Archives for the month of: augusti, 2013

20121206-134046.jpg

Varför ska man jobba egentligen? Så här i övergången mellan semester och arbetsstart kan frågan kännas svår att besvara. Skulle du jobba om du inte behövde det? Jag tror att även de som spontant svarar nej skulle ändra sig efter ett tag i arbetslöshet.

Det finns en (gammalmodig?) bild av arbete som något tråkigt, men många människor arbetar för att det är kul och stimulerande. Och även om alla inte trivs med sina arbetsuppgifter uppskattar de allra flesta framför allt den sociala biten, så mycket att de skjuter fram sin pension så länge de kan.

I en Gallup-undersökning i USA om varför man jobbar svarade amerikanska arbetare i första hand att deras jobb ger dem en känsla av att åstadkomma något och en möjlighet att hjälpa andra. Andra anledningar till att jobba, såsom lön, kom längre ner på listan.

Anledningen att jag skriver om det här idag är att jag drömde att någon ställde frågan till mig: Varför jobbar du? (Det var någonstans mittemellan OS-guldet och de rosa elefanterna) Mitt drömjag svarade mycket seriöst: För att få frihet att göra det jag vill. När jag vaknade hängde det där kvar i huvudet. Jag tänkte på vad det är jag vill och mycket av det har med mitt jobb att göra.

Så man kan ju säga att jag jobbar för jobbets egen skull. Pengarna jag drar in är en (visserligen nödvändig) extra bonus som ger mig friheten att ha upplevelser, att ge mina barn ett bra liv och att utveckla mig själv på olika sätt.

Jag jobbar för att det är roligt och utmanande, det får min tillvaro att kännas meningsfull – jag gör något jag tror på. Jag kan inte tänka mig att inte jobba.

Nu har jag inte alltid känt så. Minns långa kvällar på Servus då jag var ensam i butiken och klockans minutvisare verkade ha fastnat i klister, svettig tomatplockning i Australien då jag höll på att kollapsa av solsting och ormskräck, nattarbete med att plocka upp varor då knän och rygg värkte av alla tunga lyft. Inte kändes det särskilt roligt och stimulerande.

MEN. Ändå skulle jag välja det framför att inte ha jobb. Även det mest tråkiga och tuffa jobb innebär att man får ingå i ett sammanhang, att ha jobbarkompisar, någonstans att gå, något att säga när man får den obligatoriska frågan ”..och vad gör du?”

Tänker mycket på det då jag ibland möter arbetssökande i mitt jobb. Jag har själv varit arbetslös i kortare perioder ett par gånger i livet och det var inte kul. Den vanligaste anledningen att människor anlitar mig som coach är annars att man inte trivs på sitt jobb, och det kan i sig vara väldigt stressande och suga musten ur vem som helst.

Någon har sagt:

”Vi har för många som lever utan att arbeta; och vi har alldeles för många som arbetar utan att leva.”

Det ligger mycket i det, eller hur?

Som avslutning ett inlägg jag stötte på i Facebook, ett helt annat sätt att se på frågan: ”Varför ska man jobba på jobbet, när man kan göra som oss, och sitta och surfa, glo på TV och snacka skit med folk istället?” Att ha ett jobb och ändå inte jobba… kanske han hade hittat den ultimata lösningen.

drsnuggles

Beslutsångest? Hela tiden förväntas vi välja – vad ska jag göra med det här mailet? Vilken sorts tandkräm? Vilket jobberbjudande ska jag ta? Ska jag gå ut med kompisarna eller stanna hemma? Ska jag våga starta företag eller inte?

Vi vill hela tiden fatta det perfekta beslutet. Och vi är rädda för att ta fel beslut och rädda för det okända. Ofta vet vi inte vad som är det bästa valet, det finns inget sätt att veta exakt vad som händer i olika scenarier, och då kan vi bli stressade. Så hur tar vi beslut när vi inte vet vad som är bäst?

Ibland bestämmer vi oss inte alls. Vi väljer den enkla vägen och flyttar beslutet till en aldrig infallande framtid. Det är kanske därför mina mailkonton ibland växer så att de hotar krascha hela datorn, det kanske är därför du inte tagit steget att byta jobb eller tandkrämssort.

Lugn, här kommer en enkel metod för att våga ta beslut som jag själv ska prova:

Sluta se besluten som slutgiltiga, se dem som experiment.

De här orden läste jag på kloka Leo Babutas blogg och tänker praktisera i mitt företag. Jag står nämligen inför ett val att antingen göra något som kan ge ekonomisk trygghet ett par år framöver, eller att låta bli och istället satsa mer av min energi på de delar av mitt företagande som jag verkligen brinner starkast för.

Jag bollade det här beslutet med min yogalärare Sky och insåg i samtalet att valet som verkar ekonomiskt smartast är baserat på rädsla.

”Well….”, sa han..”do you want to live in fear or do you want to live in love?”

Hm, when you put it that way…

Så nu ska jag bli en doktor Snuggles och göra experimentet att släppa taget och prova om beslutet att inte binda upp mig vid ännu ett avtal kommer att frigöra energi till det jag vill göra mest. Jag vet inte om det är det perfekta beslutet. Men det känns som ett spännande experiment.

Och kom ihåg – när man utför ett experiment finns det inget misslyckande, vilket resultatet än blir är det en lärdom för framtiden.

Vad står du inför beslut? Gör en doktor Snuggles, gör ett experiment.

 

drake
Lektion angående leksaker från lillgrodan, 8, till lillasyster, 3:

  • ·        Om jag gillar det, är det mitt.
  • ·        Om den är i min hand, är den min.
  • ·        Om jag hade den för en stund sedan, är den min.
  • ·        Om jag bygger eller leker med något, är allt mitt.
  • ·        Om det ser ut som mitt så är det mitt.
  • ·        Om jag såg det först så är det mitt.
  • ·        Om du leker med en sak och lägger ner den blir det automatiskt min.
  • ·        Om den är trasig är den din.
  • ·        Eftersom jag föddes först är mamma min.

Det här förhållningssättet funkade ganska bra (ur lillgrodans synvinkel) när lillasyster var runt ett år gammal. Nu när hon på allvar utvecklat en egen vilja, minst lika stark som storasyters (var får de allt ifrån?) stöter hon däremot på motstånd. Minstingen för nämligen samma argumentation.

Det har med andra ord blivit kraftig inflation i ordet ”min” och ”mitt” i vårt hem, liksom i antalet vrål, skrik och dörrsmällar. Ytterst sällan verkar någon av mina älsklingar känna den yogiska samhörigheten jag febrilt försöker instifta mellan dem.

För någon månad sedan kände jag att det gått så långt att jag bara hade två val: flytta hemifrån eller läsa en bok om syskonrivalitet. Det var svårt men jag valde boken.

Och den är intressant. För det första målar den upp en bild av just hur starka känslor det är som sätts i rullning när ett barn får ett småsyskon. Författarna liknar det vid att om din partner plötsligt säger att hen ska skaffa en till partner som ska flytta in hos er inom kort. Den här yngre och gulligare modellen förväntas du dela din partner såväl som dina saker med. Hur skulle du reagera? Frågan är nog inte hur högt du hade protesterat utan hur många dagar innan du försökt kväva den nyinflyttade med en kudde.

Starka känslor med andra ord. Tänker man på det så verkar det självklart att det värsta man kan göra är att släta över och gullegulla till det för att lugna ner ilskan. Ändå är det just det jag oftast försöker göra.  

Ett exempel:

Lillgrodan: ”AAAHHHH!! Hon får inte HA mitt lego. JAG HATAR HENNE!!”

Jag (med pedagogisk röst): ”Nej men inte hatar du henne, säg inte så. Visst kan hon få låna lite lego, du har ju så mycket?”

Och varje gång förväntar jag mig ett svar typ: ”Ja gärna, för jag älskar henne jättemycket!”

Det funkar så här ofta: A.L.D.R.I.G. Hur korkad är jag egentligen?

Till sist har jag i alla fall förstått att jag behöver en ny stil, och det jag tränar nu på är att säga ungefär: ”Ok, du är arg och vill inte att hon ska leka med ditt lego.”

Och då blir det tvärt slut på diskussion och vrål, som ett trolleri. Prova själv! Att bara bekräfta att barnet är argt och spegla varför och låta dem uttrycka sig kan stilla det värsta ursinnesutbrott.

Kanske det här knepet fungerar lika bra på alla arga drakar, stora som små, eller vad tror du?

Tidigare publicerad i Varbergsposten

havregryn

Kvinnan på scenen säger med bruten röst. ”Jag är arg på Olof för att han kritiserar mig, nedvärderar mig och inte visar mig någon respekt.” Jag och gissningsvis de flesta av de andra 600 i publiken tänker ’vilken skitstövel, den där Olof.’ Lite kunde vi ana att både kvinnan på scenen och vi andra strax skulle skratta åt samma mening.

Vi befinner oss på ett heldagsseminarie med amerikanska Byron Katie. Byron Katie vaknade en dag, efter år av problem och depressioner, och var vad en del skulle kalla ”upplyst”. Hon insåg att det hon tänkte inte hade med verkligheten att göra, att alla människor hör ihop och att alla är kärlek. Hon beskriver själv att hon lever i glädje och förundran över varje nytt ögonblick. Tänk vad det skulle vara skönt! Hon vägrar kalla sig andlig lärare men hon har en enkel metod hon lär ut och har skrivit en bok om; The Work (dagens boktips) för att hjälpa oss komma till samma insikt som hon själv.

Det är The Work som hon nu demonstrerar live på scenen. Byron Katie frågar den sorgsna kvinnan vad som hände just då när hon var arg på sin Olof. ”Vi var och handlade och jag la ner en påse havregryn i kundvagnen och Olof sa argt – vi har ju havregryn hemma, kollar du inte i skåpet innan vi åker!?”

Byron Katie nickar och säger med ett milt leende: ”Ack ja, krig har startats över mindre saker än en påse havregryn.” Spridda skratt från publiken. Byron Katie fortsätter att ställa enkla frågor om tillfället med havregrynen och strax erkänner kvinnan leende att det är möjligt att hennes tanke att Olof kritiserar och nedvärderar henne inte är sann. Han kanske bara ville upplysa om att det redan fanns havregryn hemma, varken mer eller mindre.

Vid det här laget skrattar kvinnan och hela publiken (igenkännande) åt hur Olofs ord gjorde henne så upprörd att hon sprang till andra änden av affären. När kvinnan sen får vrida och vända på det hon tänkte inser vi att ilskan egentligen handlade om hennes egen inre kritik mot sig själv. Och att det kanske alltid är våra tankar som gör oss arga.

Byron Katie har berättat att när hon går upp på scenen är hon aldrig orolig, hon är övertygad om att alla där älskar henne, de som inte tror sig göra det har bara inte insett det ännu.

Tänk dig hur du skulle agera om du gick in på någon offentlig plats, Hajen till exempel, fullständigt övertygad om att alla människor därinne var helt betagna i dig. Hur skulle du röra dig? Hur skulle du titta på folk? Vad skulle du säga? Troligtvis skulle du sänka garden en hel del. Och det i sin tur skulle leda till att dem du möter gör samma sak. Sedan kan du slappna av ännu mer och så vidare.

Du kan prova det här nästa gång du handlar och se vad som händer. Fred på jorden kanske? Jag tror i alla fall du slipper börja bråka vid havregrynshyllan.

(Tidigare publicerad i Varbergsposten)

vägskäl

”Tell me, what is it you plan to do with your one wild and precious life?”
Mary Oliver