Archives for the month of: september, 2011


Oj vad vi kämpar för att bli framgångsrika! Oj vad vi inreder, shoppar, jobbar, fejar, bantar, borstar och pudrar oss.  Mest välstädade hus, välartade barn, mest prylar när man dör vinner! Skynda skynda, kämpa, kämpa.

När det i själva verket kanske är något helt annat som är verklig framgång. Här kommer ett av mina favoritcitat:

SUCCESS

To laugh often and much
to win the respect of intelligent people
and affection of children; to earn the
appreciation of honest critics and
endure the betrayal of false friends;
to appreciate beauty, to find the best
in others; to leave the world a bit
better, whether by a healthy child
a garden patch or redeemed
social condition; to know even
one life has breathed easier because
you have lived. This is to have
succeeded.

(Ralph Emerson)

Duns duns. Paus. Duns. Lång paus. Duns-duns!

Det är min granne som pockar på uppmärksamhet. Just nu försöker hon fortplanta sig. Hon släpper små grönkindade ekollon över hela trädäcket och gräsmattan utanför mitt kontor.

Jag kan ju inte låta bli att imponeras.  Vilken generositet. Och tänk att den här 10-15 meter höga bjässen, vars tusentals perfekta löv vispar runt i havsvindarna och vars stam jag inte når runt med armarna, själv startade som en liten duns i gräset.

Tack vare näring, sol och vatten skruvade hon  sig tålmodigt allt högre och högre, för att nu stolt claima sin självklara plats här i utanför mitt kontor. Bra jobbat.

Och varje höst delar hon frikostigt med sig av sina avkommor. Tänk att inne i varenda en av de där ned-dunsande ekollonen som jag sopar från verandan finns hela potentialen att växa sig till ett lika magnifikt träd.

Vad kan vi lära oss av min vackra granne? Vi kan låta oss bli påminda om att våra inre talanger, kunskaper, egenskaper, är som små ekollon. Vår kapacitet som människa är ofantlig. Men vi behöver vattna och ge näring för att låta det där fantastiska växa sig till det träd som det är menat att bli.

Min ek-kompis uppmanar mig och dig att sträcka oss uppåt, utåt, framåt. Att äga vår plats på jorden, veckla ut oss och dela med oss.

Tillåt inte dina talanger bli nersopade i gräsmattan och överkörda av gräsklipparen.


Kärleksliv på altanen
Den här titeln kanske ger barnförbjudna associationer, isåfall bjuder jag på det.
😉
Men jag kom just på att kärleksliv är ett väldigt fint ord som kan användas på ett nytt sätt. Jag lever ett kärleksliv. Vad kan det betyda? Här kommer några tankar som spontant dyker upp i mitt huvud:

  • Att jag möter mina barn med ett leende varje gång vi ses.
  • Att jag tränar på att prata snällt med mig själv (inombords, ja ni förstår..).
  • Att jag klappar tillgivet på moder jord varje dag (t ex genom att återvinna, beundra havet eller spankulera barfota i gräset)
  • Att jag tränar på att låta bli att generat skratta bort uppskattande ord.
  • Att jag tillåter andra att hjälpa mig.
  • Att jag säger ”jag älskar dig” till barnen så ofta att de himlar med ögonen och säger ”jag veeeet”.
  • Att jag ofta påminner mig om den knasiga lyckan i att ha min familj och mina vänner.
  • Att jag alltid försöker möta andra med närvaro och öppet sinne. (hur inskränkta de än verkar vara)
  • Att jag tränar på att inte ”göra om” min man. (you know what I mean girls)
  • Att jag tillåter mig göra det jag tycker om, ofta.
  • Att jag stämmer av med mig själv med jämna mellanrum att jag är i synk med mina värderingar.

Som den vakne lägger märke till har jag inte lyckats perfektera vissa av punkterna men det viktiga är att träna. Att leva ett kärleksliv innebär absolut att tillåta lite fläckar på solen! Hur lever du ett kärleksliv?

Vart tog sommaren vägen? Alldeles nyss blommade syrenen och nu ramlar löven av björken. Har du den känslan? Eller är det som fanns mellan syren och höstlöv fortfarande levande för dig?

För mig känns sommaren nära men så har det inte alltid varit.

Förut var sommaren mer som en kuliss, något jag någon gång noterade, liksom i förbifarten, på väg till bilen, till mötet, till soffan. Och när den var slut fanns bara ett svart hål kvar. Och en känsla av att något viktigt försvann när jag var ouppmärksam (som Jocke Berg sjunger).

För att undvika att sommaren (eller hösten eller dagen) försvinner i det där svarta hålet kan man träna på att vara närvarande och medveten under tiden den är här.

Ett sätt att bromsa tiden och bli mer närvarande som jag gillar är att spankulera. Spankulerandets konst utvecklade jag helt spontant när jag var vidbränd för ca 10 år sedan och inte orkade röra mig särskilt energiskt, eller faktiskt knappt alls.

Att spankulera har ingenting att göra med powerwalk. Konsten att spankulera innebär att lära sig gå långsamt, liksom utan mål och, viktigast av allt, med händerna på ryggen. Med tid att titta på citronfjärilar, molnformationer, snäckor och små svampar i vägkanten.

Prova någon gång om du vill. Notera motståndet som kanske kommer först (promenaden ska ha effekt! du ska ha mål! du ska hålla rask takt för hjärtat!) och hur farten lätt ökar. Prova igen.

Om alla fick en daglig dos eftertänksam spankulering tror jag världen skulle må bättre.

Endast vuxenstök.

Idag är ingen vanlig dag för jag vaknar på spa.

En typisk söndagsmorgon:

Vaknar av glada tillrop från spjälsängen. Första siffran på mobilen visar alltid 6. Morgonkarusellen sätter igång med utfodring av barn. Går sen och röjer lite bland föremålen som är spridda över hela huset. En visp i soffan, tre pekböcker under bordet, en mjukishund i duschen. Kläder i stl 122 i olika smutsighetsgrad överallt. Bakom mig stultar ettåringen och drar målmedvetet ut allt på golvet igen. Sexåringen funderar högljutt ungefär var tredje minut, hur lång tid det är kvar till kl 10 då hon får ringa kompisar för lekdate. Maken bälgar i sig dubbla espressos i snabb takt.

Idag: Vaknar av tystnad, mammaskadat tidigt men med vetskap om att jag får ligga ostört och dra mig hur länge som helst. I rummet endast vuxenstök, trevliga spår av gårdagskvällens tjejmys. Kroppen mjuk och gnisslande ren efter timmarna på spaavdelningen igår. Snart dags att frossa på hotellfrukost.

Känner mig lätt om hjärtat av den tillfälliga rasten från ansvar och uppassning.

Men också varm inombords av tanken på att återvända till kärlekskaoset ikväll.


Yogadjupa havsluftsandetag hemma på berget.

Andningen – så självklar att den är bortglömd. Men ett superverktyg för att bli mer närvarande och må bra. Jag tränar andningen regelbundet genom yogan och jag kommer att skriva mer om det längre fram. Idag bjuder jag på en egen översättning  av ett inlägg ur mycket läsvärda bloggen zen habits. Längst ner ett litet näringstips!

Om du känner dig stressad och överväldigad, andas. Du blir lugnare och spänningar släpper.

Om du oroar dig för något i framtiden eller fastnar i grubbel över något som redan hänt, andas. Det tar dig tillbaka till nuet.

Om du känner dig misslyckad och har glömt vad som är viktigt i livet, andas. Det påminner dig om hur värdefullt ditt liv är. Se andetaget som en gåva. Använd gåvan väl.

Om du har för mycket att göra, eller känner dig splittrad på jobbet, andas. Det hjälper dig fokusera och koncentrera dig på det som är viktigast just nu.

Om du är tillsammans med någon du älskar, andas. Det låter dig vara närvarande med den personen, istället för att tänka på jobb eller något annat du behöver göra.

Om du tränar, andas. Det hjälper dig njuta av träningen och därför orka hålla på längre.

Om du rör dig för snabbt, andas. Det påmminer dig om att sakta ner och njuta mer av livet.

andas. Och njut av varje ögonblick av ditt liv. De är för flyktiga och få för att slösa bort.

Näringstips – skriv ordet ANDAS på en postit och klistra upp på datorskärmen, kylskåpet, badrumsspegeln eller något annat fiffigt ställe. Varje gång du ser ordet, ta tre sköna djupa andetag och låt axlarna sjunka.

Vad är det goda livet? Jag gissar att innehållet i ett gott liv beskrivs olika av olika människor.

Några ingredienser som jag kommer att tänka på: Choklad (förstås), fina relationer, kontakt med naturen, att göra medvetna val, kunna njuta av en frisk kropp och lugnt sinne, att få göra saker man tycker om så ofta som möjligt, att skratta, att ha energi, få vara kreativ, äta näringsrikt (gärna choklad!), musik, yoga, att sova gott på natten.

Listan kan bli mycket längre. Fast egentligen, när jag tänker efter, så innebär det goda livet för mig främst en känsla inombords. När jag känner mig tillräcklig, sedd och accepterad kan jag klara av det mesta. När det goda livet finns inom mig själv kan det inte tas ifrån mig.

Vad ger näring åt det goda (i) livet? Det är det jag tänker utforska i den här bloggen.

Jag tänker skriva om mina erfarenheter och försök att varje dag ge näring åt det goda i mitt liv.


Spontan solpaus vid strandpromenaden i Varberg.

På bilden ser ni ett exempel på vad jag gjorde idag. Jag tog en oannonserad paus, proppade upp mig på en klippa vid havet och sög åt mig solljuset som fortfarande värmer kinderna. Medan jag låg där försökte jag medvetet tänka på saker som jag är tacksam för. Det lyckades väl sådär, eftersom jag också passade på att kolla mailen och efter det fastnade i tankar kring ett pågående projekt. Men jag försökte. Och efter min lilla solpaus gick jag tillbaka med extra spänst i steget.

Oj, vad jag skulle bli glad om du delar med dig någon tanke om vad det goda livet innebär eller vad man kan göra för att ge det näring!