Visst är det en ganska trevlig tanke hur vi gör varandra sällskap på vägen.

www.ulrikasandstrom.com

En av mina inspirationskällor till inlägget om skolan är det här Ted-talk:et, se och inspireras:

scary

Det är mitt i natten. Hon väcks av ett ljud. Vad var det? Hon lyssnar intensivt men allt är tyst. Tittar sömnigt på klockan – kvart över två. Något känns fel, väldigt fel. Hon känner sig iakttagen. Efter att ha vänt och vridit på sig över en halvtimme går hon upp. Äter en banan och spanar ut i den ljusa sommarnatten, en svag oro i bröstet.

Efter en stund bestämmer hon sig för att återvända till sängen och det är då hon upptäcker den. En svart skugga på lakanet alldeles bredvid kudden. Hon böjer sig fram för att borsta bort det hon tror är lite skräp men skriker halvkvävt till när fingrarna möter något kallt och slemmigt.

Äcklat famlar hon efter ficklampefunktionen på mobilen och lyser upp sängen. Det hon ser får blodet att isa sig.

En lång, brun mördarsnigel krälar fram över lakanet!

Den måste ha smitit in genom verandadörren under dagen och sedan långsamt, metodiskt och ondskefullt strävat sig upp längs väggen där den väntat på att hon skulle somna in. Hon står som fastfrusen och ryser i hela kroppen medan odjuret obekymrat hasar sig vidare i riktning mot kudden.

Efter att ha övervägt att ringa polis och brandkår fattar hon mod och hämtar toapapper. Utan rättegång döms inkräktaren till det hårda straffet avlivning genom drunkning. Hon lutar sig över toalettstolen. Det är över.

Kvinnan går på darriga ben och lägger sig igen. Så småningom infaller sig sömnen men den fylls av oroliga drömmar om slemmiga skuggfigurer med viftande antenner.

Kvinnan var jag och jag överlevde, men kommer för all framtid vara märkt av upplevelsen. Därför vet jag inte om jag klarar av att skriva alla mina 500 ord idag, men jag gör ett försök.

Egentligen skulle jag skriva om stress. Det finns nämligen inte. Påstår en indisk skäggig guru jag nyligen hörde på YouTube.

Konstigt då att sjukskrivningarna för stress ökar igen i Sverige. Svårt att sova, ont i huvudet/nacken/magen, oroskänslor, olust, trötthet, irritation och en slags ständigt närvarande underliggande panik är vanliga ingredienser i en svensk människas liv. Jag vet hur det känns och det är väldigt verkligt.

Den skäggiga indiern insisterade på att stress inte finns och berättade skrattande att när han först kom till USA så förstod han överhuvudtaget inte vad begreppet innebar. Varför pratade alla om ’stress management’, som han översatte till ”stress-skötsel”, hela tiden?

Det man sköter om är väl det som man bryr sig om – sin familj, sin hälsa, sitt hem. Varför ville amerikanarna sköta om sin stress? Som om den vore ett litet husdjur? Undrade gurun.

Han definierade istället det vi kallar stress som okunskap. Jag måste erkänna att han har en poäng. Så mycket lidande som skulle undvikas om vi lärde oss ta hand om oss själva.

Vi vet inte hur vi ska hantera vårt ”system” – vår kropp, vårt sinne, våra känslor, vår energi, vår kemi. Därför upplever vi stress.

Det sa gurun, men jag slår vad om att han aldrig har vaknat med en mördarsnigel på kudden!

www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

hackschooling

Nästa vecka börjar lillgrodan på en ny skola. I fredags var vi där och hälsade på.

Skolan bedrivs på två renoverade bondgårdar i Valinge. De ligger i ett skogsbryn med utsikt över ängar och betande djur. Gårdarna knyts ihop av en jättestor trädgård där eleverna hjälper till att odla både blommor, frukt och grönsaker.

Där vi går tänker jag att trädgården är perfekt att leka på. Istället för asfalt är det mycket gräs, träd, blommor och öppna ytor där barnen kan springa omkring. Flera av träden ser väldigt klättervänliga ut, konstaterar lillgrodan belåtet och själv blir jag glad av att se en bänk med inskriptionen ”Andas” på.

En bit bort ligger stallet som eleverna ibland besöker för att lära sig ta hand om djuren, men också för att träna kommunikation och empati, ha matte eller biologi. Uppe i skogen skymtar vi den omskrivna äventyrsbanan där många av lektionerna hålls med utomhuspedagogik som grund.

Vi går uppför trappan till entrén som är målad i regnbågens alla färger och där barnen har skrivit in orden ”Frisk – lycklig – kreativ” vilket är skolans motto.

Det är tidig morgon och eleverna har inte kommit än, men när vi kliver in träffar vi två av lärarna som skrattande kommer ut från den inglasade verandan där de startat dagen med yoga. En timmes valfri träning på morgonen ingår i lärarnas arbetstid för att försäkra sig om att de orkar vara närvarande och pigga hela skoldagarna.

”Vår skolas främsta mål är att lära barnen hur man håller sig frisk, lycklig och kreativ hela livet och vi vill självklart föregå som goda exempel. ”förklarar den ena läraren.

Vi får veta att de vanliga läroämnena här kompletteras med och bakas in i andra kunskapsområden. ”Vi tar fasta på den senaste forskningen som visar att välmående, glädje och kreativitet är grunden för att fungera bra i samhället och arbetslivet.”

Jag studerar ett schema på anslagstavlan och ser ämnen som:

  • Kroppskunskap och rörelseglädje
  • Samhörighetskunskap
  • Generositetskunskap
  • Relationskunskap
  • Kreativitetsträning
  • Självmedkänslaträning
  • Avslappning och stresshantering

Medan vi talar visas vi runt i de ljusa lokalerna. Vi passerar meditationsrum, innovationsverkstad, bibliotek, kuddrum och musikrum.

Skoldagarna är korta och klasserna hålls till max 12 elever per grupp. Varje morgon samlas alla elever och lärare på glasverandan för att börja dagen med meditation, sång och uppträden innan barnen söker sig till sina klassrum, som lika gärna kan vara ute som inne. De har ofta studiebesök och många duktiga föreläsare inom olika yrken och av olika härkomst kommer och hälsar på.

Skolmaten lagas av det som gården och bygden omkring tillverkar och eleverna turas om med att hjälpa till i köket.

När vi går vidare kramar jag lyckligt lillgrodans hand. En skola som prioriterar och mäter välmående framför prestation! Här kommer barnen att rustas med de kunskaper de behöver för livet och arbetslivet.

Äntligen en skola som har förstått att de kan utbilda oss till det som vi alla, både små och stora barn, vill bli när vi blir stora.

Nämligen friska och lyckliga.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

www.ulrikasandstrom.com
Publicerad i Varbergsposten

 

rondell
Choklad, choklad, choklad, choklad. Säg mig vad du tänker och jag ska säga dig vem du är. Någon har räknat ut att vi tänker runt 65 000 tankar per dag. Kanske inte något skrämmande fakta, men visste du att av de 65 000 tankarna är ungefär 90 % exakt samma tankar som du tänkte igår!

Okej, jag kan gå med på att vissa dagar känns det som om alla 65 000 handlar om till exempel choklad, men det hoppades jag var ett undantag.

Inte konstigt att en del känner att livet går på rutin. Dagarna följer på varandra med samma vanor, samma arbete, samma personer man möter, samma nyhetssändning, samma kaffesmak. Hjärnan går på rutin för det krävs helt enkelt inte så mycket nytänk för att klara av vardagen.

Det är en del av hjärnans jobb att sköta saker och ting automatiskt, det vore alldeles otroligt jobbigt att behöva tänka igenom allt man gör hela tiden. Som till exempelvis när vi kör bil. Det var för de flesta av oss längesedan vi fick koncentrera oss för att komma ihåg att trycka ner kopplingen före vi växlar.

Men alltså, 90 % samma tankar… Och så finns det där talesättet att det du tänker idag bestämmer hur din framtid ska bli. Ska den bli 90 % samma likadan tills det är dags att ta adjö?

Vad går du och grunnar på? Kanske nästa semester, det förb**nade vädret, kommande fikarast, hur du ser ut i håret, vad du ska ha på dig på helgens fest, hur dina barn har det i skolan, chokladpraliner?

Jag brukar ju säga att positivt tänkande är bra, så faktiskt kan vi ju istället för att chockas av hur förutsägbara våra tankar är, glädjas åt att vi i alla fall kommer att ha i genomsnitt 10 500 tankar idag som vi inte hade igår. Undrar vad de ska handla om?

Att medvetet försöka tänka annorlunda i vardagen tycker jag är modigt. Att stanna till när man till exempel är irriterad över något och tänka ”Kan jag se det här på något annat sätt?”.

Jag brukade reta upp mig på folk som gjorde knäppa omkörningar. Jä**a idiot!! Vem tror han att han är?! osv. Nuförtiden brukar jag tänka ”Oj, dom måste vara på väg till förlossningen!” Prova det någon gång, det känns mycket bättre för hjärtat. Det kan ju faktiskt vara sant dessutom och inte vill du väl välkomna nytt liv med en förbannelse?

Jag vet inte vad ni känner, men jag vill i alla fall tänka nya tankar hela tiden. Framförallt skulle jag vilja slå ett slag för att tänka STÖRRE tankar. Så att det inte blir som i en textrad på Kents senaste skiva ”har du tänkt på att vi nästan aldrig lyfte vår blick från marken”.

Så idag tycker jag du ska satsa på att göra något annorlunda. Stå på ett ben när du borstar tänderna, bjud en arbetskamrat på bio, laga något helt nytt till middag.

Själv ska jag köra ett par extra varv i rondellen, då kanske fler än jag får nya tankar!

www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

chokladtårtan_jpg

Att välja vad man ska äta för att må bra är ju så himla lätt. Det är tur att det inte finns några motsägelsefulla råd som gör en förvirrad. Tänk så jobbigt det hade varit om vi hela tiden pepprades med olika budskap från experter av varierande självutnämndhetsgrad. Eller om Livsmedelsverket hade varit oenig med den senaste forskningen. Vad skulle vi ha gjort då?

Tänk om informationen vi fick var färgad av megastora livsmedelsproducenters vinstintressen, troll som använder vår och planetens hälsa till att torka sig där bak med medan de hetsar framåt med guldpenningar som enda mål. Hur skulle det se ut?

Vilken hemsk tanke. Jag kan faktiskt se det framför mig. Intet ont anande tar vi det stora trollet i handen och leds djupt in i skogen med löften om godis. Stigen blir mörkare och mörkare och vi börjar misstänka att något inte står riktigt rätt till, men vi känner oss hjälplösa för vilken annan stig skulle vi välja?

Kanske, i stunder av skarpsinne, rycker vi oss loss oss för att prova någon av de andra stigarna, går vilse där inne, jagande efter nya vägar, nya dieter, nya experter. Det hade inte varit bra.

Men OM det nu hade varit så illa så tror jag att jag vet vad vi skulle kunnat göra:

  1. Låta hjärnan vara med när vi äter
  2. Låta hjärnan vara med när vi äter
  3. Låta hjärnan vara med när vi äter
  4. Lyssna mindre på expertråd och mer på kroppen
  5. Lära sig själv om vad kroppen egentligen behöver för näring

För mig verkar det nästan omöjligt att helt förstå mig på alla processer som pågår i kroppen och hjärnan, eller deras behov av näring i rätt mängd och i rätt kombination.

Det är bra att ha lite koll, men sen tror jag att det allra bästa vi skulle kunna göra, om det någonsin skulle bli så illa som jag skrev, är att börja bli expert på sig själv. Hur känns det när jag äter det här? Vad händer om jag tar bort det där?

Det låter väl enkelt och nästan självklart att veta vad det är vi äter just när vi äter det, men hur ofta sitter vi inte och slevar i oss med uppmärksamheten på en bok (guilty!), TV:n, tidningen, samtal eller grubbel? Noll koll på maten förutom, i bästa fall, hur mätta vi börjar bli.

Det är det trollen lever på. Vår tjockskalliga vana att bara bedöma det vi äter efter smaken och hur mätta vi blir. Och vad det kostar! Skit samma med näringen och energinivån. Det där hade trollen upptäckt och utnyttjat till max. De hade lärt sig att bara de strösslar på lite socker, målarfärg, lite gegg som förtjockar så man slipper använda dyr grädde och annat naturligt, så gapar vi och sväljer lydigt.

Jaja, det är tur att det inte finns några troll.

Det är tur att det är så himla lätt att veta vad man ska äta för att må bra.

www.ulrikasandstrom.com
Även publicerad i Varbergsposten

enval

Vad ska jag ha på mig idag? Vem ska jag leva mitt liv med? Livet handlar om stora och små val hela tiden, dygnet runt. Vad ska jag äta till middag? Vilken film ska vi se? Vilken vårdcentral ska jag välja? Ska vi ha barn eller inte? Vilket elbolag är bäst? Vad ska jag gå för utbildning?

Hur väljer man rätt? Det är lätt att bli stressad och ibland sticker vi huvudet i sanden och undviker helt att göra ett val. Sen är det också lätt att fastna i meningslöst grubbel om hur det skulle ha blivit om vi valt annorlunda. Det är inte lätt att vara människa.

Idag har vi nog fler val på en dag än vad våra förfäder hade under hela sin livstid. Vi tar in så mycket information och utvecklingen stormar framåt på alla fronter.

Kvar står vi människor med våra hjärnor som inte förändrats nästan ett dugg de senaste 30 000 åren. Vår hjärna är i version 1.0 och det finns ingen ny version i sikte, som någon sagt. Det gäller att jobba med det vi har.

Det är många beslut som ska tas, men man skulle samtidigt kunna säga att det egentligen bara finns två slags val.

Statiska val som ofta är omedvetna och alltid baseras på gammal vana, övertygelser och dagens humör. Den sorten känns igen på att det känns tryggt och enkelt. Som att alltid ta kaffe och ostmackor till frukost. Som att stanna kvar på ett jobb där man mår dåligt.

Sen finns det dynamiska val som baseras på verkligheten här och nu. När man gör ett dynamiskt val tar man sig tid att fundera på om det där gamla sättet att välja verkligen passar in för situationen man har framför sig precis nu. Vad skulle jag egentligen må bäst av till frukost? Vad händer med mig om jag blir kvar på det här jobbet till pensionen? Kanske jag ska söka mig vidare?

Gissa vad som är enklast? Gissa vad som är bäst?

Ibland är vi så rädda för att välja fel, att vi väljer att inte göra någonting alls. Eller så fastnar vi i de statiska besluten. Det verkar vara tryggt men det kan göra att man sätter gränser för sig själv, undviker risker och klänger sig fast vid det gamla välkända som en parasit på en val.

Det är inte konstigt att vi väljer av gammal vana eller efter det som är enklast och tryggast. Den sortens val är en del av den vi är så om du vill röra dig i riktning mot mer dynamiska val gäller det att gå försiktigt fram. Förhandla och ha tålamod med dig själv.

Idag krävs det mer än någonsin att vi tar beslut och väljer själva. Det är där den långsiktiga tryggheten finns. Och jag tror det är genom de dynamiska och medvetna valen som vi lever vårt liv fullt ut.

Att våga välja även när vi inte är riktigt säkra.

Att våga välja annorlunda än andra.

Att komma ihåg att ha kontakten inåt med sig själv och det vi verkligen behöver och längtar efter.

www.ulrikasandstrom.com
Publicerad i Varbergsposten

sol05
Om det gick att sätta solen på en pinne skulle jag gladeligen sluka den i bästa cirkusstil. Sedan skulle jag dramatiskt dra ut den och puff! blåsa eld i den igen. Sträcka den över huvudet och känna mig allsmäktig.

Jag, liksom troligen du, har nämligen ett enormt behov av solljus just nu. Och äntligen börjar moder sol visa sitt ansikte för oss nordbor igen.

Istället för att sluka solen oralt får jag nöja mig med att ta in den genom huden. Det vill säga de få kvadratcentimeter som sticker ut mellan mössa och halsduk. På väg till postlådan stannar jag vid husväggen och lutar upp näsan. Inomhus drar jag undan alla gardiner så långt det bara går. I bilen fäller jag våghalsigt upp solskyddet och bländas och njuter.

Soldyrkan på hög nivå pågår i Varberg och Sverige. Som vi har längtat och väntat och misströstat. Mitt i den mörka hösten och vintern vi haft är det lätt att börja tvivla på att någonsin få se den gula skivan igen.

Enligt Wikipedia är Sol den gudinna som för solens vagn över himlen. Hon är dotter till Mundilfare och Natt. Månen är hennes bror och hon var gift med Glen, som man ju kan tycka är ett alldagligt namn i sammanhanget.

Gudarna lät Sol köra solens vagn som de skapat för att lysa upp världarna med hästarna Arvaker och Allsvinn. Hon driver på sina hästar för att hålla undan för vargen Skoll som jagar henne. Då är det kanske Skoll vi ska skylla vår långa vinter på?

I yogan hyllar man solen genom en serie rörelser som kallas solhälsningar. Solhälsningarna sätter igång blodcirkulation och värme i kroppen. Och det som är fint med solhälsningen är att man inte bara hyllar solen som är vänlig nog att ge oss liv här på jorden, utan man hyllar även solens egenskaper som finns i en själv.

Du har värme, energi, lyskraft och makt att sprida ljus över människor och varelser i din närhet. Så i takt med att du tar in ljuset utifrån, se till att själv stråla så omgivningen blir fullständigt bländad.

www.ulrikasandstrom.com