Archives for category: Uncategorized

Vi har fått en hundvalp. Å vad han blir glad av minsta lilla uppmärksamhet! Det räcker att vi tittar på honom så börjar svansen vifta. När vår lille Sherlock kommer rusande helt tokig av glädje av att träffas igen (efter fem minuter eller en hel natt spelar ingen roll) då sprider sig hans glädje in i mig. Han njuter av att bli klappad och ompysslad och jag njuter lika mycket av hans glädje.

Jag tror att kroppen är som en hundvalp.

Jag tror att kroppen älskar att få uppmärksamhet, att den blir glad av att jag helt enkelt upplever den, tar mig tid att känna in hur den är utan att vilja förändra den eller döma den. Då viftar kroppen på svansen.

För mig är det något jag lärt mig under senare år, att liksom ”bebo” kroppen och umgås med den istället för att se den som ett ständigt förbättringsprojekt.

Belöningen för det är att jag blir mer närvarande, att jag faktiskt känner mig mer levande och inte så lätt fastnar i tankesnurror.

Att uppleva kroppen kan kräva tålamod. Kroppen kommunicerar oftast mer tystlåtet och långsamt än tankarna som blixtrar hit och dit i rasande fart. Och många vuxna har tappat bort den där kontakten och kroppskännedomen och behöver träna upp det området i hjärnan igen.

Här är en enkel övning:

  1. Titta på din högra hand.
  2. Blunda.
  3. Känn din högra hand. Hur vet du att du har en högerhand fast du inte ser den? Kan du känna surret av liv i handen? Fortsätt känna efter i någon minut.

Händer och fötter, och framförallt fingertoppar och tår, är enklast att börja med. Med övning kan du scanna igenom hela din kropp. Tänk på det ställe du vill kontakta och vänta. Det kan ta ca 20 sekunder eller mer att uppleva kontakt så ha tålamod.

Lek med tanken att kroppsdelen viftar på svansen, lägg märke till hur levande du känner dig när du bebor kroppen. Precis som när jag blir glad av valpens glädje, så blir det när jag känner kontakt med min egen kropp – jag blir glad av hur glad kroppen blir. Det tror jag är välgörande på alla plan.

www.ulrikasandstrom.com

 

Det här är en kort och fantastiskt klok film om livet och världssyn. Hur blev det att vi låter ”marknaden” styra världen och kallar livet på planeten ”en resurs” när det handlar om vår familj, säger Oren Lyons.

 

jordgloben

Har du en gräsmatta i närheten? Gå i så fall ut och lägg dig på den (om det inte regnar (och undvik hundpluttar)) och blicka upp i himlen ett par minuter. Slut sedan ögonen och begrunda det faktum att du flyger fram genom rymden, fastklistrad på en planet som rör sig runt en gigantisk eldboll, genom ett universum som aldrig tar slut.

Det här borde vara obligatoriskt att göra minst en gång om dagen för att behålla förnuftet och bryta sig loss från det ändlösa tjattret som pågår i våra huvuden. Verkar det pinsamt att slänga sig på gräsmattan? Misströsta inte, läs vidare så ska du få ett enklare sätt att bryta mönstren.

Tänk vad det är lätt att tappa perspektiven. Tänk så otroligt stort ett problem kan te sig, hur mycket energi det kan ta att älta och analysera det, hur många timmar som går åt att diskutera det med välvilliga kompisar/terapeuter/husdjur.

I värsta fall så finns inte problemet i verkligheten över huvud taget, utan bara i ditt förvirrade huvud. Ja ursäkta att jag skriver förvirrade, jag vet att ens egna tankesnurror är väldigt bra på att förklä sig till förnuft och logik. Men faktum är att det handlar om förvirring.

Problemet lever om där inne i huvudet för att vi tappat perspektiven, för att vi fått för oss att allt vi tänker måste vara sant. För att vi glömt att vi verkligen inte bara är våra tankar, vi är ju den som tänker våra tankar.

Som lillgrodan brukar säga ”Min hjärna sa till mig att…. ta en glass/jag inte kan somna/hon är dum/kaninen kan simma i havet.”

Klok som hon är, kan hon i nästa andetag fortsätta ”Fast jag lyssnade inte på den.”

Det finns vissa risker med att lyssna för mycket på sin hjärna. Det jag menar är att vi behöver komma ihåg att förutom hjärnan har vi det som kallas ett medvetande, och det vet man inte riktigt var det sitter. Kanske inte alls i hjärnan? Kanske i hela kroppen? Kanske bakom molnen? Kanske i höger armhåla? Vem vet. Inte forskarna i alla fall.

Det är bra att lära sig skilja på tankar och medvetande. När vi är medvetna om att vi tänker kan vi till viss del medvetet välja vad vi tänker.

Om du känner att du fastnat i problemtänkandet så lär dig den här MAGISKA frasen:

”Kan jag se det här på något annat sätt?”

Bedrägligt oansenlig liten mening eller hur? Men mäktigare än Missisippifloden.

”Sambon verkar så frånvarande idag, han tycker säkert inte om mig längre.” Eh – är du tankeläsare? Om du nu ska inbilla dig att du vet varför partnern uppför sig som han gör kanske du kan prova att hitta ett annat sätt att se saken. Kanske det finns en annan förklaring?

”Sambon verkar så frånvarande, han kanske har mycket på jobbet.”

Och vips har du bytt perspektiv. Jorden kommer att snurra vidare i samma vansinnesfart oavsett vad du väljer att tänka, men du kommer uppleva din egen resa runt solen helt annorlunda.

Tidigare publicerad i Varbergsposten.

Idag har jag flyttat bloggen till egen domän (innan låg den på wordpress.com med en ompekning) och det verkar ha gått smidigt, men ser något konstigt ut så vet du varför. Undersöker om ni som prenumererar följt med i flytten, hoppas det!

kramas
Barnvakten har blivit sjuk och jag är oproportionellt besviken. Kanske för att det var typ femtio år sedan vi hade barnledigt? Eller det kan också ha något att göra med att minstingen hållit oss vakna mellan midnatt och vargtimmen varje natt den här veckan. Vad anledningen än är så är jag överväldigad av en känsla av att får jag inte gå på bio idag är det lika bra att gå och gräva ner sig i skogen tills isen smälter.

Har du känt så någon gång?

Suck. Jag har överkommit mig själv så pass att jag kravlat mig till datorn för att prestera en text före lunch och nu funderar jag på om jag ska skriva på temat ”Skaffa perspektiv på tillvaron och sluta vältra dig i dina obetydliga problem” eller ”Det är okej att känna sig nere ibland”.

Det senare känns betydligt mer sympatiskt, eller hur? Kanske jag kan få lov att vara lite besviken en stund och pyssla om mig själv lite extra.

För uppmaningar att skärpa till sig och tänka positivt kan få totalt motsatt effekt en sån här dag när humöret hamnat nära botten. Ja jag vet, ibland skriver jag om att tänka positivt, men om jag någon gång påstått att positivt tänkande är lösningen på alla världens problem please shoot me.

Däremot har jag uppfattningen att inställningen vi har till oss själva är väldigt viktig. Tycker du innerst inne att du är en okej person, att du förtjänar att må bra, att du kan visa förståelse när det är motigt?

Hur vi ser på oss själva påverkar allt i vårt liv eftersom det blir glasögonen vi betraktar världen genom. Det styr vårt välmående, hur vi relaterar till andra och vår upplevelse av vad det innebär att vara levande.

Det du själv tycker och tänker om personen i spegeln är mycket viktigare än vad andra tycker och tänker, så är det bara.

Men för att återgå till min misär ;). Olyckligheten är här, det är bara att acceptera, oavsett vad den beror på. Jag kan välja att banna mig själv för mitt otillräckliga positiva sinne, eller uppmuntra mig själv som jag skulle göra med mina barn.

”Såja, såja, det är okej att känna dig besviken. Snart går det över. Kom och sitt i mitt knä en stund så ska jag torka dina tårar.”

Som vuxen kanske man inte har något bokstavligt knä att krypa upp och ulka i, men då kan man skapa det inom sig. Här kommer en tröstande övning som man gärna kan göra ofta:

Pausa i tio sekunder och lägg märke till var du är, vad du gör, vem du är, just nu. Uppmärksamma att du andas och hur skönt det är. Märk att du kan le, och känn glädjen i det. Lägg märke till de bra sakerna omkring dig. Tacka för de människor du mött idag. Fira det ganska fantastiska faktum att du lever. Den här stunden, och den du är, är alldeles perfekt. Du missar ingenting, för det finns ingenting bättre än just nu. Du kan släppa all rädsla att du missar något och vara nöjd med det du har. Tänk inte på vad du missar, utan tänk på vad du har fått.

Så istället för den missade bion kan jag tänka på de där två små flickorna med det flygiga håret och kärleksblå ögonen som jag på något vidunderligt sätt har fått bli mamma till och det känns genast bättre inombords. Jag tror faktiskt jag är redo att torka mina tårar.

(Först publicerad i Varbergsposten)

20121228-074546.jpg
Funderar du som så många andra på hur du ska bli en bättre version av dig själv nästa år? I nyårsnattens bubbel är ambitionerna skyhöga, entusiasmen på topp. Men vår självkännedom och självkärlek verkar vara i botten.

Så går dagarna och snart anländer nästa nyårsnatt och då gör vi samma sak igen. Nya löften, nya förbättringar! I bästa fall har vi lärt oss av året som gick och väljer ett nytt angreppssätt. Och kanske går det bättre. Jag vill inte vara negativ.

Kanske 2013 är året då du når total perfektion!

Det jag sitter och funderar på är inte hur vi ska göra för att lyckas med våra nyårslöften, jag undrar över vart det tar slut? Strävan att bli bättre menar jag.

För även om du hållit dina löften så verkar det som att det inte spelar så stor roll i långa loppet. Det duger ändå inte riktigt. Vi kan alltid bli lite bättre.

Visst har du gått ner några kilo, men har du tvättbrädemage? Perfekt hy? Kan du tala flera språk flytande? Har du rest runt jorden? Har du sprungit något maraton, varit med i Vasaloppet? Har du ett perfekt hem, kan du laga mat som Tina? Kan du yoga, jonglera och trolla? Kan du återge dikter av Tranströmer? Är du bra på att flirta, en perfekt vän, en perfekt partner? Är du lånefri och kolhydratfri? Jobbar du ideellt, har du superframgång på jobbet? Har du lika stor TV som grannen?

Räcker du till? Är du säker på det? Hela tiden nås vi av budskap från media och vår omgivning som verkar tala om för oss att det är något vi saknar. Vi verkar aldrig få räcka till, vi är aldrig perfekta, tillräckligt bra, aldrig riktigt nöjda. Varken på nyårsnatten eller några veckor senare.

Vad skulle hända om vi istället kunde känna oss tillräckliga, om vi var lyckliga oavsett vad vi presterade? Tänk om det är lycka som leder till framgång, inte tvärtom?

Vi lever våra liv som om ju bättre vi kan göra våra omständigheter, – vart vi bor, var vi jobbar, hur mycket vi tjänar, vår vikt, vår kondition, vår heminredning, desto bättre kommer vår känsla inombords att bli. Men i verkligheten är det tvärtom. Både österländsk filosofi och modern hjärnforskning pekar åt samma håll. Vår upplevelse av livet skapas från insidan och ut.

Jag tror att det jag vill komma fram till är att säga såhär i nyårstider är att det är inget fel på dig! Du behöver inte fixas. Du är bra som du är. Oavsett om du uppfyller dina nyårslöften eller ej. Skål för det!

20121221-193447.jpg

20121224-102211.jpg
Hur skulle du designa din egen julafton om du fick välja allt själv?

I år ser julen annorlunda ut för oss eftersom vi firar den på Koh Lanta i Thailand så inget blir som vanligt. Alla i familjen har varit med och planerat en dag precis som vi vill ha det. Det blir bl a lyxhotellfrukost och mycket bad och glass.

Som julklappar har vi köpt barnen några små leksaker och så får de välja iPadspel för några tior var i app-store.

Enkelt och säkert blir det uppskattat för barnen verkar inte ha några förväntningar alls på hur det ska vara. Allt är möjligt och det som blir blir bra. En skön inställning att ha till livet och till julen.

Det är lätt att kraven blir stora på julfirandet. Och det blir så viktigt att allas förväntningar uppfylls, ännu mer så när man har ansträngt sig så för att allt ska bli rätt, kanske jäktat och stressat och glömt bort att ta hand om sig själv.

Det enda som är viktigt på julen är att vara nära sina kära och det är det enda jag saknar i år när vi inte träffar alla som vi brukar.

Men vi är tillsammans i vår lilla familj och Uncle Paul har kommit från Australien och firar också med oss. Det blir nog en alldeles speciell, minnesvärd, kärleksfull jul.

Jag önskar er alla detsamma var ni än befinner er!

pepparkakor
När själen är stukad har man inget gips att visa upp. Det gör ont, men man får inget bestämt datum när det hela ska vara läkt. Man är sjuk, men får kanske ingen medicin och har ingen dag då man säkert kommer tillbaka till jobbet. Framförallt har man ingen bra historia att dra vid fikabordet.

”Jo vi var i Hemsedal och åkte skidor och mitt i svarta pisten kom det en dåre på snowboard och klippte mig. Föll handlöst. Benet är brutet på två ställen. Tar bort gipset den tionde, sen är jag tillbaka på jobbet igen.”

För inte kan man väl säga:

”Jo, jag har försökt vara superduktig i allt jag gör för att alla ska tycka om mig. På jobbet är det ju så att man måste prestera på topp, annars kan man lika gärna gå och dränka sig. Dessutom har jag tagit ansvar för att alla omkring mig mår bra och ställt upp så ofta jag kunnat. Så höll jag på några år, sen började jag få ont i magen och sova dåligt. Rätt som det var gick en närstående släkting bort och så fick jag andnöd och hjärtklappning och hamnade på akuten. Fast det var inget fel på mig sa dom. Så jag fortsatte jobba ett par år tills jag vaknade en morgon och inte orkade gå ur sängen. Så nu är jag utbränd.”

Det pratas inte så mycket om stress och utbrändhet längre i media, men det betyder inte att problemet är borta. Särskilt bland unga kvinnor ökar psykisk ohälsa kraftigt. Jag möter många i mitt yrke som är utbrända, eller är på väg mot utbrändhet. Starka, smarta och omtänksamma människor som gör en farlig balansakt mellan liv och död. För stress kan döda.

För tio-elva år sedan var jag själv vidbränd som en plåt pepparkakor som stått för länge i ugnen. Det osade bränt ganska länge innan jag kom på fötter igen. Och jag blir ibland påmind om hur det var. Hur folk kunde säga ”Men du låter ju så pigg!” och skuldkänslorna rasade över en. Hur man förnekade kroppens signaler i det sista, för man var ju en stark person som klarade allt.

Ni som har närstående som är utbrända – hantera dem varsammare än en julklapp med dyra vinglas. Tänk på att symtomen, som ju kan vara olika från person till person, är verkliga. Det finns ett modernt talesätt som säger att man måste brinna för att bli utbränd – de som går i väggen har ofta engagerat sig mycket i familj, samhälle och arbete. Nu behöver den här personen förståelse och hjälp – var beredd att ge det, hur lång tid det än tar innan ”gipset” kan tas bort.

Det är så lätt att känna sig misstrodd, det är så svårt att själv avgöra om man borde gå tillbaka till jobbet eller inte. Många återgår för tidigt. Det är den där duktiga flickan/pojken som vill prestera igen, ”rycka upp sig”, få engagera sig i andra uppgifter än tandborstning och promenader. Jag vet också de som känner sig helt knäckta men tvingar sig tillbaka för att arbetsplatsen och försäkringskassan trycker på.

Du som är stressad men ännu inte golvad, bit inte ihop och kör vidare tills du får näsblod. Behandla dig själv väl! Bli din egen bästa kompis, inte en befälhavare som beordrar kroppen ut i krig varje morgon.

Och du som tjongat i väggen och just nu ligger på rygg och ser stjärnor och fåglar snurra – vet att det kommer att bli bättre, du kommer att kunna resa dig igen. Och du kommer att ha lärt dig en hel massa mer än han som bröt benet i skidbacken.

fruktfatet
När ska ditt liv börja ”på riktigt”? När tror du att allt blir bättre? Kanske till helgen eller alldeles säkert efter nyårsafton?  ”Det går över när du gifter dig.” är ett uttryck som inte bara jag fick höra när man var barn och hade det jobbigt. Kanske är det där det börjar. Vi väntar på att någon yttre förändring ska göra allt bra.

För sen går vi genom livet väntande på livet. Vi intalar oss själva att livet börjar när vi studerat färdigt, fått ett nytt jobb eller när vi gift oss. Sen tror vi att när vi får barn blir allt bättre. Sedan blir vi frustrerade av att barnen inte är tillräckligt stora, tror att vi kommer att bli nöjdare när de blivit lite äldre.

Efter det blir vi frustrerade av att behöva hantera tonåringar. Är helt säkra på att vi kommer att bli lyckligare när det stadiet är över.

Vi tror att livet blir bättre när vi gått ner i vikt, renoverat köket, köpt ny TV. Vi intalar oss att livet blir bra så fort vår partner skärpt till sig, när vi bytt upp bilen, kan åka på en lång semester, går i pension.

Det finns till och med dom som väntar på att dö så att de kan återuppstå i en perfekt värld.

Fast det kanske är dags att sluta vänta på att livet ska börja ”på riktigt”. Det finns de som skulle påstå att det som ”kommer i vägen” faktiskt är själva Livet. Med stort L. Vad tror du?

Du behöver egentligen inte alls vänta på att gå ner i vikt, att det ska bli nytt år, att du ska gå i pension. Fast det är lätt att fastna i dom tankarna.

Själv väntar jag på att få ta ett dopp om en stund. Och jag väntar på att äta en god mango som ligger och väntar på mig i köket. Fast jag har det ju väldigt bra just här, i en skön stol på en ö i Thailand, knattrande på min laptop i knäet, mätt och belåten och lagom varm tack vare air condition.

Som vanligt är det nog bäst med lagom. Vi behöver saker att se fram emot, det håller forskarna med om. Att ha något att sträva emot gör oss lyckligare än själva måluppfyllelsen. Så det är bra att ha saker att se fram emot. Men det är också bra att lära sig vara nöjd och må gott i nuet. För det finns ingen annan gång som vi kan vara nöjda. Bara just nu.

Man kan inte vara nöjd i framtiden. Känslan är här och nu, inte sen.  Som min yoga-guru brukar säga – varje ögonblick föds och dör för att aldrig komma tillbaka.

Min minsta tjej har inga problem med det här konceptet. Här och nu händer allt, hela tiden! Underverk och katastrofer inom loppet av några minuter. Ett stort lyckligt leende på läpparna när hon hojtande jagar en fjäril. Fullständig kollaps när hon inte får en glass just NUUU!!

Hon skulle nog inte alls förstå den här krönikan om hon kunde läsa. Små barn är härliga lärare av att omfamna livet här och nu.

Nu ska jag avsluta mitt knattrande och njuta av den där mangon med min bästa lärarinna. NU börjar livet på riktigt! Precis exakt just nu.


Tror du på din hjärna? Ingen bra idé… Vår hjärna har goda intentioner med allt den tar sig för, men tyvärr är resultatet ofta irrationalitet, förvirring och felaktig verklighetsuppfattning. Hittade en text i Michael Neills blogg apropå tänkande. Han citerade ur en bok som heter What about the big stuff? ett brev skrivet till tonåringar av en Mavis Karn som jag har översatt och delar vidare. Kanske skulle den inkluderas i läroplanen?:

”Kära barn (och före detta barn),

Jag har en hemlighet att berätta. Ingen menade egentligen att undanhålla dig den, det är bara en sån sak som är så uppenbar att människor inte kunde se det, som att leta överallt efter nycklarna som man redan håller i sin hand.

Hemligheten är att du redan är en fullständigt hel, perfekt person. Du är inte otillräcklig, ofärdig, behöver inte fixas, putsas upp eller förändras. Du har redan inom dig allt du behöver för att leva ett fantastiskt liv. Du har förnuft, visdom, kreativitet, humor, självförtroende, du är så full av möjligheter – du saknar ingenting.

Det enda som hindrar dig att njuta allt du redan är är en tanke. En tanke, din tanke. Ingen annans tanke. Din tanke. Vad du än tänker just nu som känns viktigare att tänka än att vara levande, tacksam, nöjd, full av glädje, kärleksfull och lugn… det är det enda som är mellan dig och lycka.

Och gissa vem som bestämmer över ditt tänkande? Gissa vem som får bestämma vart din uppmärksamhet går? Gissa vem som får skriva, producera, regissera och spela huvudrollen i det ögonblick du är mitt i just nu? Du! Bara du. Inte ditt förflutna (lagrade tankar), inte framtiden (har du märkt att den aldrig kommer?), inte dina föräldrar (de tänker alla sina egna tankar), eller dina vänner (samma sak), inte skolan, TV:n eller situationer eller omständigheter eller något annat. Bara du.

Att tänka är en otrolig förmåga. Som vilken förmåga som helst kan den användas som ett verktyg eller som ett vapen mot oss själva och andra. Och precis som vilket annat verktyg som helst, så kan du veta om du använder det för eller emot dig själv baserat på hur det känns. När vi tänker emot oss själva och andra får vi problem. När vi låter bli, håller vi oss vanligtvis utanför problem.

Känslor finns för att varna oss från att använda vårt tänkande för att skapa problem i våra liv och för att guida oss tillbaka till vår naturliga, hälsosamma förmåga att leva livet fullt ut.

Så snälla kom ihåg att dina tankar inte alltid berättar sanningen. När vi känner oss nere kan vi inte lita på våra tankar… vårt IQ sjunker. När våra mörka tankar drar vidare ljusnar vi och vårt tänkande är återigen kreativt, positivt…. vårt IQ går upp.

Det är när du tänker illa om ditt liv och dig själv som du inte gillar dig själv. Det är upp till dig, varje minut du är levande. Det här är den bästa, mest frigörande hemlighet jag någonsin har lärt mig, och jag ville att du också skulle veta.

Med kärlek,
Mavis”

Håller du med? Jag gillar texten för den är baserad på grundidén att vi är något annat än våra tankar. Jag skulle vilja tillägga att när man känner sig nere så blir det kanske inte bättre av att man försöker tänka positivt tills man blir blå i ansiktet. Bättre då att acceptera det låga läget och försöka komma ihåg att det är tillfälligt, att det kommer att lätta. Och att inte identifiera sig med tankarna man har just då – för de är inte sanningen även om de låter väldigt övertygande ibland!