connie

Lillgrodan har fått en kanin. Ett alldeles eget djur att ha ansvar för och sköta om. Efter första förälskelsen (som varade ca två dagar) märktes en period då hon mest pliktskyldigt gav den lilla varelsen mat och vatten utan större intresse.

Men så efter ett tag hände något, hon började sitta i buren och prata med sin lilla kompis och när vi åkte iväg saknade hon henne och var orolig att hon inte mådde bra. Det var tydligt att kärlek uppstått mellan lillgrodan och hennes Connie. Vad var det för fenomen som lyfte relationen från något slentrianmässigt förpliktigande till översvallande ömhet?

Jag tror det förklaras bäst med ett utsnitt ur den kloka barnboken om Lille Prinsen, som ömt vårdade en enda ros som han först tyckte var lite oförskämd. Här är en bit av Lille prinsens samtal med räven:

”-  Adjö, sa räven. Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.

–  Det viktigaste är osynligt för ögonen, upprepade Lille prinsen för att inpränta det.

–  Det är därför att du skött om rosen så länge som den har så stort värde för dig.

–  Det är därför att jag skött om rosen så länge…sade Lille prinsen.

– Människor har glömt bort den enkla sanningen, sade räven. Men du får inte glömma den. Om du har tämjt något, fäst dig vid något, är du ansvarig för det för all framtid. Du har ansvar för din ros.

–  Jag har ansvar för min ros…upprepade Lille prinsen för att inpränta det.”

Den hisnande övergången jag tänker dra här är från Connie kanin och Lille Prinsens ros till din egen kropp. Vad har din kropp för värde för dig? Hur sköter du om den? Alla varelser på jorden reagerar positivt på kärlek och uppmuntran, eller hur? Det gäller även kroppen. Vad har du för relation med dina fingrar, ditt ansikte, dina tår och (hu) din mage?

Jag tror det är viktigt att ge kroppen massor av positiv uppmärksamhet varje dag. Att sköta om den med bra mat, rörelse och återhämtning, men också att tänka snälla tankar om den. Visst låter det självklart, men varför är det samtidigt så svårt? En förklaring kan vara de ständiga budskapen som bombarderar oss om hur kroppen ska svältas, tuktas och fixas till för att duga. Stackars lilla kroppen. Inte undra på att den får ont och blir ledsen.

Räven sa också att det bara är med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen. Prova att se kroppen med hjärtat istället för ögonen. Kanske låter det flummigt men prova. Blunda och försök att känna kroppen inifrån, själva energin, det levande livet i dina celler. Om du övar på det en stund varje dag innan du möter morgonansiktet i spegeln tror jag att din kropp kan ge dig minst lika mycket glädje som Connie kanin ger lillgrodan.

Ulrika Sandström
Tidigare publicerad i Varbergsposten