here_i_am

Den uppkopplade människans utmaning:

Att vara med uppmärksamheten där man är fysiskt och att intressera sig för dem som är där man själv är medan de är där.

Inte alltid så lätt, men värt att öva sig i. Din närvaro och uppmärksamhet är den finaste present du kan ge.

Själv startar jag snart den årliga digitala detoxen igen på semestern. De senaste åren har jag undvikit mail, Facebook, Instagram och Twitter i två veckor och det brukar alltid kännas riktigt bra, en frihetskänsla.

Det är också ett uppvaknande i hur stark impulsen att klicka in och kolla läget är, många många gånger per dag brukar fingret vara på väg till speciellt Facebook-ikonen i telefonen.

Mail-ikonen har jag redan lagt på sida två i telefonen så jag slipper se hur många olästa mail jag har när jag använder telefonen privat. I år var det dags att förpassa det där blå ”F”:et dit också.

Ett nytt år inleds och visst kan det kännas som en ny början, fylld av oanade möjligheter. Visserligen är detta sant med varje ny dag, som i citatet från filmen Vanilla Sky, men det blir lite extra tydligt när ett nytt år inleds.
 
Vad vill du fylla 2019 med när du kan välja?
 
Jag vill:
Ge mig tid till rörelse och stillhet varje dag
Vara tillgänglig för barnen och vara en bra förebild
Lära mig mer om mig själv och livet
Sprida vidare kunskap som jag vet djupt inom mig är viktig
Resa och läsa mycket
Vara uppmärksam på när jag får impulser att distrahera mig (tex via telefonen) istället för att vara närvarande.
Vila och vara nöjd mellan varven
Våga se ärligt på relationer i mitt liv

Idag är det midvintersolståndet, enligt somliga är det många krafter och starka energier i rörelse just den här dagen.

Tänk om det är så att det du väljer att göra och hur du väljer att vara får extra stor betydelse just idag?

Oavsett vad man tror på så är det en magisk fråga att ställa sig vilken dag på året som helst.

Om det sätt som jag lever livet just idag skulle vara det sätt jag alltid skulle leva i framtiden, var väljer jag att lägga min energi? Det tål att tänkas på….

 

Har du sett Kanadagässen samlas för avfärd? Låt dem påminna dig om det här:

You do not have to be good.
You do not have to walk on your knees
for a hundred miles through the desert repenting.
You only have to let the soft animal of your body
love what it loves.


Tell me about despair, yours, and I will tell you mine.
Meanwhile the world goes on.
Meanwhile the sun and the clear pebbles of the rain
are moving across the landscapes,
over the prairies and the deep trees,
the mountains and the rivers.


Meanwhile the wild geese, high in the clean blue air,
are heading home again.


Whoever you are, no matter how lonely,
the world offers itself to your imagination,
calls to you like the wild geese, harsh and exciting
over and over announcing your place
in the family of things.

(Mary Oliver’s poem Wild Geese)

Tankarna ska stillna och vi ska sitta i ett hav av lugn och evig lycka. Det ska absolut vara helt tyst runtomkring oss och kroppen ska glömmas bort, helst sväva i luften eller åtminstone kännas totalt perfekt bekväm.

Vi kan ha en hel del idéer om hur meditation ska vara. Kanske har vi en omedveten eller medveten önskan om att uppnå ett speciellt tillstånd av någon slags inre frid där alla problem smälter bort och vi helst känner oss som ett med universum eller åtminstone har glömt bort alla oförrätter som någonsin gjorts mot oss.

Men meditation kanske handlar om något annat. Kanske det perfekta tillståndet är att helt enkelt acceptera det som är just nu när vi sitter och mediterar.

Tankarna snurrar som en bisvärm i huvudet – jaha, då får de väl snurra.

Grannen börjar borra i väggen bakom dig – jaha, grannen borrar.

På vänster knä kliar ett myggbett – jaha, det kliar.

Det är som det är.

Och det är ok. Jag behöver inte gå igång och irritera mig.

Jag provar att sitta kvar mitt i alltihop och andas.

Kanske det perfekta tillståndet är att släppa motstånd mot det som är verkligheten just nu. Och kanske det är det perfekta tillståndet även när vi inte mediterar?

Ett tillstånd som inte betyder att vi slänger oss på rygg och spelar död inför varje utmaning utan som gör att vi  får chans att agera på ett mycket klokare sätt än när vi revvat upp oss av irritation.

 

ulrikasandstrom.com

 

 

 

 

 

 

Vi har fått en hundvalp. Å vad han blir glad av minsta lilla uppmärksamhet! Det räcker att vi tittar på honom så börjar svansen vifta. När vår lille Sherlock kommer rusande helt tokig av glädje av att träffas igen (efter fem minuter eller en hel natt spelar ingen roll) då sprider sig hans glädje in i mig. Han njuter av att bli klappad och ompysslad och jag njuter lika mycket av hans glädje.

Jag tror att kroppen är som en hundvalp.

Jag tror att kroppen älskar att få uppmärksamhet, att den blir glad av att jag helt enkelt upplever den, tar mig tid att känna in hur den är utan att vilja förändra den eller döma den. Då viftar kroppen på svansen.

För mig är det något jag lärt mig under senare år, att liksom ”bebo” kroppen och umgås med den istället för att se den som ett ständigt förbättringsprojekt.

Belöningen för det är att jag blir mer närvarande, att jag faktiskt känner mig mer levande och inte så lätt fastnar i tankesnurror.

Att uppleva kroppen kan kräva tålamod. Kroppen kommunicerar oftast mer tystlåtet och långsamt än tankarna som blixtrar hit och dit i rasande fart. Och många vuxna har tappat bort den där kontakten och kroppskännedomen och behöver träna upp det området i hjärnan igen.

Här är en enkel övning:

  1. Titta på din högra hand.
  2. Blunda.
  3. Känn din högra hand. Hur vet du att du har en högerhand fast du inte ser den? Kan du känna surret av liv i handen? Fortsätt känna efter i någon minut.

Händer och fötter, och framförallt fingertoppar och tår, är enklast att börja med. Med övning kan du scanna igenom hela din kropp. Tänk på det ställe du vill kontakta och vänta. Det kan ta ca 20 sekunder eller mer att uppleva kontakt så ha tålamod.

Lek med tanken att kroppsdelen viftar på svansen, lägg märke till hur levande du känner dig när du bebor kroppen. Precis som när jag blir glad av valpens glädje, så blir det när jag känner kontakt med min egen kropp – jag blir glad av hur glad kroppen blir. Det tror jag är välgörande på alla plan.

www.ulrikasandstrom.com

 

Hjärnan mår bra av att vara naturen, det har jag skrivit om tidigare och nu har jag satt ihop en kort film.

 

www.ulrikasandstrom.com

 

Vi får för oss saker. Hela tiden.

’Min jobbarkompis verkar vara sur på mig.’

’Jag är inte tillräckligt duktig på jobbet.’

’Jag är för stel för att gå på yoga.’

’Min partner tycker inte om mig längre.’

’Jag är dålig på att köra bil.’


En del saker vi får för oss i tankarna slår rot ner i kroppen.
Med tiden packas rötterna in så att de verkar orubbliga.

Hjärnan använder våra föreställningar och vanföreställningar om världen som en slags regel för att sortera information. Den letar bevis på att det vi tror på är sant.

Så det är viktigt att bli medveten om vad det är vi går omkring och ”har fått för oss”.

Rötterna ner i kroppen kan orsaka fysiska besvär. Det vi tänker och tror påverkar våra kroppar, varje dag, hela tiden.

Men det vi gör med våra kroppar påverkar också våra tankar och föreställningar.

Yoga hjälper till att luckra upp jorden kring rötterna på föreställningar om oss själva och världen omkring oss. Ju mer vi kommer till mattan, desto lösare blir jorden och föreställningar som inte är sanna går lättare att dra upp.

Ibland krävs det att man blir sjuk för att uppskatta hälsan. Att skaffa småbarn för att uppskatta en hel natts sömn. Att vara vrålhungrig för att uppskatta mat. Att aktivera sig för att uppskatta vila. Att man åker bort för att uppskatta sitt hem.

Men hur ska man göra för att fullt ut uppskatta sig själv? Det går ju liksom inte att åka ifrån sig själv eller låta bli att vara jag ett tag.

Vara någon annan fram till lunch för att riktigt njuta av sin egen person hela eftermiddagen. Funkar inte riktigt.

Jag vet inte, men funderar på att det faktiskt finns tillfällen då man glömmer bort sig själv ett tag:

  • När man helt uppgår i en annan människas situation i ett samtal
  • När tiden försvinner för att man är uppslukad av en uppgift
  • När man mediterar och börjar märka att det finns små pauser mellan tankarnas tjatter
  • När man nästan-sover i solsken

Ju fler såna tillfällen, desto mer kanske man uppskattar sig själv? Men vad är det isåfall som händer när man glömmer sig själv ett tag, vad är det som är frånvarande? Jag är ju fortfarande där och i högsta grad närvarande. Faktiskt mer närvarande än vanligt. Jag misstänker att det skulle kunna vara egot som lägger ned ett tag.

Och att det är bra.

www.ulrikasandstrom.com

sol05

Favorit-i-repris-text från 2015. I år har vi ju faktiskt snö!

Vädret. Förkylningen. Det politiska läget. Jobbet. Alltid är det något som ligger och skaver eller hur?

Jag menar, bara det här med februari! Så tröstlöst mörkt och regnigt, ingen snö, iskalla vindar som kryper under halsduken, en himmel som ligger över oss som en grå yllefilt som aldrig lyfts ens för att släppa igenom minsta glipa solsken.

Och alla är sjuka, jag också. Folk går omkring och snorar och hostar, bacillerna flyger kring huvudet som norrländska myggsvärmar så fort man vågar sig ut. Halsen värker, snuvan rinner och huvudet är tungt som en sten.

Inte blir det bättre av att vi har för mycket att göra på jobbet, att barnen är morgontrötta varje vardag och uppe före sju varje helgdag, och att mjölkpriserna stiger som vattnet över Titanic.

Alltid är det något som skaver.

Tänk lite på det. Alltid är det något som skaver. Alltid. Som författaren Elbert Hubbart skrev för hundra år sen eller så:

”Life. It is just one damn thing after another.”

Så kan det kännas ibland och utmaningen för oss är väl att gilla läget. Missförstå mig inte – låt oss göra allt vi kan för att förändra något som är jobbigt, men när vi inte har någon makt över sakernas tillstånd är det smartast att träna acceptans och fokusera på något annat.

För hjälper det att jämra sig som den där gnisslande dörren vi aldrig får tummen ur att olja?

Galenskap. Ja det är det faktiskt. Nej, jag menar inte februari, jag menar att vi lägger så mycket energi på något vi inte kan påverka.

För inte lättar molnen, inte försvinner förkylningen, inte lutar jordklotet sin norra sida närmare solen för att tidigarelägga våren bara för att vi går och gnäller.

Februari är inte galenskap. Vädret är inte dåligt. Februari och vädret bara ÄR. Det är våra negativa tankar som får det att bli så väldigt jobbigt. Inte själva vädret så mycket som hur vi går igång på det och ältar meningslösa tankar om hur dåligt det är.

Jag vet vad jag skriver om för jag brukade klaga mer än de flesta men jag har taggat ner rejält och nuförtiden kinkar jag mest för sällskaps skull. Och livet har blivit mycket lättare.

I ögonblick av klarsyn kan jag ibland förvånas över hur djupt ner i gnället över vädret en del kan gräva sig. Känner du kanske någon sån? Om man inte kan göra något åt eländet är det lika bra att slappna av och skratta åt sin galenskap. 

Om du vill bespara dig lite obehag kan du prova att bara notera vädret utan att lägga någon negativ värdering på det. Lid lite mindre av snuvan genom att tänka på den som en gäst du ska ta hand om, så att den snabbt ger sig vidare.

Och gör det du kan för att överleva februari genom att pyssla om dig själv lite extra. Låt dig själv få vara stilla, sov mycket, andas lugnt och djupt, drick varm choklad, åk till Australien.

Ja det sista la jag till som en påminnelse till mig själv inför nästa år. För här kan man ju inte vara.

www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten