Archives for the month of: december, 2012

20121228-074546.jpg
Funderar du som så många andra på hur du ska bli en bättre version av dig själv nästa år? I nyårsnattens bubbel är ambitionerna skyhöga, entusiasmen på topp. Men vår självkännedom och självkärlek verkar vara i botten.

Så går dagarna och snart anländer nästa nyårsnatt och då gör vi samma sak igen. Nya löften, nya förbättringar! I bästa fall har vi lärt oss av året som gick och väljer ett nytt angreppssätt. Och kanske går det bättre. Jag vill inte vara negativ.

Kanske 2013 är året då du når total perfektion!

Det jag sitter och funderar på är inte hur vi ska göra för att lyckas med våra nyårslöften, jag undrar över vart det tar slut? Strävan att bli bättre menar jag.

För även om du hållit dina löften så verkar det som att det inte spelar så stor roll i långa loppet. Det duger ändå inte riktigt. Vi kan alltid bli lite bättre.

Visst har du gått ner några kilo, men har du tvättbrädemage? Perfekt hy? Kan du tala flera språk flytande? Har du rest runt jorden? Har du sprungit något maraton, varit med i Vasaloppet? Har du ett perfekt hem, kan du laga mat som Tina? Kan du yoga, jonglera och trolla? Kan du återge dikter av Tranströmer? Är du bra på att flirta, en perfekt vän, en perfekt partner? Är du lånefri och kolhydratfri? Jobbar du ideellt, har du superframgång på jobbet? Har du lika stor TV som grannen?

Räcker du till? Är du säker på det? Hela tiden nås vi av budskap från media och vår omgivning som verkar tala om för oss att det är något vi saknar. Vi verkar aldrig få räcka till, vi är aldrig perfekta, tillräckligt bra, aldrig riktigt nöjda. Varken på nyårsnatten eller några veckor senare.

Vad skulle hända om vi istället kunde känna oss tillräckliga, om vi var lyckliga oavsett vad vi presterade? Tänk om det är lycka som leder till framgång, inte tvärtom?

Vi lever våra liv som om ju bättre vi kan göra våra omständigheter, – vart vi bor, var vi jobbar, hur mycket vi tjänar, vår vikt, vår kondition, vår heminredning, desto bättre kommer vår känsla inombords att bli. Men i verkligheten är det tvärtom. Både österländsk filosofi och modern hjärnforskning pekar åt samma håll. Vår upplevelse av livet skapas från insidan och ut.

Jag tror att det jag vill komma fram till är att säga såhär i nyårstider är att det är inget fel på dig! Du behöver inte fixas. Du är bra som du är. Oavsett om du uppfyller dina nyårslöften eller ej. Skål för det!

20121221-193447.jpg

20121224-102211.jpg
Hur skulle du designa din egen julafton om du fick välja allt själv?

I år ser julen annorlunda ut för oss eftersom vi firar den på Koh Lanta i Thailand så inget blir som vanligt. Alla i familjen har varit med och planerat en dag precis som vi vill ha det. Det blir bl a lyxhotellfrukost och mycket bad och glass.

Som julklappar har vi köpt barnen några små leksaker och så får de välja iPadspel för några tior var i app-store.

Enkelt och säkert blir det uppskattat för barnen verkar inte ha några förväntningar alls på hur det ska vara. Allt är möjligt och det som blir blir bra. En skön inställning att ha till livet och till julen.

Det är lätt att kraven blir stora på julfirandet. Och det blir så viktigt att allas förväntningar uppfylls, ännu mer så när man har ansträngt sig så för att allt ska bli rätt, kanske jäktat och stressat och glömt bort att ta hand om sig själv.

Det enda som är viktigt på julen är att vara nära sina kära och det är det enda jag saknar i år när vi inte träffar alla som vi brukar.

Men vi är tillsammans i vår lilla familj och Uncle Paul har kommit från Australien och firar också med oss. Det blir nog en alldeles speciell, minnesvärd, kärleksfull jul.

Jag önskar er alla detsamma var ni än befinner er!

pepparkakor
När själen är stukad har man inget gips att visa upp. Det gör ont, men man får inget bestämt datum när det hela ska vara läkt. Man är sjuk, men får kanske ingen medicin och har ingen dag då man säkert kommer tillbaka till jobbet. Framförallt har man ingen bra historia att dra vid fikabordet.

”Jo vi var i Hemsedal och åkte skidor och mitt i svarta pisten kom det en dåre på snowboard och klippte mig. Föll handlöst. Benet är brutet på två ställen. Tar bort gipset den tionde, sen är jag tillbaka på jobbet igen.”

För inte kan man väl säga:

”Jo, jag har försökt vara superduktig i allt jag gör för att alla ska tycka om mig. På jobbet är det ju så att man måste prestera på topp, annars kan man lika gärna gå och dränka sig. Dessutom har jag tagit ansvar för att alla omkring mig mår bra och ställt upp så ofta jag kunnat. Så höll jag på några år, sen började jag få ont i magen och sova dåligt. Rätt som det var gick en närstående släkting bort och så fick jag andnöd och hjärtklappning och hamnade på akuten. Fast det var inget fel på mig sa dom. Så jag fortsatte jobba ett par år tills jag vaknade en morgon och inte orkade gå ur sängen. Så nu är jag utbränd.”

Det pratas inte så mycket om stress och utbrändhet längre i media, men det betyder inte att problemet är borta. Särskilt bland unga kvinnor ökar psykisk ohälsa kraftigt. Jag möter många i mitt yrke som är utbrända, eller är på väg mot utbrändhet. Starka, smarta och omtänksamma människor som gör en farlig balansakt mellan liv och död. För stress kan döda.

För tio-elva år sedan var jag själv vidbränd som en plåt pepparkakor som stått för länge i ugnen. Det osade bränt ganska länge innan jag kom på fötter igen. Och jag blir ibland påmind om hur det var. Hur folk kunde säga ”Men du låter ju så pigg!” och skuldkänslorna rasade över en. Hur man förnekade kroppens signaler i det sista, för man var ju en stark person som klarade allt.

Ni som har närstående som är utbrända – hantera dem varsammare än en julklapp med dyra vinglas. Tänk på att symtomen, som ju kan vara olika från person till person, är verkliga. Det finns ett modernt talesätt som säger att man måste brinna för att bli utbränd – de som går i väggen har ofta engagerat sig mycket i familj, samhälle och arbete. Nu behöver den här personen förståelse och hjälp – var beredd att ge det, hur lång tid det än tar innan ”gipset” kan tas bort.

Det är så lätt att känna sig misstrodd, det är så svårt att själv avgöra om man borde gå tillbaka till jobbet eller inte. Många återgår för tidigt. Det är den där duktiga flickan/pojken som vill prestera igen, ”rycka upp sig”, få engagera sig i andra uppgifter än tandborstning och promenader. Jag vet också de som känner sig helt knäckta men tvingar sig tillbaka för att arbetsplatsen och försäkringskassan trycker på.

Du som är stressad men ännu inte golvad, bit inte ihop och kör vidare tills du får näsblod. Behandla dig själv väl! Bli din egen bästa kompis, inte en befälhavare som beordrar kroppen ut i krig varje morgon.

Och du som tjongat i väggen och just nu ligger på rygg och ser stjärnor och fåglar snurra – vet att det kommer att bli bättre, du kommer att kunna resa dig igen. Och du kommer att ha lärt dig en hel massa mer än han som bröt benet i skidbacken.

fruktfatet
När ska ditt liv börja ”på riktigt”? När tror du att allt blir bättre? Kanske till helgen eller alldeles säkert efter nyårsafton?  ”Det går över när du gifter dig.” är ett uttryck som inte bara jag fick höra när man var barn och hade det jobbigt. Kanske är det där det börjar. Vi väntar på att någon yttre förändring ska göra allt bra.

För sen går vi genom livet väntande på livet. Vi intalar oss själva att livet börjar när vi studerat färdigt, fått ett nytt jobb eller när vi gift oss. Sen tror vi att när vi får barn blir allt bättre. Sedan blir vi frustrerade av att barnen inte är tillräckligt stora, tror att vi kommer att bli nöjdare när de blivit lite äldre.

Efter det blir vi frustrerade av att behöva hantera tonåringar. Är helt säkra på att vi kommer att bli lyckligare när det stadiet är över.

Vi tror att livet blir bättre när vi gått ner i vikt, renoverat köket, köpt ny TV. Vi intalar oss att livet blir bra så fort vår partner skärpt till sig, när vi bytt upp bilen, kan åka på en lång semester, går i pension.

Det finns till och med dom som väntar på att dö så att de kan återuppstå i en perfekt värld.

Fast det kanske är dags att sluta vänta på att livet ska börja ”på riktigt”. Det finns de som skulle påstå att det som ”kommer i vägen” faktiskt är själva Livet. Med stort L. Vad tror du?

Du behöver egentligen inte alls vänta på att gå ner i vikt, att det ska bli nytt år, att du ska gå i pension. Fast det är lätt att fastna i dom tankarna.

Själv väntar jag på att få ta ett dopp om en stund. Och jag väntar på att äta en god mango som ligger och väntar på mig i köket. Fast jag har det ju väldigt bra just här, i en skön stol på en ö i Thailand, knattrande på min laptop i knäet, mätt och belåten och lagom varm tack vare air condition.

Som vanligt är det nog bäst med lagom. Vi behöver saker att se fram emot, det håller forskarna med om. Att ha något att sträva emot gör oss lyckligare än själva måluppfyllelsen. Så det är bra att ha saker att se fram emot. Men det är också bra att lära sig vara nöjd och må gott i nuet. För det finns ingen annan gång som vi kan vara nöjda. Bara just nu.

Man kan inte vara nöjd i framtiden. Känslan är här och nu, inte sen.  Som min yoga-guru brukar säga – varje ögonblick föds och dör för att aldrig komma tillbaka.

Min minsta tjej har inga problem med det här konceptet. Här och nu händer allt, hela tiden! Underverk och katastrofer inom loppet av några minuter. Ett stort lyckligt leende på läpparna när hon hojtande jagar en fjäril. Fullständig kollaps när hon inte får en glass just NUUU!!

Hon skulle nog inte alls förstå den här krönikan om hon kunde läsa. Små barn är härliga lärare av att omfamna livet här och nu.

Nu ska jag avsluta mitt knattrande och njuta av den där mangon med min bästa lärarinna. NU börjar livet på riktigt! Precis exakt just nu.

jobbamindre
Inte mer sex eller fler bungyjumps. Men att de jobbat för mycket var det många som ångrade. En sjuksköterska, Bronnie Ware, som i många år jobbat inom den palliativa vården och tagit hand om människor de sista veckorna av deras liv, har skrivit ner sina erfarenheter i boken The Top Five Regrets of the Dying.

Ware skriver om den klarsyn många får i slutet av sina liv och att vi kan lära oss av deras vishet. ”När vi frågade om de ångrade något eller om de önskar att de gjort något på ett annat sätt, var det några teman som återkom om och om igen.” säger författaren.

Och här är de fem saker de döende ångrar allra mest:

  1. Jag önskar att jag haft modet att leva mitt eget liv, inte det liv som andra förväntade sig.
  2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt.
  3. Jag önskar att jag hade mod att uttrycka mina känslor.
  4. Jag önskar jag bättre hade hållit kontakten med mina vänner.
  5. Jag önskar att jag låtit mig själv vara lyckligare.

Det är sorgligt att läsa om de här insikterna som så tydligt kommit ”för sent” för just de här människorna. Men det finns något att lära för oss som (förhoppningsvis) har tid kvar i livet att göra något så att vi inte känner samma sak när det är vår tur. Jag tar mig en funderare över mitt eget liv hittills:

Att leva sitt eget liv
För min egen del har jag sedan jag var liten haft en stark vilja att göra det jag själv vill. Eftersom jag klarat av många situationer där jag stått på mig och genomfört det som andra sagt varit omöjligt har jag också utvecklat en övertygelse om att vill jag så kan jag. Det är jag tacksam för. Tack vare att jag läst psykologi och sökt olika vägar att förstå mig på mig själv och andra har jag lärt mig att analysera mina val i livet. Jag frågar mig själv ofta ”är det här något som jag själv vill, som gör mig glad, eller försöker jag uppfylla någon annans (samhällets, vännernas, föräldrarnas, familjens…) förväntningar på hur jag ska vara och hur jag ska agera?

Att jobba för hårt
Been there, done that. Jag spenderade mer än sju år nästan helt fokuserad på mitt jobb. Jag förstår varför det blev så – att jag hade prestationsångest, att jag var superengagerad och att arbetsgivaren inte satte gränser. Men jag ångrar i efterhand att det blev så eftersom jag blev väldigt sjuk av stress. Och jag ångrar att jag inte åkte till min kära mormors 80-årsfest eftersom ”jag hade så mycket att göra” och det var säkert fler saker jag missade. Men jag lärde mig en rejäl läxa och har sedan dess ändrat mig mycket på många olika sätt. Idag är det lätt för mig att prioritera familjen och hälsan framför mitt jobb. Det är ledsamt att läsa om hur nästan alla de manliga patienterna ångrade att de missat så mycket av sina barns uppväxt. Nu när mina barn är två och sju år ser jag verkligen hur fort det går. Dyrbara, fantastiska tid! Beslutet vi tog om att  åka till Thailand några månader där familjen verkligen får vara tillsammans nästan hela tiden kommer vi säkert inte att ångra.

Mod att uttrycka mina känslor
I boken beskriver Ware om att många sa sig ha tryckt ner sina känslor för att vara andra till lags. Det kan jag säkert också ha gjort många gånger. Men sedan skriver hon att patienterna sa att följden av det här var att de aldrig blev den de skulle kunna ha blivit och att många blivit sjuka på grund av den förbittring som blev följden av att de fokuserade på att vara andra till lags. Det känner jag inte igen alls och det är jag glad för. Däremot kan det finnas ilska och förvirring i vissa relationer som aldrig riktigt blivit bearbetade. Kanske dags att säga något…

Hålla kontakten med vänner
Ja, där får jag fråga mina vänner vad de tycker. Jag försöker alltid att ställa upp och ha tid för mina vänner och jag har alltid haft ganska få som står mig riktigt nära så det gör det ju enklare ;). Men det är klart att när jag tänker efter skulle jag vilja träffa dem oftare. Hoppas de känner likadant :). Ware skriver om patienter som sa att de hade blivit så uppslukade av sina egna liv att de låtit gyllene vänskapsband försvinna under åren. Hon skriver också att alla saknar sina vänner när de är döende. Vänner är viktigt!

Att låta sig själv vara lyckligare
Här skriver Ware om att rädsla för förändring hade fått många att låtsas inför andra, och inför sig själva, att de var nöjda, men att djupt inom sig längtade de efter att skratta ordentligt och ha lite galenskap i livet igen. Jag utmanar min trygghetszon med jämna mellanrum och det är bra för att inte fastna i gamla mönster och vanor. Men vanan att alltid vilja bli bättre, att inte låta mig vara nöjd sitter djupt. Den här känns lite i hjärtat för jag kan se att det skulle kunna bli något jag själv skulle säga. Men det positiva är att jag blivit bättre på att vara nöjd med mig själv och med det jag presterar, så jag väljer att fortsätta på den banan.

Sammanfattningsvis (det här blev ett långt inlägg) så hoppas jag att den här topplistan väcker tankar också hos dig. Att värna om sin hälsa, sina relationer och sin egen personliga utveckling tror jag är bra verktyg för att slippa känna som patienterna i boken.