Archives for category: Sinnet

here_i_am

Den uppkopplade människans utmaning:

Att vara med uppmärksamheten där man är fysiskt och att intressera sig för dem som är där man själv är medan de är där.

Inte alltid så lätt, men värt att öva sig i. Din närvaro och uppmärksamhet är den finaste present du kan ge.

Själv startar jag snart den årliga digitala detoxen igen på semestern. De senaste åren har jag undvikit mail, Facebook, Instagram och Twitter i två veckor och det brukar alltid kännas riktigt bra, en frihetskänsla.

Det är också ett uppvaknande i hur stark impulsen att klicka in och kolla läget är, många många gånger per dag brukar fingret vara på väg till speciellt Facebook-ikonen i telefonen.

Mail-ikonen har jag redan lagt på sida två i telefonen så jag slipper se hur många olästa mail jag har när jag använder telefonen privat. I år var det dags att förpassa det där blå ”F”:et dit också.

Har du sett Kanadagässen samlas för avfärd? Låt dem påminna dig om det här:

You do not have to be good.
You do not have to walk on your knees
for a hundred miles through the desert repenting.
You only have to let the soft animal of your body
love what it loves.


Tell me about despair, yours, and I will tell you mine.
Meanwhile the world goes on.
Meanwhile the sun and the clear pebbles of the rain
are moving across the landscapes,
over the prairies and the deep trees,
the mountains and the rivers.


Meanwhile the wild geese, high in the clean blue air,
are heading home again.


Whoever you are, no matter how lonely,
the world offers itself to your imagination,
calls to you like the wild geese, harsh and exciting
over and over announcing your place
in the family of things.

(Mary Oliver’s poem Wild Geese)

Tankarna ska stillna och vi ska sitta i ett hav av lugn och evig lycka. Det ska absolut vara helt tyst runtomkring oss och kroppen ska glömmas bort, helst sväva i luften eller åtminstone kännas totalt perfekt bekväm.

Vi kan ha en hel del idéer om hur meditation ska vara. Kanske har vi en omedveten eller medveten önskan om att uppnå ett speciellt tillstånd av någon slags inre frid där alla problem smälter bort och vi helst känner oss som ett med universum eller åtminstone har glömt bort alla oförrätter som någonsin gjorts mot oss.

Men meditation kanske handlar om något annat. Kanske det perfekta tillståndet är att helt enkelt acceptera det som är just nu när vi sitter och mediterar.

Tankarna snurrar som en bisvärm i huvudet – jaha, då får de väl snurra.

Grannen börjar borra i väggen bakom dig – jaha, grannen borrar.

På vänster knä kliar ett myggbett – jaha, det kliar.

Det är som det är.

Och det är ok. Jag behöver inte gå igång och irritera mig.

Jag provar att sitta kvar mitt i alltihop och andas.

Kanske det perfekta tillståndet är att släppa motstånd mot det som är verkligheten just nu. Och kanske det är det perfekta tillståndet även när vi inte mediterar?

Ett tillstånd som inte betyder att vi slänger oss på rygg och spelar död inför varje utmaning utan som gör att vi  får chans att agera på ett mycket klokare sätt än när vi revvat upp oss av irritation.

 

ulrikasandstrom.com

 

 

 

 

 

 

Vi får för oss saker. Hela tiden.

’Min jobbarkompis verkar vara sur på mig.’

’Jag är inte tillräckligt duktig på jobbet.’

’Jag är för stel för att gå på yoga.’

’Min partner tycker inte om mig längre.’

’Jag är dålig på att köra bil.’


En del saker vi får för oss i tankarna slår rot ner i kroppen.
Med tiden packas rötterna in så att de verkar orubbliga.

Hjärnan använder våra föreställningar och vanföreställningar om världen som en slags regel för att sortera information. Den letar bevis på att det vi tror på är sant.

Så det är viktigt att bli medveten om vad det är vi går omkring och ”har fått för oss”.

Rötterna ner i kroppen kan orsaka fysiska besvär. Det vi tänker och tror påverkar våra kroppar, varje dag, hela tiden.

Men det vi gör med våra kroppar påverkar också våra tankar och föreställningar.

Yoga hjälper till att luckra upp jorden kring rötterna på föreställningar om oss själva och världen omkring oss. Ju mer vi kommer till mattan, desto lösare blir jorden och föreställningar som inte är sanna går lättare att dra upp.

Ibland krävs det att man blir sjuk för att uppskatta hälsan. Att skaffa småbarn för att uppskatta en hel natts sömn. Att vara vrålhungrig för att uppskatta mat. Att aktivera sig för att uppskatta vila. Att man åker bort för att uppskatta sitt hem.

Men hur ska man göra för att fullt ut uppskatta sig själv? Det går ju liksom inte att åka ifrån sig själv eller låta bli att vara jag ett tag.

Vara någon annan fram till lunch för att riktigt njuta av sin egen person hela eftermiddagen. Funkar inte riktigt.

Jag vet inte, men funderar på att det faktiskt finns tillfällen då man glömmer bort sig själv ett tag:

  • När man helt uppgår i en annan människas situation i ett samtal
  • När tiden försvinner för att man är uppslukad av en uppgift
  • När man mediterar och börjar märka att det finns små pauser mellan tankarnas tjatter
  • När man nästan-sover i solsken

Ju fler såna tillfällen, desto mer kanske man uppskattar sig själv? Men vad är det isåfall som händer när man glömmer sig själv ett tag, vad är det som är frånvarande? Jag är ju fortfarande där och i högsta grad närvarande. Faktiskt mer närvarande än vanligt. Jag misstänker att det skulle kunna vara egot som lägger ned ett tag.

Och att det är bra.

www.ulrikasandstrom.com

sol05

Favorit-i-repris-text från 2015. I år har vi ju faktiskt snö!

Vädret. Förkylningen. Det politiska läget. Jobbet. Alltid är det något som ligger och skaver eller hur?

Jag menar, bara det här med februari! Så tröstlöst mörkt och regnigt, ingen snö, iskalla vindar som kryper under halsduken, en himmel som ligger över oss som en grå yllefilt som aldrig lyfts ens för att släppa igenom minsta glipa solsken.

Och alla är sjuka, jag också. Folk går omkring och snorar och hostar, bacillerna flyger kring huvudet som norrländska myggsvärmar så fort man vågar sig ut. Halsen värker, snuvan rinner och huvudet är tungt som en sten.

Inte blir det bättre av att vi har för mycket att göra på jobbet, att barnen är morgontrötta varje vardag och uppe före sju varje helgdag, och att mjölkpriserna stiger som vattnet över Titanic.

Alltid är det något som skaver.

Tänk lite på det. Alltid är det något som skaver. Alltid. Som författaren Elbert Hubbart skrev för hundra år sen eller så:

”Life. It is just one damn thing after another.”

Så kan det kännas ibland och utmaningen för oss är väl att gilla läget. Missförstå mig inte – låt oss göra allt vi kan för att förändra något som är jobbigt, men när vi inte har någon makt över sakernas tillstånd är det smartast att träna acceptans och fokusera på något annat.

För hjälper det att jämra sig som den där gnisslande dörren vi aldrig får tummen ur att olja?

Galenskap. Ja det är det faktiskt. Nej, jag menar inte februari, jag menar att vi lägger så mycket energi på något vi inte kan påverka.

För inte lättar molnen, inte försvinner förkylningen, inte lutar jordklotet sin norra sida närmare solen för att tidigarelägga våren bara för att vi går och gnäller.

Februari är inte galenskap. Vädret är inte dåligt. Februari och vädret bara ÄR. Det är våra negativa tankar som får det att bli så väldigt jobbigt. Inte själva vädret så mycket som hur vi går igång på det och ältar meningslösa tankar om hur dåligt det är.

Jag vet vad jag skriver om för jag brukade klaga mer än de flesta men jag har taggat ner rejält och nuförtiden kinkar jag mest för sällskaps skull. Och livet har blivit mycket lättare.

I ögonblick av klarsyn kan jag ibland förvånas över hur djupt ner i gnället över vädret en del kan gräva sig. Känner du kanske någon sån? Om man inte kan göra något åt eländet är det lika bra att slappna av och skratta åt sin galenskap. 

Om du vill bespara dig lite obehag kan du prova att bara notera vädret utan att lägga någon negativ värdering på det. Lid lite mindre av snuvan genom att tänka på den som en gäst du ska ta hand om, så att den snabbt ger sig vidare.

Och gör det du kan för att överleva februari genom att pyssla om dig själv lite extra. Låt dig själv få vara stilla, sov mycket, andas lugnt och djupt, drick varm choklad, åk till Australien.

Ja det sista la jag till som en påminnelse till mig själv inför nästa år. För här kan man ju inte vara.

www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

Har du ett mobildagis i hallen? Jag funderar på att ordna ett sånt här hemma. En plats där vi låter mobilerna vila tillsammans medan hela familjen blir mer tillgänglig för varandra när vi kommer hem på kvällarna. Och inte nog med det, jag funderar också på att införa en digital vilodag i veckan på söndagar, för hela familjen. (Yes, hela familjen, jag sätter ribban högt! Återstår visserligen lite mild övertalning för att genomföra detta men det ska gå)

Min egen upplevelse av att stänga ner på helgen är som en lång lättad utandning, ett frigörande av min egen uppmärksamhet som gör det roligare att möta och upptäcka vad än dagen innehåller.

Ändå har jag tappat den vanan och börjat plocka fram mobilen på helgerna igen. Och jag ser samma tendens hos andra i familjen.

Men nu blir det ändring, blev påmind och inspirerad av den här texten, tack Navid!

Någon mer än jag som blir sugen?

Kommer att tänka på en rad från en Kent-låt:”… i ljuset från små skärmar, kryper rädslan långsamt in.”

Jag tror i så fall att det är rädslan att missa något, att inte räcka till, inte ha ett lika  meningsfullt liv som andra, att riskera dö i en terroristattack så fort vi sticker ut näsan genom dörren som smyger sig in.

Eller kanske ännu mer en slags obestämd bakgrundsrädsla som kommer sig av att vi distraherar oss istället för att lyssna inåt och lyfta blicken och se våra medmänniskor i ögonen.

 

www.ulrikasandstrom.com

 

Nu plockar jag ut disken ur diskmaskinen.
Nu kastar ett litet treklöver sin skugga på ett höstlöv.
Nu sitter jag med mina döttrar och sorterar sockar.
Nu lyfter dimman över havet.
Nu tankar jag bilen.

Det är det som händer som händer nu. Det som kommer efter är inte viktigare, även om vi får för oss det.

Att plocka ur disken är inte trist, egentligen. Om jag släpper idén om att jag ”ska få undan det” så att jag kan hasta vidare till nästa aktivitet.

Om jag tar mig tid att känna det rentvättade porslinet i mina händer. Tallrikens lena yta. Känner kroppen sträcka sig mot översta hyllan i köksskåpet. Andas in och andas ut.

För nu är det nu igen, även när jag plockar med disken. Nuet är sällan outhärdligt men ofta underskattat när tankarna tillåts stjäla uppmärksamheten.

Nu är det nu igen.

www.ulrikasandstrom.com

Det finns olika sätt att gå i skogen. Du kan ge dig ut bland träden och gå en timme utan att egentligen vara där. Du är på jobbet, i skolan, i grubbel om ditt äktenskap, ditt hälsotillstånd, din ekonomi, middagsplanerna eller vart du ska åka på semestern.

Runt omkring dig doftar, glittrar, grönskar, porlar och kvittrar skogen men allt går dig förbi.

För du är inte riktigt där. Kroppen är visserligen i skogen men du är någon helt annanstans. Hypnotiserad av dina tankar vandrar du i det händelserika nuet utan att märka allt som sker omkring dig. Ett fenomen förunnat endast oss människor, knappast något som händer en hund eller hackspett.

Fast var lugn. Naturen ger oss kraft även när vi distraheras av tankar. Studier visar att efter bara 4-5 minuter i naturen går pulsen och blodtrycket ner och mängden stresshormoner i blodet minskar.

Vad beror det på? Naturen låter hjärnan vila. I skogen slipper vi fatta beslut och prestera. Skogen vill oss ingenting, träden varken bedömer eller fördömer oss utan står där bara tålmodigt susande och omsluter oss med sin kraft.

Skogen ger näring åt inte bara myror och mycel, utan även till vår kropp och vårt sinne.

Välmående-boosten blir ännu större när du kan möta naturen med hela din kropp, alla sinnen och din fulla uppmärksamhet. Du kan låta dig marineras av skogens ljud, dofter och synintryck. Vädra lungorna med djupa andetag av frisk skogsluft, låta dig sjunka in i skogen som om du gled ner i ett välgörande varmt bad. Verkligen upptäcka allt som bjuds. Se färger och former och ljus.

Hjärnan älskar att vistas i naturen. Skogen gör oss gladare, mer kreativa och bättre på att hantera stress. Men upplevelsen av naturen har också en annan dimension som är svår att beskriva med ord. Den kan med rätta kallas för den gröna terapisoffan. Skogen läker sår vi inte visste att vi hade.

Prova att istället för att sammanbitet marschera i snabb takt längs mjuka stigar, lägga händerna på ryggen och spankulera.

Lyfta blicken och ta in himlen ovanför, kottar och gamla löv på marken, blyga blommor bland gräset, två träd som växt ihop.

Stå stilla och blunda och bara lyssna. Du kommer lägga märke till flera lager av ljud – ljud som är nära och längre bort. Ta in och välkomna alla ljud, fågelsång såväl som avlägset mopedknatter.

Låt blicken mjukna och ta in hela synfältet på en gång. Prova att stå stilla och känn vind, regn, sol mot kinden samtidigt som du lyssnar på alla ljud.

Fyll hjärnan med så mycket sinnesintryck att den där alltid pågående tankeverksamheten hamnar i bakgrunden.

Då kanske du kommer att upptäcka att i naturen finns något som kan gripa tag i oss och få oss att känna oss delaktiga i något större än vi förstår.

För skogen ger näring åt kropp och sinne, men också till den mystiska kraft som vi till vardags kanske kallar själen.

www.ulrikasandstrom.com

 

lara-sig-simma

Scen 1. En dag i juli utanför simstadion i Varberg:

Hon håller hårt i min hand när vi går in. Första dagen på simskolan och min 6-åring är mycket skeptiskt till hela idén. Vädret gör inget för att hjälpa till, det blåser kallt duggregn från havet och vattnet i den nästan tomma bassängen ser inte alls inbjudande ut.

Hon håller sig nära mitt ben och sneglar oroligt på omgivningarna. ”Jag vill hem nu mamma”. Rösten är liten, simstadion är så stor. Jag kramar henne uppmuntrande och säger några glättiga ord om hur roligt det kommer att bli och kan bara hoppas att hon känner min övertygelse genom huden.

Klipp till en vecka och fem simlektioner senare:

Hon rusar före mig över den soliga parkeringen och dyker in under snurrgrinden med ett glatt ”Hallå” innan jag ens hunnit betala. Trallande discodansar hon sig bort mot omklädningsrummet medan hon sjunger med till låten som spelas i högtalarna. Hon är glad, trygg och äger simstadion i sin knubbiga lilla hand.

Hon har blivit större. Kronologiskt bara en vecka äldre, men efter att ha överkommit oron och tvivlen från veckan före har hennes värld vuxit. Den värld hon känner sig trygg i inkluderar nu även simstadion och begreppet simskola.

Att vara barn innebär ett ständigt utforskande av gränser och nya situationer. Från att ha legat ombonad i mammas mage växer världen till en säng, en familj, ett skötbord, ett hus. Så småningom en trädgård, ett bostadsområde, en förskola. Vänners hem (hu andras pappor kan vara otäcka i början!), en skola. En kurs i drama, en fotbollslektion. Och så vidare.

Efter ett par-tre årtionden till har vi förhoppningsvis funnit oss till rätta i en vardagsvärld som är bekant, trygg och trevlig. Ett jobb, en bostad, en umgängeskrets, en familj.

Det är nu det kan bli farligt!

En smygande, listig och livsfarlig Tendens infiltrerar våra villaområden.

Tendensen att bli för maklig, att sluta testa sina gränser, sluta söka sig till nya situationer och människor.

Visst, det är nice att vara nöjd. Men det är livsfarligt att sluta vara nyfiken och tulla på äventyrslusten pga bekvämlighet. Risken är stor att världen då börjar krympa istället för att fortsätta veckla ut sig i all sin härlighet. Till slut sitter du i din gungstol bakom dubbellåsta dörrar och muttrar om de farliga muslimerna och konstiga nya grönsakerna på ICA.

Precis som min sexåring behöver vi fortsätta att våga oss ut ur våra trygga zoner. Det räcker inte att kika ut som en rädd mus ur sitt hål, även om det är en bra början. Någon gång måste vi ta det skrämmande skuttet ut i det okända. Det är så vi lär oss att simma.

Ah, all vånda jag genomlidit inför att ta såna där små (eller ibland gigantiska) steg ut ur trygghetszonen. Så många ursäkter och orsaker att låta bli jag har tänkt ut och fortfarande gör ibland.

Men jag blir rädd om jag tänker på var jag skulle ha varit om jag inte följt den andra envisa tystlåtna rösten som puffade och knuffade på mig tills jag inte kunde låta bli att svänga av från lämmeltåget och gnaga fram nya vägar för mig själv, både i det stora och i det lilla.

I flera av de där svängarna har jag haft lyckan att ha någon som kramade min hand och försäkrade att det skulle gå bra och det är så otroligt värdefullt.

Ni vet känslan jag hade där på simstadion, hur tomma ens ord kan kännas inför barns rädsla för det nya. Kom ihåg att de små orden kan betyda mycket för din kompis som funderar på att söka in på en kurs, byta jobb, skriva en bok, starta eget eller ta på sig den där rödaste klänningen på festen.

Håll inte igen, låt dig själv och dina vänner förvildas lite och irra ut på nya stigar.

Det är på simstadion livet händer!

www.ulrikasandstrom.com