Tankarna ska stillna och vi ska sitta i ett hav av lugn och evig lycka. Det ska absolut vara helt tyst runtomkring oss och kroppen ska glömmas bort, helst sväva i luften eller åtminstone kännas totalt perfekt bekväm.

Vi kan ha en hel del idéer om hur meditation ska vara. Kanske har vi en omedveten eller medveten önskan om att uppnå ett speciellt tillstånd av någon slags inre frid där alla problem smälter bort och vi helst känner oss som ett med universum eller åtminstone har glömt bort alla oförrätter som någonsin gjorts mot oss.

Men meditation kanske handlar om något annat. Kanske det perfekta tillståndet är att helt enkelt acceptera det som är just nu när vi sitter och mediterar.

Tankarna snurrar som en bisvärm i huvudet – jaha, då får de väl snurra.

Grannen börjar borra i väggen bakom dig – jaha, grannen borrar.

På vänster knä kliar ett myggbett – jaha, det kliar.

Det är som det är.

Och det är ok. Jag behöver inte gå igång och irritera mig.

Jag provar att sitta kvar mitt i alltihop och andas.

Kanske det perfekta tillståndet är att släppa motstånd mot det som är verkligheten just nu. Och kanske det är det perfekta tillståndet även när vi inte mediterar?

Ett tillstånd som inte betyder att vi slänger oss på rygg och spelar död inför varje utmaning utan som gör att vi  får chans att agera på ett mycket klokare sätt än när vi revvat upp oss av irritation.

 

ulrikasandstrom.com

 

 

 

 

 

 

Vi har fått en hundvalp. Å vad han blir glad av minsta lilla uppmärksamhet! Det räcker att vi tittar på honom så börjar svansen vifta. När vår lille Sherlock kommer rusande helt tokig av glädje av att träffas igen (efter fem minuter eller en hel natt spelar ingen roll) då sprider sig hans glädje in i mig. Han njuter av att bli klappad och ompysslad och jag njuter lika mycket av hans glädje.

Jag tror att kroppen är som en hundvalp.

Jag tror att kroppen älskar att få uppmärksamhet, att den blir glad av att jag helt enkelt upplever den, tar mig tid att känna in hur den är utan att vilja förändra den eller döma den. Då viftar kroppen på svansen.

För mig är det något jag lärt mig under senare år, att liksom ”bebo” kroppen och umgås med den istället för att se den som ett ständigt förbättringsprojekt.

Belöningen för det är att jag blir mer närvarande, att jag faktiskt känner mig mer levande och inte så lätt fastnar i tankesnurror.

Att uppleva kroppen kan kräva tålamod. Kroppen kommunicerar oftast mer tystlåtet och långsamt än tankarna som blixtrar hit och dit i rasande fart. Och många vuxna har tappat bort den där kontakten och kroppskännedomen och behöver träna upp det området i hjärnan igen.

Här är en enkel övning:

  1. Titta på din högra hand.
  2. Blunda.
  3. Känn din högra hand. Hur vet du att du har en högerhand fast du inte ser den? Kan du känna surret av liv i handen? Fortsätt känna efter i någon minut.

Händer och fötter, och framförallt fingertoppar och tår, är enklast att börja med. Med övning kan du scanna igenom hela din kropp. Tänk på det ställe du vill kontakta och vänta. Det kan ta ca 20 sekunder eller mer att uppleva kontakt så ha tålamod.

Lek med tanken att kroppsdelen viftar på svansen, lägg märke till hur levande du känner dig när du bebor kroppen. Precis som när jag blir glad av valpens glädje, så blir det när jag känner kontakt med min egen kropp – jag blir glad av hur glad kroppen blir. Det tror jag är välgörande på alla plan.

www.ulrikasandstrom.com

 

Hjärnan mår bra av att vara naturen, det har jag skrivit om tidigare och nu har jag satt ihop en kort film.

 

www.ulrikasandstrom.com

 

Vi får för oss saker. Hela tiden.

‘Min jobbarkompis verkar vara sur på mig.’

‘Jag är inte tillräckligt duktig på jobbet.’

‘Jag är för stel för att gå på yoga.’

‘Min partner tycker inte om mig längre.’

‘Jag är dålig på att köra bil.’


En del saker vi får för oss i tankarna slår rot ner i kroppen.
Med tiden packas rötterna in så att de verkar orubbliga.

Hjärnan använder våra föreställningar och vanföreställningar om världen som en slags regel för att sortera information. Den letar bevis på att det vi tror på är sant.

Så det är viktigt att bli medveten om vad det är vi går omkring och ”har fått för oss”.

Rötterna ner i kroppen kan orsaka fysiska besvär. Det vi tänker och tror påverkar våra kroppar, varje dag, hela tiden.

Men det vi gör med våra kroppar påverkar också våra tankar och föreställningar.

Yoga hjälper till att luckra upp jorden kring rötterna på föreställningar om oss själva och världen omkring oss. Ju mer vi kommer till mattan, desto lösare blir jorden och föreställningar som inte är sanna går lättare att dra upp.

Ibland krävs det att man blir sjuk för att uppskatta hälsan. Att skaffa småbarn för att uppskatta en hel natts sömn. Att vara vrålhungrig för att uppskatta mat. Att aktivera sig för att uppskatta vila. Att man åker bort för att uppskatta sitt hem.

Men hur ska man göra för att fullt ut uppskatta sig själv? Det går ju liksom inte att åka ifrån sig själv eller låta bli att vara jag ett tag.

Vara någon annan fram till lunch för att riktigt njuta av sin egen person hela eftermiddagen. Funkar inte riktigt.

Jag vet inte, men funderar på att det faktiskt finns tillfällen då man glömmer bort sig själv ett tag:

  • När man helt uppgår i en annan människas situation i ett samtal
  • När tiden försvinner för att man är uppslukad av en uppgift
  • När man mediterar och börjar märka att det finns små pauser mellan tankarnas tjatter
  • När man nästan-sover i solsken

Ju fler såna tillfällen, desto mer kanske man uppskattar sig själv? Men vad är det isåfall som händer när man glömmer sig själv ett tag, vad är det som är frånvarande? Jag är ju fortfarande där och i högsta grad närvarande. Faktiskt mer närvarande än vanligt. Jag misstänker att det skulle kunna vara egot som lägger ned ett tag.

Och att det är bra.

www.ulrikasandstrom.com

sol05

Favorit-i-repris-text från 2015. I år har vi ju faktiskt snö!

Vädret. Förkylningen. Det politiska läget. Jobbet. Alltid är det något som ligger och skaver eller hur?

Jag menar, bara det här med februari! Så tröstlöst mörkt och regnigt, ingen snö, iskalla vindar som kryper under halsduken, en himmel som ligger över oss som en grå yllefilt som aldrig lyfts ens för att släppa igenom minsta glipa solsken.

Och alla är sjuka, jag också. Folk går omkring och snorar och hostar, bacillerna flyger kring huvudet som norrländska myggsvärmar så fort man vågar sig ut. Halsen värker, snuvan rinner och huvudet är tungt som en sten.

Inte blir det bättre av att vi har för mycket att göra på jobbet, att barnen är morgontrötta varje vardag och uppe före sju varje helgdag, och att mjölkpriserna stiger som vattnet över Titanic.

Alltid är det något som skaver.

Tänk lite på det. Alltid är det något som skaver. Alltid. Som författaren Elbert Hubbart skrev för hundra år sen eller så:

”Life. It is just one damn thing after another.”

Så kan det kännas ibland och utmaningen för oss är väl att gilla läget. Missförstå mig inte – låt oss göra allt vi kan för att förändra något som är jobbigt, men när vi inte har någon makt över sakernas tillstånd är det smartast att träna acceptans och fokusera på något annat.

För hjälper det att jämra sig som den där gnisslande dörren vi aldrig får tummen ur att olja?

Galenskap. Ja det är det faktiskt. Nej, jag menar inte februari, jag menar att vi lägger så mycket energi på något vi inte kan påverka.

För inte lättar molnen, inte försvinner förkylningen, inte lutar jordklotet sin norra sida närmare solen för att tidigarelägga våren bara för att vi går och gnäller.

Februari är inte galenskap. Vädret är inte dåligt. Februari och vädret bara ÄR. Det är våra negativa tankar som får det att bli så väldigt jobbigt. Inte själva vädret så mycket som hur vi går igång på det och ältar meningslösa tankar om hur dåligt det är.

Jag vet vad jag skriver om för jag brukade klaga mer än de flesta men jag har taggat ner rejält och nuförtiden kinkar jag mest för sällskaps skull. Och livet har blivit mycket lättare.

I ögonblick av klarsyn kan jag ibland förvånas över hur djupt ner i gnället över vädret en del kan gräva sig. Känner du kanske någon sån? Om man inte kan göra något åt eländet är det lika bra att slappna av och skratta åt sin galenskap. 

Om du vill bespara dig lite obehag kan du prova att bara notera vädret utan att lägga någon negativ värdering på det. Lid lite mindre av snuvan genom att tänka på den som en gäst du ska ta hand om, så att den snabbt ger sig vidare.

Och gör det du kan för att överleva februari genom att pyssla om dig själv lite extra. Låt dig själv få vara stilla, sov mycket, andas lugnt och djupt, drick varm choklad, åk till Australien.

Ja det sista la jag till som en påminnelse till mig själv inför nästa år. För här kan man ju inte vara.

www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

Har du ett mobildagis i hallen? Jag funderar på att ordna ett sånt här hemma. En plats där vi låter mobilerna vila tillsammans medan hela familjen blir mer tillgänglig för varandra när vi kommer hem på kvällarna. Och inte nog med det, jag funderar också på att införa en digital vilodag i veckan på söndagar, för hela familjen. (Yes, hela familjen, jag sätter ribban högt! Återstår visserligen lite mild övertalning för att genomföra detta men det ska gå)

Min egen upplevelse av att stänga ner på helgen är som en lång lättad utandning, ett frigörande av min egen uppmärksamhet som gör det roligare att möta och upptäcka vad än dagen innehåller.

Ändå har jag tappat den vanan och börjat plocka fram mobilen på helgerna igen. Och jag ser samma tendens hos andra i familjen.

Men nu blir det ändring, blev påmind och inspirerad av den här texten, tack Navid!

Någon mer än jag som blir sugen?

Kommer att tänka på en rad från en Kent-låt:”… i ljuset från små skärmar, kryper rädslan långsamt in.”

Jag tror i så fall att det är rädslan att missa något, att inte räcka till, inte ha ett lika  meningsfullt liv som andra, att riskera dö i en terroristattack så fort vi sticker ut näsan genom dörren som smyger sig in.

Eller kanske ännu mer en slags obestämd bakgrundsrädsla som kommer sig av att vi distraherar oss istället för att lyssna inåt och lyfta blicken och se våra medmänniskor i ögonen.

 

www.ulrikasandstrom.com

 

Idag på lunchpromenaden kom den här skogspoesin helt oväntat till mig, det var bara att stanna och skriva ner:

Höstskog tröstskog

Skogen ruttnar och kvittrar
Den grönskar samtidigt som den vittrar
Löv dinglar gula bland grenar
Vind smeker mossiga stenar

Här går jag och är vittne
Ser en trött slända som sitter
Tacksamt genomlyst av solens strålar
Naturen som skapar, lever och målar

Tallar speglas i pölar av vatten
Där står en flugsvamp som nyss tappat hatten
Jag andas och använder alla mina sinnen
Glömmer planer, oro och minnen

Sätter mig också en stund i solen och glor
Nära där maskar och tusenfotingar bor
Ser mig omkring med mjuknande blickar
Stänger mobilen som plingar i fickan

Finner ro för mitt snurrande sinne
I vattnet flyter en dansande pinne
Jag är inte på väg någonstans
Tror att jag skymtar en ekorres svans

Nu är nu och jag är här
I riset dröjer några bär
Höstskog tröstskog allt är stilla
Lyckan är här i det lilla

www.ulrikasandstrom.com

Nu plockar jag ut disken ur diskmaskinen.
Nu kastar ett litet treklöver sin skugga på ett höstlöv.
Nu sitter jag med mina döttrar och sorterar sockar.
Nu lyfter dimman över havet.
Nu tankar jag bilen.

Det är det som händer som händer nu. Det som kommer efter är inte viktigare, även om vi får för oss det.

Att plocka ur disken är inte trist, egentligen. Om jag släpper idén om att jag ”ska få undan det” så att jag kan hasta vidare till nästa aktivitet.

Om jag tar mig tid att känna det rentvättade porslinet i mina händer. Tallrikens lena yta. Känner kroppen sträcka sig mot översta hyllan i köksskåpet. Andas in och andas ut.

För nu är det nu igen, även när jag plockar med disken. Nuet är sällan outhärdligt men ofta underskattat när tankarna tillåts stjäla uppmärksamheten.

Nu är det nu igen.

www.ulrikasandstrom.com

Det finns olika sätt att gå i skogen. Du kan ge dig ut bland träden och gå en timme utan att egentligen vara där. Du är på jobbet, i skolan, i grubbel om ditt äktenskap, ditt hälsotillstånd, din ekonomi, middagsplanerna eller vart du ska åka på semestern.

Runt omkring dig doftar, glittrar, grönskar, porlar och kvittrar skogen men allt går dig förbi.

För du är inte riktigt där. Kroppen är visserligen i skogen men du är någon helt annanstans. Hypnotiserad av dina tankar vandrar du i det händelserika nuet utan att märka allt som sker omkring dig. Ett fenomen förunnat endast oss människor, knappast något som händer en hund eller hackspett.

Fast var lugn. Naturen ger oss kraft även när vi distraheras av tankar. Studier visar att efter bara 4-5 minuter i naturen går pulsen och blodtrycket ner och mängden stresshormoner i blodet minskar.

Vad beror det på? Naturen låter hjärnan vila. I skogen slipper vi fatta beslut och prestera. Skogen vill oss ingenting, träden varken bedömer eller fördömer oss utan står där bara tålmodigt susande och omsluter oss med sin kraft.

Skogen ger näring åt inte bara myror och mycel, utan även till vår kropp och vårt sinne.

Välmående-boosten blir ännu större när du kan möta naturen med hela din kropp, alla sinnen och din fulla uppmärksamhet. Du kan låta dig marineras av skogens ljud, dofter och synintryck. Vädra lungorna med djupa andetag av frisk skogsluft, låta dig sjunka in i skogen som om du gled ner i ett välgörande varmt bad. Verkligen upptäcka allt som bjuds. Se färger och former och ljus.

Hjärnan älskar att vistas i naturen. Skogen gör oss gladare, mer kreativa och bättre på att hantera stress. Men upplevelsen av naturen har också en annan dimension som är svår att beskriva med ord. Den kan med rätta kallas för den gröna terapisoffan. Skogen läker sår vi inte visste att vi hade.

Prova att istället för att sammanbitet marschera i snabb takt längs mjuka stigar, lägga händerna på ryggen och spankulera.

Lyfta blicken och ta in himlen ovanför, kottar och gamla löv på marken, blyga blommor bland gräset, två träd som växt ihop.

Stå stilla och blunda och bara lyssna. Du kommer lägga märke till flera lager av ljud – ljud som är nära och längre bort. Ta in och välkomna alla ljud, fågelsång såväl som avlägset mopedknatter.

Låt blicken mjukna och ta in hela synfältet på en gång. Prova att stå stilla och känn vind, regn, sol mot kinden samtidigt som du lyssnar på alla ljud.

Fyll hjärnan med så mycket sinnesintryck att den där alltid pågående tankeverksamheten hamnar i bakgrunden.

Då kanske du kommer att upptäcka att i naturen finns något som kan gripa tag i oss och få oss att känna oss delaktiga i något större än vi förstår.

För skogen ger näring åt kropp och sinne, men också till den mystiska kraft som vi till vardags kanske kallar själen.

www.ulrikasandstrom.com