Archives for category: Närvaro

Ibland krävs det att man blir sjuk för att uppskatta hälsan. Att skaffa småbarn för att uppskatta en hel natts sömn. Att vara vrålhungrig för att uppskatta mat. Att aktivera sig för att uppskatta vila. Att man åker bort för att uppskatta sitt hem.

Men hur ska man göra för att fullt ut uppskatta sig själv? Det går ju liksom inte att åka ifrån sig själv eller låta bli att vara jag ett tag.

Vara någon annan fram till lunch för att riktigt njuta av sin egen person hela eftermiddagen. Funkar inte riktigt.

Jag vet inte, men funderar på att det faktiskt finns tillfällen då man glömmer bort sig själv ett tag:

  • När man helt uppgår i en annan människas situation i ett samtal
  • När tiden försvinner för att man är uppslukad av en uppgift
  • När man mediterar och börjar märka att det finns små pauser mellan tankarnas tjatter
  • När man nästan-sover i solsken

Ju fler såna tillfällen, desto mer kanske man uppskattar sig själv? Men vad är det isåfall som händer när man glömmer sig själv ett tag, vad är det som är frånvarande? Jag är ju fortfarande där och i högsta grad närvarande. Faktiskt mer närvarande än vanligt. Jag misstänker att det skulle kunna vara egot som lägger ned ett tag.

Och att det är bra.

www.ulrikasandstrom.com

Har du ett mobildagis i hallen? Jag funderar på att ordna ett sånt här hemma. En plats där vi låter mobilerna vila tillsammans medan hela familjen blir mer tillgänglig för varandra när vi kommer hem på kvällarna. Och inte nog med det, jag funderar också på att införa en digital vilodag i veckan på söndagar, för hela familjen. (Yes, hela familjen, jag sätter ribban högt! Återstår visserligen lite mild övertalning för att genomföra detta men det ska gå)

Min egen upplevelse av att stänga ner på helgen är som en lång lättad utandning, ett frigörande av min egen uppmärksamhet som gör det roligare att möta och upptäcka vad än dagen innehåller.

Ändå har jag tappat den vanan och börjat plocka fram mobilen på helgerna igen. Och jag ser samma tendens hos andra i familjen.

Men nu blir det ändring, blev påmind och inspirerad av den här texten, tack Navid!

Någon mer än jag som blir sugen?

Kommer att tänka på en rad från en Kent-låt:”… i ljuset från små skärmar, kryper rädslan långsamt in.”

Jag tror i så fall att det är rädslan att missa något, att inte räcka till, inte ha ett lika  meningsfullt liv som andra, att riskera dö i en terroristattack så fort vi sticker ut näsan genom dörren som smyger sig in.

Eller kanske ännu mer en slags obestämd bakgrundsrädsla som kommer sig av att vi distraherar oss istället för att lyssna inåt och lyfta blicken och se våra medmänniskor i ögonen.

 

www.ulrikasandstrom.com

 

Idag på lunchpromenaden kom den här skogspoesin helt oväntat till mig, det var bara att stanna och skriva ner:

Höstskog tröstskog

Skogen ruttnar och kvittrar
Den grönskar samtidigt som den vittrar
Löv dinglar gula bland grenar
Vind smeker mossiga stenar

Här går jag och är vittne
Ser en trött slända som sitter
Tacksamt genomlyst av solens strålar
Naturen som skapar, lever och målar

Tallar speglas i pölar av vatten
Där står en flugsvamp som nyss tappat hatten
Jag andas och använder alla mina sinnen
Glömmer planer, oro och minnen

Sätter mig också en stund i solen och glor
Nära där maskar och tusenfotingar bor
Ser mig omkring med mjuknande blickar
Stänger mobilen som plingar i fickan

Finner ro för mitt snurrande sinne
I vattnet flyter en dansande pinne
Jag är inte på väg någonstans
Tror att jag skymtar en ekorres svans

Nu är nu och jag är här
I riset dröjer några bär
Höstskog tröstskog allt är stilla
Lyckan är här i det lilla

www.ulrikasandstrom.com

Nu plockar jag ut disken ur diskmaskinen.
Nu kastar ett litet treklöver sin skugga på ett höstlöv.
Nu sitter jag med mina döttrar och sorterar sockar.
Nu lyfter dimman över havet.
Nu tankar jag bilen.

Det är det som händer som händer nu. Det som kommer efter är inte viktigare, även om vi får för oss det.

Att plocka ur disken är inte trist, egentligen. Om jag släpper idén om att jag ”ska få undan det” så att jag kan hasta vidare till nästa aktivitet.

Om jag tar mig tid att känna det rentvättade porslinet i mina händer. Tallrikens lena yta. Känner kroppen sträcka sig mot översta hyllan i köksskåpet. Andas in och andas ut.

För nu är det nu igen, även när jag plockar med disken. Nuet är sällan outhärdligt men ofta underskattat när tankarna tillåts stjäla uppmärksamheten.

Nu är det nu igen.

www.ulrikasandstrom.com

kontoret

Ett litet flygplan lyfter från Getterön, upp mot den blå himlens vispiga vita moln, frostkysst ljung glittrar på berget. Stilla kallt och ljust där ute, här inne knattrar tangenterna, elementet knäpper och tjocka sockar värmer mina fötter. Ett glas vatten och ett tänt ljus på skrivbordet. Idéer att förverkliga i mitt huvud. En halvtorkad tår i ögonvrån efter att ha läst fina ord om döden på Facebook.

Jag drar ett djupt andetag, låter axlarna sjunka en bit. Funderar på om lilla mörka ekorren kommer att ila över gräsmattan snart. En stege mot den stora eken utanför fönstret bildar en trekant som ramar in havet och Bondholmens steniga vikar. Långt borta över vattnet glider en fågelflock förbi. Redan borta.

Till vänster på skrivbordet brev och papper att ta itu med men viktigast är skapandet. En hemsida börjar bli klar. Jag ska se ett nytt videoklipp i nätkursen, skissa på min nästa idé. Förbereda yogapasset jag ska hålla ikväll, terminens sista. Barnen slutar tidigt, vi ska ordna med pass inför resan.

Ekarna i lunden skapar långa skuggor över trädgården, ser en småfågel flyga förbi i en böljande flykt genom luften. Vattenytan i mitt glas rör sig när jag skriver, ljuset brinner stilla. Jag skriver. Gläder mig åt tavlan och kärleken. Kroppen sjunger tyst och nöjd efter yogan och frukostens gröna smoothie. Andas djupt igen och ler. Ett nytt flygplan lyfter.

Det är dags att börja jobba.

 

www.ulrikasandstrom.com

boxning

Jag iakttar min motståndare från ringhörnan. Mörkret är din stora styrka. Ett ruvande växande mörker som pressar mot fönstren i mitt hus både när jag vaknar och efter jobbet. Som letar sig in under mitt hårfäste för att färga mina tankar som duttar av bläck i klart vatten.

Jag vägrar vika bort blicken, rullar lite på axlarna och andas djupt. Kom igen, vad har du mer?

Det är rå-gråheten förstås. Frånvaron av färger sedan du skoningslöst blåst bort de sista guldlöven och lämnat träden nakna och kalla. Ditt isande vågräta regnattacksskratt på väg till affären. Himlen som en blöt yllefilt som kan kväva alla försök till hoppfullhet.

Ja du är en otäckt kraftfull motståndare, november. Vi har mötts förut och du har flera gånger nästan fått ner mig på knä. Ofta har jag helt enkelt flytt när du närmar dig.

Men i år är jag väl förberedd. Mitt mod stiger när jag påminner mig om vapnen jag samlat, som en ekorre samlar nötter för att överleva vintern:

  • Skrivblocket och skrivarutmaningen.
  • Dagliga meditationer, t ex 21-dagarsmeditationerna.
  • Min stora mjuka röda hals-sjal.
  • En varm kurrande katt på kudden bredvid mig.
  • Yogan såklart, mitt allra starkaste kort, nu med extra tillskott av ett varmt fårskinn.
  • Tid för tystnad.
  • Knastrande torr björkved bredvid gjutjärnskaminen i köket.
  • Nyupptäckta (ja jag vet jag är sen) Game of Thrones på HBO.
  • Böcker, nyinköpta juveler* och såklart Låna-Läs-kortet.
  • Femton olika tesorter plus honung från Bea i skåpet, tillsammans med –
  • Choklad i alla möjliga former.

Ja jag är redo. Det är därför jag möter min motståndare med stadig blick, som en orädd krigare.

I år kommer jag att golva november.

 

* T ex Närmare något av Simon Kroon, Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben, Kroppslig intelligense (på danska!) mfl.

 

www.ulrikasandstrom.com

kitten sleeps on the back like a log

Noll behov av mindfulnessövning, men du kanske har nytta av en, se videon längst ner i inlägget.

Hur mycket gillar du din kropp naken framför en helfigursspegel klockan 07:00 en måndag morgon?

Tur att man inte kan bli åtalad för psykologiskt överfall på sig själv. Lilla kroppen, lilla ansiktet, vad ni får stå ut med. Om psykologisk misshandel av sin egen kropp var straffbart skulle tyvärr de flesta av oss hamna i fängelse.

Varje dag gör majoriteten av oss skyldiga till en hel hög brottsrubriceringar:

  • Sabotage och Skadegörelse
    • kritiska tankar om kroppen försätter kroppen i ett stresstillstånd som kan vara nedbrytande.
  • Ofredande
    • kroppen är förföljd av en stalker (=du) som trycker ner den med sina nedlåtande, kritiska och elaka tankar.
  • Spridande av gift eller smitta
    • negativa föreställningar om dig själv är som gift för kroppen
  • Uppvigling och Förtal
    • i alla fall när vi försöker får med oss partner/kompisar/barn i vår självkritiska litania.
  • Våldsamt motstånd
    • t ex när vi trycker in lårdallret i tre storlekar för tajta jeans.

Visserligen kan man inför en domstol åberopa förmildrande omständigheter som utseendefixering i samhället, Photoshopfenomenet, att man är människa. Men det ser ändå rätt illa ut eller hur?

TUR att det finns andra sätt att möta sin kropp. Sätt som typ 90% av befolkningen inte har fått lära sig, vilket är en tragedi i sig.

INIFRÅN.

Att blunda och träna upp det där lilla området i hjärnan som sköter kroppskännedom och få KÄNNA sin kropp, utan att granska och bedöma, bara uppleva hur det känns att ha en kropp.

Det här är löjligt otillräckligt att skriva om eftersom det verkligen behöver upplevas. Så jag har spelat in en enkel kroppsscanning som du kan lyssna på om du vill avvika från brottets bana:

Photo 2013-08-05 17 44 55

Jag stiger ner i septemberhavet och andas långsamt ut när det svala vattnet fångar mina knäveck. Höjer blicken och ser ut över vattnet, drar in den saltiga doften och föreställer mig att jag ser sälar ligga och sola sig långt där ute på klipporna. På Bondholmen bräker ett får och inlandsvinden bär med sig klonkande ljud från hamnen.

När knävecken vant sig vid kylan fortsätter jag långsamt ut på djupare vatten. Kroppen huttrar till i höstluften och jag känner hur jag ofrivilligt spänner mig mot det kalla.

Så jag andas djupt igen, provar att le lite, släppa motståndet inombords. Provar tanken att det kanske kan bli skönt att bada. Att det ÄR skönt att stå här, halvnaket fri och med badrocken nära till hands när jag kliver upp.

Det här är min träning. Att släppa motstånd om och om och om igen. Just nu och hela tiden. Att bada i september hjälper mig att komma ihåg att andas och släppa inre motstånd till exempel när:

… barnen bråkar så att ånga börjar pysa ut ur mina öron.

… jag utmanar mig att stanna lite längre i en påfrestande yogaposition.

… väckarklockan ringer alldeles för tidigt och det känns omöjligt att krypa ur sängen.

… jag inser att kvällarna blir allt mörkare och kallare.

Tillfällena att öva är många, men när jag står i hallen på morgonen och försöker reda ut gympapåsar, fruktpackning och samtidigt skilja två barn som skriker åt varandra åt glömmer jag det ofta. För det verkar ju vara dem det är fel på. Verkar vara verkligheten som måste ändra sig för att passa mig. Kan de inte bara skärpa sig!? Måste klockan gå så fort på mornarna?!

Det är därför jag fortsätter bada lite längre än bekvämt i år. Motståndet inombords blir nämligen så väldigt tydligt när jag står här och undrar vad jag håller på med. Alla invändningar syns glasklart i huvudet. Vattnet är för kallt!! Du blir förkyld!! Och det blir också tydligt hur svårt jag gör det för mig själv att bara doppa mig för jösse namn.

Utan att tveka alltför länge tar jag det medvetna beslutet att sjunka ner helhjärtat och utan att spänna mig i havet. Swosh!

Jag dyker upp ovanför ytan med ett litet tjut av glädje (och fasa). Det är kallt, friskt, skönt, chockerande, levande! Min kropp som nyss skrek NEJ! ropar JA!

Så meningslöst det är att slösa tid på att kämpa emot verkligheten. Men jag försöker ha överseende med denna min mänskliga brist medan jag provar att låta saker vara som de är, i alla fall ibland. I alla fall när det är tydligt att jag inte kan påverka dem något nämnvärt (=90% av tiden). När det som är ändå kommer att fortsätta vara som det är, oberört av mitt inre motstånd.

Som vädret, trafiken och min man (!).

Som havstemperaturen just nu.  Jag skulle önska att vattnet var varmare men släpper den tanken och dyker under en gång till och njuter av den uppiggande verkligheten.

Men nu räcker det och jag vadar raskt upp till den väntande största badhandduken jag hittat i garderoben, njuter ohämmat åt den tjocka frottén mot huden och ler stolt över mig själv. Jag överlevde. Jag har vunnit en liten seger över mitt motstånd och byggt om min hjärna en aning på samma gång.

Det är därför jag badar i september i år.

www.ulrikasandstrom.com

tolle_stillness

I Japan skogsbadar stressade affärsmän som ett sätt att minska stress och få ny energi. Det kallas Shinrin-yoku och effekterna märks redan efter en kvart – puls och blodtryck lugnar sig, stresshormoner i blodet minskar, du blir piggare och får lättare att koncentrera dig.

Så här tar jag ett skogsbad

  • Går fritt utan mål, helst i skog eller vid hav men en park, en gräsplätt eller några träd kan räcka. Lämnar mobiltelefonen eller sätter den på flygplansläge.
  • Stannar upp då och då och andas djupt och tar in naturen med alla sinnen- vad kan jag se, vilka ljud finns, hur känns vinden mot huden, känner jag någon doft. Smakar kanske på lite harsyra.
  • Är tyst och stilla. När jag märker att tankar drar iväg med mig, riktar jag uppmärksamheten igen på sinnesintryck. Om och om och om igen. 🙂

Efteråt brukar jag märka att nya idéer dyker upp och jag känner mig lugnare och gladare, påfylld med ny energi.

Prova gärna själv, eller följ med på någon av mina yogavandringar.

 

 

ulrikavallmo öppna armar2

Ett lyckligt liv är gjort av lyckliga dagar.

Och hur ”gör” man lyckliga dagar? För mig är bland det viktigaste att se till att dagen startar skönt. De flesta (jag också, men sällan nuförtiden) avverkar morgonen i en hektisk takt och försöker göra så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Skyffla i sig frukost, packa iväg barnen till skolan, putsa till sitt yttre och sen ut genom dörren i sista sekund för att komma i tid till jobbet.

Men tänk om morgonen istället får vara avstampet på en dag då du känner dig lugn, glad och ‘in control’.

Det här är mitt recept på en morgon som förbereder marken för en lycklig dag:

  1. Gå och lägga mig i tid så att jag vaknar utvilad.
  2. Ställa klockan så jag har 15-30 minuter egen tid innan barnen ska upp.
  3. När väckarklockan ringer på telefonen, stänga av den UTAN att titta på mail och Facebook.
  4. Gnugga igång cirkulationen med en egenmassage, öppna dörren och dra in morgonluften i lungorna.
  5. I bästa fall – tid för en stund på yogamattan eller meditation. Sätta en intention för dagen. Sen dusch.
  6. Väcka barnen lååångsamt med småprat, fotmassage och gos.
  7. Sätta på lite go musik och dansa loss med barnen (ibland lugn musik som bakgrund)
  8. Dricka mitt citronvatten (pressar en halv ekologisk citron i en kopp ljummet vatten).
  9. Servera barnen frukost och sitta ner med dem med min gröna smoothie.
  10. Hålla koll på tiden och se till att vi tar oss ut genom dörren utan att behöva stressa. (Lyckas i alla fall ibland)

Den här goa morgonritualen tar ca 1,5 timmar. Det händer att jag kortar ner den för att få sova när det behövs. Det händer att jag missar nummer 1 och pga det de flesta av de andra punkterna.

Men jag älskar mina mornar och blir glad bara av att skriva om det så allt som oftast får jag till hela listan. Jag har som sagt inte alltid haft de här sköna vanorna och det är nog därför jag uppskatter dem extra mycket.

Du kanske också kan också unna dig själv att starta dagen vaken, lugn och närvarande, alla vanor kan ändras.

www.ulrikasandstrom.com