kontoret

Ett litet flygplan lyfter från Getterön, upp mot den blå himlens vispiga vita moln, frostkysst ljung glittrar på berget. Stilla kallt och ljust där ute, här inne knattrar tangenterna, elementet knäpper och tjocka sockar värmer mina fötter. Ett glas vatten och ett tänt ljus på skrivbordet. Idéer att förverkliga i mitt huvud. En halvtorkad tår i ögonvrån efter att ha läst fina ord om döden på Facebook.

Jag drar ett djupt andetag, låter axlarna sjunka en bit. Funderar på om lilla mörka ekorren kommer att ila över gräsmattan snart. En stege mot den stora eken utanför fönstret bildar en trekant som ramar in havet och Bondholmens steniga vikar. Långt borta över vattnet glider en fågelflock förbi. Redan borta.

Till vänster på skrivbordet brev och papper att ta itu med men viktigast är skapandet. En hemsida börjar bli klar. Jag ska se ett nytt videoklipp i nätkursen, skissa på min nästa idé. Förbereda yogapasset jag ska hålla ikväll, terminens sista. Barnen slutar tidigt, vi ska ordna med pass inför resan.

Ekarna i lunden skapar långa skuggor över trädgården, ser en småfågel flyga förbi i en böljande flykt genom luften. Vattenytan i mitt glas rör sig när jag skriver, ljuset brinner stilla. Jag skriver. Gläder mig åt tavlan och kärleken. Kroppen sjunger tyst och nöjd efter yogan och frukostens gröna smoothie. Andas djupt igen och ler. Ett nytt flygplan lyfter.

Det är dags att börja jobba.

 

www.ulrikasandstrom.com

create-a-new-world

Det kanske bästa med internet är tillgången till kloka lärare runt hela jordklotet. Det finns så mycket vishet på nätet som en kan suga i sig för att lära sig om livet och att vara människa.

Nuförtiden lutar jag hårt åt de mer psykologiska, spirituella och existentiellt inriktade klokskaperna och hittar dem som youtube-klipp eller ljudklipp och texter på olika hemsidor.

Men ibland dyker det bara upp en sån här enkel bild i Facebookflödet med några ord som landar rakt i hjärtat.

”Guns and intimidation
Are the instruments of fear.
Real courage requires you
To uncage the wild song in your heart
And to walk undefended through the world:
Your natural beauty exposed for all to see.”

~Arjuna Ardagh

be-the-change

Har du också blivit lite ledsen och tung inombords efter valet i USA? Som om det inte räckte med novembermörkret och Syrien.

Det är lätt att känna sig liten och maktlös. Lätt att bli hur-dum-i-huvudet-får-man-vara-arg på alla de som anser att Trump är värdig att slå sig ner i vita huset efter jul, ett faktum som på allvar utmanar hur jag tycker att verkligheten borde vara. Det är också jobbigt att tvingas inse hur oförstående och dömande jag kan vara. Puh.

Men det är ju som bekant ett gigantiskt slöseri med tid och energi att kämpa emot det som är verkligt och det som jag inte har någon som helst kontroll över = t ex vem som blir president i USA.

Själv reagerade jag efter valresultatet genom att bli extra snäll den dagen (ja förutom att jag svor över de där som röstade så galet) Som om jag skulle kunna balansera upp de där 50 miljonerna som verkar hylla rasism, intolerans och populism.

Be the change you want to see in the world sa Gandhi. Det är en vision värd att leva för, men många tror jag undrar just nu

HUR GÖR MAN?

Som tur var för mig kan jag vända mig till lite yogisk vishet och servera er lösningen som indierna kom på för många århundraden sedan.

Här kommer instruktionerna för det som Deepak Chopra kallar The most powerful way to become the change you want to see in the world, i tre välpaketerade steg:

  1. Seva
  2. Sadhana
  3. Satsang

Vänta, bli inte avskräckt! Tillåt mig elaborera och försöka översätta de här indiska begreppen till vardagssvenska. Jag ber om ursäkt i förväg för att jag tar mig friheter och anpassar lite som jag känner för.

Seva
Seva innebär att vara andra till hjälp utan att förvänta sig något tillbaka. Det kan vara att självmant diska ur jobbarkompisens kaffemugg efter fikarasten, att bidra till att varje plats man vistas på är trivsam och ren. Ge pengar till välgörenhet, hjälpa en granne installera bredband, helt enkelt att osjälviskt leta efter sätt att göra livet lättare för andra.

Fråga dig själv varje dag: Hur kan jag hjälpa andra?

Sadhana
Sadhana betyder daglig disciplin för inre balans, något man väljer att göra regelbundet för att städa sinnet och hålla kontakt inåt. Med yogiska ord skulle man nog säga att sadhana är övningar för att följa sin andliga väg. Att införa ritualer, disciplin och vanor som stärker oss och hjälper oss till självinsikt och mental och känslomässig balans. För  min egen del innebär det en morgonritual med djupandning, yoga, pudja (ska skriva om det i ett annat inlägg) och egenmassage direkt när jag vaknar.

Fråga dig själv: Hur kan jag expandera mitt medvetande idag?

Satsang
Ordet betyder ungefär kommunikation med sanning. För mig innebär det att lyssna på och läsa texter av kloka lärare som har typ mediterat 25 år i rad och insett vad sanning verkligen är och sen också att när det är möjligt söka mig till likasinnade och diskutera vad som är verkligt viktigt och sant med varandra. Vad är det vi verkligen behöver? Om jag ska stretcha begreppet lite så tänker jag också att det handlar om att sålla vilken information man väljer att ta in, och kanske att dela med sig av kloka insikter man själv lyckats få om man nu har det. Att inte tiga still. Att hitta likasinnade och ha gemenskap.

Fråga dig själv: Vad är egentligen sanning och vem kan jag prata med det om?

Ja det var det! Visst är det skönt att ha en karta till hur vi kan lösa alla världens problem? Hjälp andra, inför ritualer för inre balans och sök upp sanningen med stort S, så ska du se att allt ordnar sig till slut.

Tack Indien!

 

www.ulrikasandstrom.com

 

 

 

 

 

 

 

 

kris-sydney

Ibland stormar det mer än vanligt i livet. Saker ställs på sin spets, ibland inom flera områden på samma gång. Du blir uppsagd, någon närstående går bort, huset invaderas av mögel, du får problem med hälsan.

Det är helt enkelt jädrigt jobbigt att ens orka gå ur sängen på morgonen för det är så mycket att hantera.

Det verkar som om de flesta av oss (alla?) hamnar där någon gång. Jag gick igenom en speciellt kaos-artad period när jag var i trettioårsåldern. Företaget jag jobbade på gick i konkurs, min mormor, farmor och moster gick alla bort inom kort tid, flygplanen kraschade in i World Trade Center och min hälsa sviktade rejält. Jag var långt hemifrån och jag kände mig så liten och hjälplös.

Nu kallar jag det min kris och utvecklings-period. Då kändes det bokstavligen som the end of the world.

Jag var övertygad om att jag aldrig skulle bli frisk/hitta nytt jobb/kunna flyga hem/vara glad igen. Jag trodde jag hade fastnat i krisläget och aldrig skulle komma ur det. Jag trodde att jag skulle dö. Faktum var att jag ibland var helt säker och en gång t o m åkte in till akuten mitt i natten, mitt i Sydney.

Ja ni förstår. Nu kan jag se att det var något nytt på väg inom mig själv och i mitt liv, att en stor förändring till det bättre höll på att ske och att stormen var första steget.

Innan något nytt kan komma måste den gamla ordningen förstöras, så verkar det bara funka.

Så jag ville bara skriva några ord om det, som en påminnelse till mig själv och kanske till någon annan där ute som känner igen sig och befinner sig mitt i sin personliga katastrof. Ha hopp!

”The wound is the place where the light enters you.” Rumi.

 

www.ulrikasandstrom.com

brinnande-ljus

Alla helgons dag. Idag tänker jag lite extra på döden och livet. Tänder ljus och minns dem som bara finns inombords nu. Påminner mig själv om att uppskatta och ta lite extra hand om de som lever och fortfarande finns ”inom räckhåll”. Det är så lätt att ta dem för givet, jag gör det hela tiden. Och så lätt att irritera sig när de inte uppför sig enligt min personliga plan!

Men jag har ett litet knep, en ritual som hjälper mig och verkligen fungerar för att påminna mig om hur vardagsmagiskt livet och alla möten med andra människor är, prova ikväll innan du somnar:

  • Slut ögonen och slappna av. Ta några lugna lite djupare andetag.
  • Lägg en hand över hjärtat om du vill.
  • Föreställ dig nu i tur och ordning, varje människa (och djur) du mött under dagen. Se dem framför dig och tacka dem en och en för det där mötet, vad det än innebar. Ta med alla, grannen du hejade på under promenaden, killen som tog betalt i kassan, kompisen som ringde, samtalen med din familj, hon som skickade det irriterande mailet. Katten du fick klappa. Alla du haft kontakt med, alla!

Magiska möten allihop, om vi är tillräckligt uppmärksamma.

 

www.ulrikasandstrom.com

boxning

Jag iakttar min motståndare från ringhörnan. Mörkret är din stora styrka. Ett ruvande växande mörker som pressar mot fönstren i mitt hus både när jag vaknar och efter jobbet. Som letar sig in under mitt hårfäste för att färga mina tankar som duttar av bläck i klart vatten.

Jag vägrar vika bort blicken, rullar lite på axlarna och andas djupt. Kom igen, vad har du mer?

Det är rå-gråheten förstås. Frånvaron av färger sedan du skoningslöst blåst bort de sista guldlöven och lämnat träden nakna och kalla. Ditt isande vågräta regnattacksskratt på väg till affären. Himlen som en blöt yllefilt som kan kväva alla försök till hoppfullhet.

Ja du är en otäckt kraftfull motståndare, november. Vi har mötts förut och du har flera gånger nästan fått ner mig på knä. Ofta har jag helt enkelt flytt när du närmar dig.

Men i år är jag väl förberedd. Mitt mod stiger när jag påminner mig om vapnen jag samlat, som en ekorre samlar nötter för att överleva vintern:

  • Skrivblocket och skrivarutmaningen.
  • Dagliga meditationer, t ex 21-dagarsmeditationerna.
  • Min stora mjuka röda hals-sjal.
  • En varm kurrande katt på kudden bredvid mig.
  • Yogan såklart, mitt allra starkaste kort, nu med extra tillskott av ett varmt fårskinn.
  • Tid för tystnad.
  • Knastrande torr björkved bredvid gjutjärnskaminen i köket.
  • Nyupptäckta (ja jag vet jag är sen) Game of Thrones på HBO.
  • Böcker, nyinköpta juveler* och såklart Låna-Läs-kortet.
  • Femton olika tesorter plus honung från Bea i skåpet, tillsammans med –
  • Choklad i alla möjliga former.

Ja jag är redo. Det är därför jag möter min motståndare med stadig blick, som en orädd krigare.

I år kommer jag att golva november.

 

* T ex Närmare något av Simon Kroon, Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben, Kroppslig intelligense (på danska!) mfl.

 

www.ulrikasandstrom.com

kitten sleeps on the back like a log

Noll behov av mindfulnessövning, men du kanske har nytta av en, se videon längst ner i inlägget.

Hur mycket gillar du din kropp naken framför en helfigursspegel klockan 07:00 en måndag morgon?

Tur att man inte kan bli åtalad för psykologiskt överfall på sig själv. Lilla kroppen, lilla ansiktet, vad ni får stå ut med. Om psykologisk misshandel av sin egen kropp var straffbart skulle tyvärr de flesta av oss hamna i fängelse.

Varje dag gör majoriteten av oss skyldiga till en hel hög brottsrubriceringar:

  • Sabotage och Skadegörelse
    • kritiska tankar om kroppen försätter kroppen i ett stresstillstånd som kan vara nedbrytande.
  • Ofredande
    • kroppen är förföljd av en stalker (=du) som trycker ner den med sina nedlåtande, kritiska och elaka tankar.
  • Spridande av gift eller smitta
    • negativa föreställningar om dig själv är som gift för kroppen
  • Uppvigling och Förtal
    • i alla fall när vi försöker får med oss partner/kompisar/barn i vår självkritiska litania.
  • Våldsamt motstånd
    • t ex när vi trycker in lårdallret i tre storlekar för tajta jeans.

Visserligen kan man inför en domstol åberopa förmildrande omständigheter som utseendefixering i samhället, Photoshopfenomenet, att man är människa. Men det ser ändå rätt illa ut eller hur?

TUR att det finns andra sätt att möta sin kropp. Sätt som typ 90% av befolkningen inte har fått lära sig, vilket är en tragedi i sig.

INIFRÅN.

Att blunda och träna upp det där lilla området i hjärnan som sköter kroppskännedom och få KÄNNA sin kropp, utan att granska och bedöma, bara uppleva hur det känns att ha en kropp.

Det här är löjligt otillräckligt att skriva om eftersom det verkligen behöver upplevas. Så jag har spelat in en enkel kroppsscanning som du kan lyssna på om du vill avvika från brottets bana:

Photo 2013-08-05 17 44 55

Jag stiger ner i septemberhavet och andas långsamt ut när det svala vattnet fångar mina knäveck. Höjer blicken och ser ut över vattnet, drar in den saltiga doften och föreställer mig att jag ser sälar ligga och sola sig långt där ute på klipporna. På Bondholmen bräker ett får och inlandsvinden bär med sig klonkande ljud från hamnen.

När knävecken vant sig vid kylan fortsätter jag långsamt ut på djupare vatten. Kroppen huttrar till i höstluften och jag känner hur jag ofrivilligt spänner mig mot det kalla.

Så jag andas djupt igen, provar att le lite, släppa motståndet inombords. Provar tanken att det kanske kan bli skönt att bada. Att det ÄR skönt att stå här, halvnaket fri och med badrocken nära till hands när jag kliver upp.

Det här är min träning. Att släppa motstånd om och om och om igen. Just nu och hela tiden. Att bada i september hjälper mig att komma ihåg att andas och släppa inre motstånd till exempel när:

… barnen bråkar så att ånga börjar pysa ut ur mina öron.

… jag utmanar mig att stanna lite längre i en påfrestande yogaposition.

… väckarklockan ringer alldeles för tidigt och det känns omöjligt att krypa ur sängen.

… jag inser att kvällarna blir allt mörkare och kallare.

Tillfällena att öva är många, men när jag står i hallen på morgonen och försöker reda ut gympapåsar, fruktpackning och samtidigt skilja två barn som skriker åt varandra åt glömmer jag det ofta. För det verkar ju vara dem det är fel på. Verkar vara verkligheten som måste ändra sig för att passa mig. Kan de inte bara skärpa sig!? Måste klockan gå så fort på mornarna?!

Det är därför jag fortsätter bada lite längre än bekvämt i år. Motståndet inombords blir nämligen så väldigt tydligt när jag står här och undrar vad jag håller på med. Alla invändningar syns glasklart i huvudet. Vattnet är för kallt!! Du blir förkyld!! Och det blir också tydligt hur svårt jag gör det för mig själv att bara doppa mig för jösse namn.

Utan att tveka alltför länge tar jag det medvetna beslutet att sjunka ner helhjärtat och utan att spänna mig i havet. Swosh!

Jag dyker upp ovanför ytan med ett litet tjut av glädje (och fasa). Det är kallt, friskt, skönt, chockerande, levande! Min kropp som nyss skrek NEJ! ropar JA!

Så meningslöst det är att slösa tid på att kämpa emot verkligheten. Men jag försöker ha överseende med denna min mänskliga brist medan jag provar att låta saker vara som de är, i alla fall ibland. I alla fall när det är tydligt att jag inte kan påverka dem något nämnvärt (=90% av tiden). När det som är ändå kommer att fortsätta vara som det är, oberört av mitt inre motstånd.

Som vädret, trafiken och min man (!).

Som havstemperaturen just nu.  Jag skulle önska att vattnet var varmare men släpper den tanken och dyker under en gång till och njuter av den uppiggande verkligheten.

Men nu räcker det och jag vadar raskt upp till den väntande största badhandduken jag hittat i garderoben, njuter ohämmat åt den tjocka frottén mot huden och ler stolt över mig själv. Jag överlevde. Jag har vunnit en liten seger över mitt motstånd och byggt om min hjärna en aning på samma gång.

Det är därför jag badar i september i år.

www.ulrikasandstrom.com


Tappa inte!

Har du många bollar i luften? Ibland kan det kännas som att man står och jonglerar en hel hög med livsbollar av alla slag: Det är jobbollar, familjebollar, hushållsbollar, relationsbollar, fritidsbollar och andra bollar som snurrar runt där ovanför huvudet i olika hastighet.

Om det blir för många bollar med alltför mycket skruv på kan det bli tufft. När det går så långt att man känner att någon boll riskerar att dimpa i golvet är det bra att komma ihåg vilka som är av glas och vilka som är av gummi.

Jobb-bollen är av gummi. Om du tappar den kan det kännas tufft för stunden, men den studsar alltid tillbaka upp igen.

Städbollen, den är också av gummi. I’ve got news for you: Jorden kommer inte att gå under om du låter bli att torka golven i några månader! Det är sant! Städbollen tar ingen skada av att slå i marken då och då.

Men familjebollen, eller kanske man kan kalla den för kärleksbollen, och relationsbollen är definitivt av glas.

Vackert, glänsande, färgrikt, icke-studsande glas. Tappar du en familjeboll eller en relationsboll står det mer på spel. Du kanske kan plocka upp den igen, men där kan lätt ha blivit en repa som inte går att polera bort.

Det konstiga är att det är så lätt att glömma bort den där skillnaden. För stunden verkar rapporten du måste skriva, eller övertiden du borde göra, så väldigt viktigt. Vi får för oss att jobbollen är av glas och ser till att hålla den riktigt nära ögonen för att inte tappa kontrollen.

Och människobollarna – kompisen som verkar må dåligt, partnern som behöver prata av sig, barnen som vill visa teckningar, ditt eget behov av rörelse och närhet, de försvinner ur blickfältet. Vi tycker de är viktiga, men det är ju inte så bråttom att ta hand om dom. Vi kan ta dom sen. Som Alfons Åberg säger – Jag ska bara…..

Jag tror vi ibland förväxlar det som är viktigt med det som är bråttom. Det som är bråttom, det som visar resultat omedelbart blir prioriterat. Det som egentligen är ännu viktigare får vänta, för det märks inte så mycket på kort sikt om man väljer bort det.

Hur har du det med bollkänslan? Vänd blicken mot glasbollarna, de är alltid viktigast.

www.ulrikasandstrom.com

lara-sig-simma

Scen 1. En dag i juli utanför simstadion i Varberg:

Hon håller hårt i min hand när vi går in. Första dagen på simskolan och min 6-åring är mycket skeptiskt till hela idén. Vädret gör inget för att hjälpa till, det blåser kallt duggregn från havet och vattnet i den nästan tomma bassängen ser inte alls inbjudande ut.

Hon håller sig nära mitt ben och sneglar oroligt på omgivningarna. ”Jag vill hem nu mamma”. Rösten är liten, simstadion är så stor. Jag kramar henne uppmuntrande och säger några glättiga ord om hur roligt det kommer att bli och kan bara hoppas att hon känner min övertygelse genom huden.

Klipp till en vecka och fem simlektioner senare:

Hon rusar före mig över den soliga parkeringen och dyker in under snurrgrinden med ett glatt ”Hallå” innan jag ens hunnit betala. Trallande discodansar hon sig bort mot omklädningsrummet medan hon sjunger med till låten som spelas i högtalarna. Hon är glad, trygg och äger simstadion i sin knubbiga lilla hand.

Hon har blivit större. Kronologiskt bara en vecka äldre, men efter att ha överkommit oron och tvivlen från veckan före har hennes värld vuxit. Den värld hon känner sig trygg i inkluderar nu även simstadion och begreppet simskola.

Att vara barn innebär ett ständigt utforskande av gränser och nya situationer. Från att ha legat ombonad i mammas mage växer världen till en säng, en familj, ett skötbord, ett hus. Så småningom en trädgård, ett bostadsområde, en förskola. Vänners hem (hu andras pappor kan vara otäcka i början!), en skola. En kurs i drama, en fotbollslektion. Och så vidare.

Efter ett par-tre årtionden till har vi förhoppningsvis funnit oss till rätta i en vardagsvärld som är bekant, trygg och trevlig. Ett jobb, en bostad, en umgängeskrets, en familj.

Det är nu det kan bli farligt!

En smygande, listig och livsfarlig Tendens infiltrerar våra villaområden.

Tendensen att bli för maklig, att sluta testa sina gränser, sluta söka sig till nya situationer och människor.

Visst, det är nice att vara nöjd. Men det är livsfarligt att sluta vara nyfiken och tulla på äventyrslusten pga bekvämlighet. Risken är stor att världen då börjar krympa istället för att fortsätta veckla ut sig i all sin härlighet. Till slut sitter du i din gungstol bakom dubbellåsta dörrar och muttrar om de farliga muslimerna och konstiga nya grönsakerna på ICA.

Precis som min sexåring behöver vi fortsätta att våga oss ut ur våra trygga zoner. Det räcker inte att kika ut som en rädd mus ur sitt hål, även om det är en bra början. Någon gång måste vi ta det skrämmande skuttet ut i det okända. Det är så vi lär oss att simma.

Ah, all vånda jag genomlidit inför att ta såna där små (eller ibland gigantiska) steg ut ur trygghetszonen. Så många ursäkter och orsaker att låta bli jag har tänkt ut och fortfarande gör ibland.

Men jag blir rädd om jag tänker på var jag skulle ha varit om jag inte följt den andra envisa tystlåtna rösten som puffade och knuffade på mig tills jag inte kunde låta bli att svänga av från lämmeltåget och gnaga fram nya vägar för mig själv, både i det stora och i det lilla.

I flera av de där svängarna har jag haft lyckan att ha någon som kramade min hand och försäkrade att det skulle gå bra och det är så otroligt värdefullt.

Ni vet känslan jag hade där på simstadion, hur tomma ens ord kan kännas inför barns rädsla för det nya. Kom ihåg att de små orden kan betyda mycket för din kompis som funderar på att söka in på en kurs, byta jobb, skriva en bok, starta eget eller ta på sig den där rödaste klänningen på festen.

Håll inte igen, låt dig själv och dina vänner förvildas lite och irra ut på nya stigar.

Det är på simstadion livet händer!

www.ulrikasandstrom.com