Archives for the month of: september, 2016

Photo 2013-08-05 17 44 55

Jag stiger ner i septemberhavet och andas långsamt ut när det svala vattnet fångar mina knäveck. Höjer blicken och ser ut över vattnet, drar in den saltiga doften och föreställer mig att jag ser sälar ligga och sola sig långt där ute på klipporna. På Bondholmen bräker ett får och inlandsvinden bär med sig klonkande ljud från hamnen.

När knävecken vant sig vid kylan fortsätter jag långsamt ut på djupare vatten. Kroppen huttrar till i höstluften och jag känner hur jag ofrivilligt spänner mig mot det kalla.

Så jag andas djupt igen, provar att le lite, släppa motståndet inombords. Provar tanken att det kanske kan bli skönt att bada. Att det ÄR skönt att stå här, halvnaket fri och med badrocken nära till hands när jag kliver upp.

Det här är min träning. Att släppa motstånd om och om och om igen. Just nu och hela tiden. Att bada i september hjälper mig att komma ihåg att andas och släppa inre motstånd till exempel när:

… barnen bråkar så att ånga börjar pysa ut ur mina öron.

… jag utmanar mig att stanna lite längre i en påfrestande yogaposition.

… väckarklockan ringer alldeles för tidigt och det känns omöjligt att krypa ur sängen.

… jag inser att kvällarna blir allt mörkare och kallare.

Tillfällena att öva är många, men när jag står i hallen på morgonen och försöker reda ut gympapåsar, fruktpackning och samtidigt skilja två barn som skriker åt varandra åt glömmer jag det ofta. För det verkar ju vara dem det är fel på. Verkar vara verkligheten som måste ändra sig för att passa mig. Kan de inte bara skärpa sig!? Måste klockan gå så fort på mornarna?!

Det är därför jag fortsätter bada lite längre än bekvämt i år. Motståndet inombords blir nämligen så väldigt tydligt när jag står här och undrar vad jag håller på med. Alla invändningar syns glasklart i huvudet. Vattnet är för kallt!! Du blir förkyld!! Och det blir också tydligt hur svårt jag gör det för mig själv att bara doppa mig för jösse namn.

Utan att tveka alltför länge tar jag det medvetna beslutet att sjunka ner helhjärtat och utan att spänna mig i havet. Swosh!

Jag dyker upp ovanför ytan med ett litet tjut av glädje (och fasa). Det är kallt, friskt, skönt, chockerande, levande! Min kropp som nyss skrek NEJ! ropar JA!

Så meningslöst det är att slösa tid på att kämpa emot verkligheten. Men jag försöker ha överseende med denna min mänskliga brist medan jag provar att låta saker vara som de är, i alla fall ibland. I alla fall när det är tydligt att jag inte kan påverka dem något nämnvärt (=90% av tiden). När det som är ändå kommer att fortsätta vara som det är, oberört av mitt inre motstånd.

Som vädret, trafiken och min man (!).

Som havstemperaturen just nu.  Jag skulle önska att vattnet var varmare men släpper den tanken och dyker under en gång till och njuter av den uppiggande verkligheten.

Men nu räcker det och jag vadar raskt upp till den väntande största badhandduken jag hittat i garderoben, njuter ohämmat åt den tjocka frottén mot huden och ler stolt över mig själv. Jag överlevde. Jag har vunnit en liten seger över mitt motstånd och byggt om min hjärna en aning på samma gång.

Det är därför jag badar i september i år.

www.ulrikasandstrom.com


Tappa inte!

Har du många bollar i luften? Ibland kan det kännas som att man står och jonglerar en hel hög med livsbollar av alla slag: Det är jobbollar, familjebollar, hushållsbollar, relationsbollar, fritidsbollar och andra bollar som snurrar runt där ovanför huvudet i olika hastighet.

Om det blir för många bollar med alltför mycket skruv på kan det bli tufft. När det går så långt att man känner att någon boll riskerar att dimpa i golvet är det bra att komma ihåg vilka som är av glas och vilka som är av gummi.

Jobb-bollen är av gummi. Om du tappar den kan det kännas tufft för stunden, men den studsar alltid tillbaka upp igen.

Städbollen, den är också av gummi. I’ve got news for you: Jorden kommer inte att gå under om du låter bli att torka golven i några månader! Det är sant! Städbollen tar ingen skada av att slå i marken då och då.

Men familjebollen, eller kanske man kan kalla den för kärleksbollen, och relationsbollen är definitivt av glas.

Vackert, glänsande, färgrikt, icke-studsande glas. Tappar du en familjeboll eller en relationsboll står det mer på spel. Du kanske kan plocka upp den igen, men där kan lätt ha blivit en repa som inte går att polera bort.

Det konstiga är att det är så lätt att glömma bort den där skillnaden. För stunden verkar rapporten du måste skriva, eller övertiden du borde göra, så väldigt viktigt. Vi får för oss att jobbollen är av glas och ser till att hålla den riktigt nära ögonen för att inte tappa kontrollen.

Och människobollarna – kompisen som verkar må dåligt, partnern som behöver prata av sig, barnen som vill visa teckningar, ditt eget behov av rörelse och närhet, de försvinner ur blickfältet. Vi tycker de är viktiga, men det är ju inte så bråttom att ta hand om dom. Vi kan ta dom sen. Som Alfons Åberg säger – Jag ska bara…..

Jag tror vi ibland förväxlar det som är viktigt med det som är bråttom. Det som är bråttom, det som visar resultat omedelbart blir prioriterat. Det som egentligen är ännu viktigare får vänta, för det märks inte så mycket på kort sikt om man väljer bort det.

Hur har du det med bollkänslan? Vänd blicken mot glasbollarna, de är alltid viktigast.

www.ulrikasandstrom.com

lara-sig-simma

Scen 1. En dag i juli utanför simstadion i Varberg:

Hon håller hårt i min hand när vi går in. Första dagen på simskolan och min 6-åring är mycket skeptiskt till hela idén. Vädret gör inget för att hjälpa till, det blåser kallt duggregn från havet och vattnet i den nästan tomma bassängen ser inte alls inbjudande ut.

Hon håller sig nära mitt ben och sneglar oroligt på omgivningarna. ”Jag vill hem nu mamma”. Rösten är liten, simstadion är så stor. Jag kramar henne uppmuntrande och säger några glättiga ord om hur roligt det kommer att bli och kan bara hoppas att hon känner min övertygelse genom huden.

Klipp till en vecka och fem simlektioner senare:

Hon rusar före mig över den soliga parkeringen och dyker in under snurrgrinden med ett glatt ”Hallå” innan jag ens hunnit betala. Trallande discodansar hon sig bort mot omklädningsrummet medan hon sjunger med till låten som spelas i högtalarna. Hon är glad, trygg och äger simstadion i sin knubbiga lilla hand.

Hon har blivit större. Kronologiskt bara en vecka äldre, men efter att ha överkommit oron och tvivlen från veckan före har hennes värld vuxit. Den värld hon känner sig trygg i inkluderar nu även simstadion och begreppet simskola.

Att vara barn innebär ett ständigt utforskande av gränser och nya situationer. Från att ha legat ombonad i mammas mage växer världen till en säng, en familj, ett skötbord, ett hus. Så småningom en trädgård, ett bostadsområde, en förskola. Vänners hem (hu andras pappor kan vara otäcka i början!), en skola. En kurs i drama, en fotbollslektion. Och så vidare.

Efter ett par-tre årtionden till har vi förhoppningsvis funnit oss till rätta i en vardagsvärld som är bekant, trygg och trevlig. Ett jobb, en bostad, en umgängeskrets, en familj.

Det är nu det kan bli farligt!

En smygande, listig och livsfarlig Tendens infiltrerar våra villaområden.

Tendensen att bli för maklig, att sluta testa sina gränser, sluta söka sig till nya situationer och människor.

Visst, det är nice att vara nöjd. Men det är livsfarligt att sluta vara nyfiken och tulla på äventyrslusten pga bekvämlighet. Risken är stor att världen då börjar krympa istället för att fortsätta veckla ut sig i all sin härlighet. Till slut sitter du i din gungstol bakom dubbellåsta dörrar och muttrar om de farliga muslimerna och konstiga nya grönsakerna på ICA.

Precis som min sexåring behöver vi fortsätta att våga oss ut ur våra trygga zoner. Det räcker inte att kika ut som en rädd mus ur sitt hål, även om det är en bra början. Någon gång måste vi ta det skrämmande skuttet ut i det okända. Det är så vi lär oss att simma.

Ah, all vånda jag genomlidit inför att ta såna där små (eller ibland gigantiska) steg ut ur trygghetszonen. Så många ursäkter och orsaker att låta bli jag har tänkt ut och fortfarande gör ibland.

Men jag blir rädd om jag tänker på var jag skulle ha varit om jag inte följt den andra envisa tystlåtna rösten som puffade och knuffade på mig tills jag inte kunde låta bli att svänga av från lämmeltåget och gnaga fram nya vägar för mig själv, både i det stora och i det lilla.

I flera av de där svängarna har jag haft lyckan att ha någon som kramade min hand och försäkrade att det skulle gå bra och det är så otroligt värdefullt.

Ni vet känslan jag hade där på simstadion, hur tomma ens ord kan kännas inför barns rädsla för det nya. Kom ihåg att de små orden kan betyda mycket för din kompis som funderar på att söka in på en kurs, byta jobb, skriva en bok, starta eget eller ta på sig den där rödaste klänningen på festen.

Håll inte igen, låt dig själv och dina vänner förvildas lite och irra ut på nya stigar.

Det är på simstadion livet händer!

www.ulrikasandstrom.com