Archives for the month of: juli, 2012


Den här tjejen har många spännande äventyr framför sig.

Får man flytta hemifrån när man är 16 år?

Får man ge sig ut och resa jorden runt som 20-åring ensam med en person man inte känner? Och får man säga upp sig från sitt fasta jobb för att göra den resan?

Får man hitta sitt livs kärlek på andra sidan klotet och vägra ge upp trots allas ”goda råd” om semesterflörtar? Får man flytta till Australien och sen ändra sig och flytta hem med kärleken igen för att det var för soligt på andra sidan?

Får man säga till en högt uppsatt chef på företaget som gav en svimkänslor bara genom sin pampiga entré, att han bör anställa mig för att man är smart? Får man sju år senare packa sina saker i en låda och sluta för att jobbet gör att man mår dåligt? Och får man strunta i läkarråd om piller och hitta sätt att bli frisk på egen hand?

Får man ta en högskoleexamen när man är över 30? Och välja ämnen bara utifrån vad som intresserar en?

Får man starta företag i en lågkonjunktur utan att ha en enda kund och driva det med hjärtat som fokus istället för plånboken?

Får man hålla en föreläsning om struktur när man har 2214 mail i inboxen? Och får man verkligen bli yogalärare när man knappt når sina tår?

Får man bli mamma igen när man närmar sig 40? Och får man välja att inte döpa sina barn och gå ur svenska kyrkan när man inser att man växt ur den?

Får man leva livet som man vill?

Svaret är naturligtvis NEJ! Inte om du vill följa strömmen, om du vill låta bli att sticka ut och oroa den stora massan. Inte om det känns bäst att alltid ha någon annan att skylla på när det går snett. Inte om du vill ha ett förutsägbart liv och leva i en trygghetszon som visserligen krymper för varje år men som i alla fall gör att du slipper känna dig vettskrämd och orolig inför att hela tiden ge dig in på outforskat territorium.

Men svaret kanske kan vara ja ändå… Du kanske får leva livet på dina egna villkor. Du kanske kan få lov att vakna varje morgon och känna att livet är spännande, det kanske är tillåtet att säga nej, att sätta gränser, att välja annorlunda.  Men gör du det? Har du provat att ta reda på vad det är just du vill, hur du vill leva just ditt korta liv på den här planeten? Det blir inga omtagningar av den här filminspelningen.

Jag tittar på min lista och minns att vid varje beslut att göra de här sakerna så fanns det en stor skräck precis innan jag tog steget.

Skulle jag välja att gå emot föräldrar, släktingar, ”samhället”, Jante, självaste Gud för jösse namn! Visst borde jag rätta mig i ledet? Visst skulle jag alldeles säkert bli bestraffad – bli utskrattad, göra bort mig, hamna i helvetet med mina syndfulla barn?

När jag tittar på listan inser jag att inget av det jag var rädd för har hänt. Och jag inser att det är alla de där ångestfyllda valen som gett mig allra mest lycka, tillfredsställelse och äventyr i mitt liv.

Visst kan det finnas många bra anledningar att välja som alla andra. Men rädsla för det okända är inte en av dem. Inget kan väl vara mer skräckinjagande än risken att som gammal se tillbaka på åren som gått och inse att man valt bort att verkligen leva sitt eget liv.

(Tidigare publicerad i Varbergsposten)

20120720-160944.jpg
Några hundratusen människor och så jag är just nu med i 21 day meditation challenge.

Jag känner igen mig i bilden, men ju mer man mediterar desto lättare blir det att varva ner och ibland blir jag bara helt lugn och glad när jag sätter mig. Att meditera är bland det smartaste man kan göra för sin egen hälsa, det gör riktigt riktigt gott för kropp och själ att ta en paus och bara vara. Som att tvätta hjärnan ren från oro och stress, en chans att stämma träff med den man är bortom alla tankar om jobb och barn och sysslor och planer.

Den internationella utmaningen är ett bra sätt att prova. Varje dag får man en ny guidad meditation via mailen och det är hög klass på ledarna. Klicka på länken och kom med du också!


Hemmakontorets uteplats.

Jag sitter här i mitt hemmakontor och tittar ut över trädgården. Jag måste ha härligaste kontoret i stan! Högt i tak, ljusa färger, lugnt och vackert. Stor veranda utanför glasdörrarna där jag kan yoga, fågelsång utanför det öppna fönstret. Och bara 30 sekunders resväg. Per fot.

Jag styr min arbetsdag själv. Som idag efter en orolig natt med vakna barn, då blev det lite sovmorgon och sedan extra långsam frukost med ompyssling av familjen. Och jag älskar alla mina arbetsuppgifter (ok, kanske inte bokföringen men…) och känner att det jag gör är meningsfullt och kan växa till att bli precis som jag vill.

Jag skriver inte det här för att skryta, jag är bara så tacksam. Så här har det nämligen inte alltid varit. Jag kan uppskatta min nuvarande sysselsättning och plats på jorden extra mycket efter att ha pendlat till Göteborg i flera år och suttit i kontorslandskap. Där jobbade jag i en kultur som gav mig stor frihet och många möjligheter men också magsår, huvudvärk och konstant prestationsångest.

Idag är jag väldigt glad att jag tog steget och började plugga, bytte bana och startade eget företag trots att jag var rädd. Jag var skiträdd! Första dagen på Göteborgs universitet kommer jag ihåg hur jag satt i Slottsparken och skakade av nervositet innan jag gick in. Första gången jag skulle coacha en person ”på riktigt” kunde jag knappt sova natten innan. Första gången jag skickade en större offert höll jag på att svimma när jag skulle sätta mitt pris.

Jag tar inte mitt jobb och alla dess fördelar för givet eftersom jag konstant blir påmind om hur bra jag har det. I mitt jobb träffar jag många människor som saknar jobb. Som har sökt tiotals tjänster utan att få något napp och känner sig frustrerade och förbisedda.

Privat träffar jag många människor som är hjärtligt trötta på sitt jobb. Som känner sig överbelastade, underskattade och ibland så uttråkade att de börjat nedräkningen till pensionen innan de ens fyllt 40.

Det här med jobbet är ganska centralt i ens liv eller hur? Om man saknar jobb eller vantrivs kan det påverka ens person på många plan.

Jobbet blir en del av de flestas identitet. Det är en plats där man kan känna tillhörighet, att man är betydelsefull och behövd. Att inte få chansen att jobba fast man kämpar för det kan kännas väldigt tufft. Utan egna pengar kan man lätt bli beroende av till exempel sina föräldrar, och därigenom mindre fri.

Det är lätt att påverkas av samhällets budskap om vad man ska göra för att vara lyckad. Att ha ett jobb är viktigt. Men nu när jag nått den aktningsvärda åldern av 40 år kan jag intyga att livet ser olika ut under olika perioder och fattas det en sak under en tid så betyder inte det att det kommer att fortsätta vara så för alltid.

En människa är så väldigt mycket mer än det den gör och presterar. Det gäller att komma ihåg att man betyder precis lika mycket som person även om man för tillfället inte får något jobb eller inte jobbar på en plats där man kommer till sin rätt.

I mitt fall innebar bytet av jobb-bana en period av ganska mycket skräck blandat med förtjusning och även en del motstånd från omgivningen. Men jag är glad att jag vågade ändra riktning och att det har gått bra. Så att jag kan sitta här och skriva en krönika och sen gå in och pussa på smågrodorna innan jag fortsätter med nästa uppgift.

Jag önskar alla möjligheten att följa sin passion istället för att längta efter sin pension.