Träffade på en av mina närmaste vänner nu på morgonen. Det första jag gjorde var att tala om hur otroligt ful i håret hon var. Alltså, det var verkligen på tiden att släpa sig iväg till frissan. ”SÅ risig kan du bara inte visa dig utanför ytterdörren” påpekade jag med höjda ögonbryn. Jag passade också på att anmärka att hon verkade ha fått en och annan extra rynka sedan senast vi sågs.
Utan att pausa tog jag ett steg tillbaka för att granska hela hennes kropp och herregud, nog borde hon ta det lite lugnt med gofikat ett tag!
”Lilla gumman”, sa jag hjälpsamt, ”det är ju snart dags att visa sig i bikini igen och det ser verkligen lite plufsigt ut här och där.”
Hon bara tittade tillbaka med matt blick och teg. För vad skulle hon säga?
Hon är egentligen ganska chanslös när jag sätter igång. Jag är en av dem som står henne allra närmast och jag tror stenhårt på att se till att hon håller sig på plats. Jag menar ju bara väl!
Jaja, jag får väl erkänna att jag kanske älskar att viska otrevligheter i hennes öra, så ofta jag får tillfälle. Framförallt njuter jag av det om hon försöker sig på något nytt eller modigt. Då blir jag SKONINGSLÖS! MOAHAHAHAHAHA.
Hon mår bara bra av att bli påmind om att hon inte ska tro att hon är något. Som en skicklig trädgårdsmästare sår jag frön av tvivel och rädsla i hjärnbarkens rika mylla. Det bästa av allt är att hon inte ens märkt min taktik. För det mesta får jag härja helt fritt med hennes hjärna och känslor.
Det finns många som är som jag. Bara i Sverige är vi ungefär 9 644 864 stycken. En i varje svenskt huvud, tryggt bosatt mellan dina öron.
Några av min sort har tyvärr blivit lite kuvade av jobbiga sinnen som börjat märka hur vi arbetar och inte gillar resultatet. De envisas med att putta bort oss med idiotiska positiva tillrop som ”Du ser rätt fin ut idag” eller ”Det ska nog gå bra det här nya jobbet” och annat trams. I värsta fall blir vi överröstade efter ett tag, men vi slåss in i det sista. Det värsta vi vet är när vi blir upptäckta och accepterade. Nä fy, då de börjar klappa oss medhårs med mjuka fingrar är det dags att flytta ut.
Jag är rädd att det börjar bli allt vanligare att folk lär sig den där dödande tekniken. Kanske sprids information om det på äckliga hemsidor och kurser, jag vet inte. Jag har hört talas om otäckheter som coachning, yoga och meditation. Det är verkligen oroande.
Jag hoppas bara att det är en övergående trend och att vi tvivelspridare får stanna kvar som härskare över svenskarnas hjärnor. För vad skulle annars hända? Folk skulle bli glada och trevliga och älska varandra och slösa bort hela livet på frid inombords och annat dumt.
Ja du hör ju själv, så kan vi inte ha det!
Ulrika Sandström
Tidigare publicerad i Varbergsposten
No comments