solsken_i_skogen

Du promenerar i skogen och får syn på en lång, lite krokig pinne bland höstlöven. Säg ”killevipen”, bli liten som en pyssling och ställ dig på pinnen. Nu står du mitt i ditt liv. (varning – dagens inlägg kräver ett visst mått fantasi).

Vi människor upplever nämligen oftast livet som en långdragen horisontell linje fullt av görande som slutar med ett stup rakt ner i mossan, precis som den här pinnen. Du kommer någonstans ifrån där bak i pinnens början, du är på väg någonstans framför dig.

Vi har händelser bakom oss på pinnen som vi helst inte vill tänka på – och därför tänker vi på dem lite för ofta. Vi oroar oss för problem som vi inbillar oss ligger framför oss på pinnen så att vi blir stressade. Och inte minst oroar vi oss för att ramla av pinnen och sjunka ner i den oändliga myllan.

En normal dag sysslar vår hjärna nästan hela tiden med att tänka antingen framåt eller bakåt längs den där tidspinnen. Typ så här:

”Oj vad dåligt jag sov i natt. Hur ska jag orka igenom dagen? Jag kommer att somna på mötet, chefen blir vansinnig. Hon kanske sparkar mig! Herregud så svårt det skulle vara att hitta ett nytt jobb. Kommer jag ens kunna bo kvar i huset? Huset ja, undrar om rörmokaren fixar toan idag. Annars måste vi springa ut till gästhuset. Hur kul är det i natt när minstingen vaknar? Ingen sömn inatt heller!”

Och så vidare. Skulle det vi inbillar oss hända i verkligheten är vi redan så utmattade av att ha oroat oss att vi har noll kraft kvar att hantera situationen. Och så kallar vi oss det intelligentaste djuret?

Jag skulle vilja påminna om en annan dimension av livet. Kanske kan man tänka sig den som en solstråle som lyser rakt uppifrån genom trädgrenarna ner på din egen lilla pinne. Den vertikala linjen. Det som är just precis nu.

Hur långt är nuet i tid räknat? Det finns inte, det går inte att mäta. Ändå är det det enda som finns. För pinnen existerar bara i tankarna. Du kan inte hitta den i verkligheten. Du kan inte ta på den, plocka upp den eller slänga den till en hund. Pinnen finns bara som tankar – minnen av det som varit eller drömmar om framtiden.

Ju mer vi tränar oss i att stanna i solstrålen, i nuet, desto större blir det. Det expanderar allt djupare och bredare neråt och sträcker sig allt högre och högre upp. Fanns någonsin något annat än nuet? Det var alltid nu, nu, nu. Pinnen har vi inbillat oss.

Livet kan levas i en lysande värmande solstråle. Kom ihåg att stanna och uppleva det ibland. Om pinnen är historien om ditt liv så är solstrålen ditt alldeles eget levande liv här och nu, andetag för andetag.

Så sitt i solstrålen och låt den lysa upp din pinne i skogen och skratta åt människans eviga galenskap.

Killevippen på dig!

Ulrika Sandström
www.ulrikasandstrom.com

Tidigare publicerad i Varbergsposten