Archives for the month of: december, 2013

1021180.large

Är du en ”duktig flicka” eller känner du  någon? En duktig flicka har väldigt höga krav på sig själv och har svårt att känna att hon duger om hon inte presterar på topp. Duktiga flickor ger allt på jobbet, i hemmet och på fritiden. Uppnår hon inte perfektion tycker en duktig flicka att hon är en värdelös sopa. Duktiga flickor ställer upp för andra men glömmer ofta ta hand om sig själva.

Här kommer några LIVSVIKTIGA* tips som jag önskar jag hade fått innan jag gick i väggen för några år sedan:

  1. Ge 90%
    Om du är en duktig flicka så är den här rubriken otroligt provocerande. Men De sista 10% behövs oftast inte, och det är dessutom dom som kan fullkomligt suga ur dig energi. 90 % är tillräckligt, troligen är det alldeles fantastiskt redan då. Lär dig frasen ”good enough” och börja träna.
  2. Välj den enkla vägen
    Jag ska berätta en hemlis. Livet måste inte vara en kamp – du måste inte svettas blod för att lyckas med det du vill ta dig för. Du kan välja att släppa efter lite på ambitionen och perfektionismen. Vips kanske du hittar ditt flow när du lugnat ner dig litegrann. Var lite mindre som en spermie och var mer som ett ägg. Ta emot.
  3. Skicka ut din Gremlin i utvisningsbåset
    Jag brukar ibland kalla den där kritiska inre rösten som viskar negativa saker som ”det går aldrig”, ”gör dig inte till”, för din Gremlin. Ett fult litet troll som säkert kommer att börja babbla för fullt när du tränar på punkt nummer ett. Påminn dig själv om att du inte behöver vara perfekt, ge dig själv tillåtelse att ta ett steg tillbaka ibland.
  4. Väck upp en inre bästis
    När vi hela tiden söker efter bekräftelse utifrån, genom att prestera på jobbet till exempel, frestas vi att överdriva vår insats. Träna dig i att ge dig själv bekräftelse. Som en motpart till din Gremlin, uppmuntra en inre bästis som tror på dig och uppmuntrar varje steg du tar. Och som kan hugga huvudet av din Gremlin när det behövs.
  5. Sätt gärna mål men släpp det krampaktiga greppet om resultatet
    Målsättning kan vara toppen och hjälpa dig fokusera och uppnå bra saker. Men koppla aldrig ALDRIG din känsla av egenvärde till huruvida du uppnår målet eller ej. Gör istället ditt bästa (eller 90%) och släpp sedan taget. Ha tillit och låt saker ha sin gång.

Om du nu måste vara bäst – bli bäst i världen på att ta hand om dig själv.

people_are_not_perfect.jpg

 

*)”duktig-flicka”-syndromet kan döda livsglädjen och leda till utbrändhet och andra otrevligheter.

32474_skridskor

Sitter barfota och skriver på en veranda med svalkande vindar från Stilla Havet som rufsar i mitt hår. Över hustaket framför mig skymtar jag vattnet bakom palmerna, det doftar av tempelblommor och varmt gräs och ett vindspel ackompanjerar underliga fågelljud i trädgården. Allt är mycket exotiskt. Och självklart tänker jag på att åka skridskor.

Minns du när du snörade på dig skridskor för allra första gången? Kanske var det på en sjö eller damm, eller som för mig, i en ishall. Minns du hur krampaktigt du i så fall höll dig i sargen eller i någon välvillig vuxen som försökte övertala dig att släppa och ge dig ut på öppna isen?

Det är det där med att släppa sargen jag tänker på. Det sista steget. När man fått på sig skridskorna, man har styltat sig runt hela ishallen med en hand på sargen en låång stund, man har darrig i knäna med vanthanden förhoppningsvis tryggt insluten i en stadig ledsagare tagit de första skären några meter från kanten. Man har börjat frysa om fötterna men inte tappat känseln ännu.

Då kommer man till slut till den där punkten. Då det är dags att släppa taget och ta klivet ut på den öppna isen. Och det är så vansinnigt otäckt! För det kan ju hända att man vurpar. Det kan hända att det gör ordentligt ont och ger stora fula blåmärken. Det kan hända att man blir utskrattad av de där som står bredvid isen och inte ens snörat på sig skridskorna.

Eller hur?

Anledningen att jag skriver om skridskor mitt i sommarvärmen är att vi tittade på videoklipp från lillgrodans skridskopremiär häromåret på telefonen på flyget igår.

Där har vi förevigat de där första försöken, frustrationen över hur svårt det är. Ilskan över benen som likt Bambis glider åt varsitt håll. Önskan att ge upp som brottas med viljan att fullfölja. Och sen, äntligen, glädjen och triumfen när hon börjar hitta glidet och tar skär efter skär ut till mitten av Veddige ishall.

Och sen den obligatoriska vurpan. Men tillbaka upp igen och vidare framåt. Stolta mamman hejar högljutt på och när hon kommer tillbaka till sargen forsar orden som ett vattenfall ur sexåringens mun.

Jag tänker på att släppa sargen när jag tänker tillbaka på 2013. För i år gjorde jag det. Jag hade glidit riktigt snyggt kring kanten några år och tyckt att det var tillräckligt. Till saken hör att alla andra omkring mig också höll sig där. Men så började jag träffa de som vågat släppa och jag började lyssna på rösten inombords som sa att jag skulle lita på mig själv mera. Jag släppte en sarg och det visade sig vara alldeles enkelt och självklart när jag väl fattade mod.

Jag kommer alldeles säkert att vurpa och få blåmärken men just nu njuter jag bara av fartvinden i håret när jag rutschar vidare in i ett nytt spännande år. Och fryser om fötterna gör jag i alla fall inte just nu här på min tropiska veranda.

Tidigare publicerad i Varbergsposten

koala

Det är lätt att tappa perspektiven i julhetsen. Läste nyss ett inlägg på FB av en kvinna som besökt sin far på sjukhuset och observerat en svårt sjuk 15-årig pojke i sängen bredvid. Han var medvetslös och hans mamma satt där helt ensam och sjöng för honom och höll hans hand hela natten. Det inlägget blev en påminnelse för mig om vad som är verkligt viktigt egentligen.

Här kommer en liten kom-ihåg-lista för att vidga perspektiven och minska eventuell julstress:

  • Kramar är viktigare än julklappar.
  • Glädje är viktigare än ett perfekt pyntat hem.
  • Tid tillsammans är viktigare än pengar
  • Att planeten mår bra är viktigare än prylar.
  • Inre lugn är viktigare än att vara alla till lags.
  • Att vara sann mot sig själv är viktigare än att följa traditioner.
  • Att ta hand om dom vi bryr oss om är viktigare än hemlagad leverpastej.
  • Att uppmärksamma och vara tacksamma för det vi har är viktigare än att köpa köpa köpa.

Så gör som koalan och ta det lite lugnt i jul. Tugga lite  eukalyptusblad, sov en stund, ge någon en kram. Upprepa.

 

 

 

 

singapore

Det är de sista minuterna av första advent. Det enda som lyser upp det mörka rummet är datorskärmen. AC:n brummar svagt och familjen sussar gott efter den långa flygresan. NOT!

Nog har vi försökt få sova, men smågrodorna har bestämt efter fyra timmars sömn att det är morgon. Det fnissas och snuttras runt i täcket och det finns inte en chans att övertyga de små tyrannerna om att det snart är midnatt.

Så jag gör det enda möjliga – kapitulerar. Hissar den vita flaggan och plockar upp datorn för att ta tag i den här krönikan när jag ändå är vaken.

Jag hade tänkt skriva om skillnaden på att ha och att vara. Filosoferade på ämnet när jag vågade mig till Ullared förra veckan och fann mig stånga kundvagnar med halva Sverige, en vanlig tisdag förmiddag. Kunde riktigt se hur habegäret lyste i folks ögon.

En kvinna knuffade undan människor som ett bowlingklot i strike när hon fick syn på en märkesresväska för en tredjedel av priset hon sett på nätet. Hon föll nästan på knä i tillbedjan när hon nådde denna fantastiska röda väska. Ja, jag erkänner – den kvinnan var jag.

Kanske jag kan försvara mitt habegär med att den möjliggör varandet på den här långresan vi nyss påbörjat. Vi är nämligen på väg till Australien. Hela familjen tillsammans bland blommor och sol på andra sidan jordklotet i två månader. Vi gjorde en liknande flytt söderut förra året och fick mersmak. Tänk att det skulle ta 40 år att komma på det som flyttfåglarna vet så fort de sticker huvudet ur ägget.

Vi möter olika reaktioner på våra resor. Många säger att de blir inspirerade och de är uppriktigt glada för vår skull. Att vi visar att det är möjligt att resa långt med små barn och ganska små medel, att styra sin arbetstid själva. Andra får något konstigt i blicken och säger saker i stil med ”Jaja, vissa har det bra.”

Jag blev jätteglad över en kommentar på Facebook häromdagen. En vän skrev ”Som man bäddar får man ligga och du är bra på att bädda!” Det få verkar förstå är att det tagit många år av drömmande, förberedelser, planerande och beslutsamhet för att kunna förverkliga det här livet.

Anledningen att vi kan resa utomlands flera månader i taget är inte att vi jobbar häcken av oss och vi tar inte ut mer lön än medelsvensson, oftast mindre.

Däremot gör vi en del val som skiljer sig från normen. Att hyra ut huset är till exempel något som få kan tänka sig. Vi jobbar över nätet och vi håller nere våra kostnader utan att känna att vi snålar. På tal om att ha eller att vara. Jag minns inte när jag senast köpte nya lakan eller gardiner. Besök i Ullared är väldigt ovanliga. Kanske därför jag blev lite galen.

Det är enkelt att välja bort när man vet ända in i benmärgen att varandet är så mycket viktigare än ägandet.

Även när varandet innebär nattbusande barn och jetlag. Eller speciellt nu, i ett hotell i Singapore med palmer och pool på andra sidan altandörren och äventyret som väntar kring hörnet.

Tidigare publicerad i Varbergsposten