Archives for category: Föräldrarskapet

Har du ett mobildagis i hallen? Jag funderar på att ordna ett sånt här hemma. En plats där vi låter mobilerna vila tillsammans medan hela familjen blir mer tillgänglig för varandra när vi kommer hem på kvällarna. Och inte nog med det, jag funderar också på att införa en digital vilodag i veckan på söndagar, för hela familjen. (Yes, hela familjen, jag sätter ribban högt! Återstår visserligen lite mild övertalning för att genomföra detta men det ska gå)

Min egen upplevelse av att stänga ner på helgen är som en lång lättad utandning, ett frigörande av min egen uppmärksamhet som gör det roligare att möta och upptäcka vad än dagen innehåller.

Ändå har jag tappat den vanan och börjat plocka fram mobilen på helgerna igen. Och jag ser samma tendens hos andra i familjen.

Men nu blir det ändring, blev påmind och inspirerad av den här texten, tack Navid!

Någon mer än jag som blir sugen?

Kommer att tänka på en rad från en Kent-låt:”… i ljuset från små skärmar, kryper rädslan långsamt in.”

Jag tror i så fall att det är rädslan att missa något, att inte räcka till, inte ha ett lika  meningsfullt liv som andra, att riskera dö i en terroristattack så fort vi sticker ut näsan genom dörren som smyger sig in.

Eller kanske ännu mer en slags obestämd bakgrundsrädsla som kommer sig av att vi distraherar oss istället för att lyssna inåt och lyfta blicken och se våra medmänniskor i ögonen.

 

www.ulrikasandstrom.com

 


Tappa inte!

Har du många bollar i luften? Ibland kan det kännas som att man står och jonglerar en hel hög med livsbollar av alla slag: Det är jobbollar, familjebollar, hushållsbollar, relationsbollar, fritidsbollar och andra bollar som snurrar runt där ovanför huvudet i olika hastighet.

Om det blir för många bollar med alltför mycket skruv på kan det bli tufft. När det går så långt att man känner att någon boll riskerar att dimpa i golvet är det bra att komma ihåg vilka som är av glas och vilka som är av gummi.

Jobb-bollen är av gummi. Om du tappar den kan det kännas tufft för stunden, men den studsar alltid tillbaka upp igen.

Städbollen, den är också av gummi. I’ve got news for you: Jorden kommer inte att gå under om du låter bli att torka golven i några månader! Det är sant! Städbollen tar ingen skada av att slå i marken då och då.

Men familjebollen, eller kanske man kan kalla den för kärleksbollen, och relationsbollen är definitivt av glas.

Vackert, glänsande, färgrikt, icke-studsande glas. Tappar du en familjeboll eller en relationsboll står det mer på spel. Du kanske kan plocka upp den igen, men där kan lätt ha blivit en repa som inte går att polera bort.

Det konstiga är att det är så lätt att glömma bort den där skillnaden. För stunden verkar rapporten du måste skriva, eller övertiden du borde göra, så väldigt viktigt. Vi får för oss att jobbollen är av glas och ser till att hålla den riktigt nära ögonen för att inte tappa kontrollen.

Och människobollarna – kompisen som verkar må dåligt, partnern som behöver prata av sig, barnen som vill visa teckningar, ditt eget behov av rörelse och närhet, de försvinner ur blickfältet. Vi tycker de är viktiga, men det är ju inte så bråttom att ta hand om dom. Vi kan ta dom sen. Som Alfons Åberg säger – Jag ska bara…..

Jag tror vi ibland förväxlar det som är viktigt med det som är bråttom. Det som är bråttom, det som visar resultat omedelbart blir prioriterat. Det som egentligen är ännu viktigare får vänta, för det märks inte så mycket på kort sikt om man väljer bort det.

Hur har du det med bollkänslan? Vänd blicken mot glasbollarna, de är alltid viktigast.

www.ulrikasandstrom.com


Den här är jag – en tjej med många spännande äventyr framför sig.

Får man flytta hemifrån när man är 16 år?

Får man ge sig ut och resa jorden runt som 20-åring ensam med en person man inte känner? Och får man säga upp sig från sitt fasta jobb för att göra den resan?

Får man hitta sitt livs kärlek på andra sidan klotet och vägra ge upp trots allas ”goda råd” om semesterflörtar? Får man flytta till Australien och sen ändra sig och flytta hem med kärleken igen för att det var för soligt på andra sidan?

Får man säga till en högt uppsatt chef på företaget som gav en svimkänslor bara genom sin pampiga entré, att han bör anställa mig för att man är smart? Får man sju år senare packa sina saker i en låda och sluta för att jobbet gör att man mår dåligt? Och får man strunta i läkarråd om piller och hitta sätt att bli frisk på egen hand?

Får man ta en högskoleexamen när man är över 30? Och välja ämnen bara utifrån vad som intresserar en?

Får man starta företag i en lågkonjunktur utan att ha en enda kund och driva det med hjärtat som fokus istället för plånboken?

Får man hålla en föreläsning om struktur när man har 2214 mail i inboxen? Och får man verkligen bli yogalärare när man knappt når sina tår?

Får man bli mamma igen när man närmar sig 40? Och får man välja att inte döpa sina barn och gå ur svenska kyrkan när man inser att man växt ur den?

Får man leva livet som man vill?

Svaret är naturligtvis NEJ! Inte om du vill följa strömmen, om du vill låta bli att sticka ut och oroa den stora massan. Inte om det känns bäst att alltid ha någon annan att skylla på när det går snett. Inte om du vill ha ett förutsägbart liv och leva i en trygghetszon som visserligen krymper för varje år men som i alla fall gör att du slipper känna dig vettskrämd och orolig inför att hela tiden ge dig in på outforskat territorium.

Men svaret kanske kan vara ja ändå… Du kanske får leva livet på dina egna villkor. Du kanske kan få lov att vakna varje morgon och känna att livet är spännande, det kanske är tillåtet att säga nej, att sätta gränser, att välja annorlunda.  Men gör du det? Har du provat att ta reda på vad det är just du vill, hur du vill leva just ditt korta liv på den här planeten? Det blir inga omtagningar av den här filminspelningen.

Jag tittar på min lista och minns att vid varje beslut att göra de här sakerna så fanns det en stor skräck precis innan jag tog steget.

Skulle jag välja att gå emot föräldrar, släktingar, ”samhället”, Jante, självaste Gud för jösse namn! Visst borde jag rätta mig i ledet? Visst skulle jag alldeles säkert bli bestraffad – bli utskrattad, göra bort mig, hamna i helvetet med mina syndfulla barn?

När jag tittar på listan inser jag att inget av det jag var rädd för har hänt. Och jag inser att det är alla de där ångestfyllda valen som gett mig allra mest lycka, tillfredsställelse och äventyr i mitt liv.

Visst kan det finnas många bra anledningar att välja som alla andra. Men rädsla för det okända är inte en av dem. Inget kan väl vara mer skräckinjagande än risken att som gammal se tillbaka på åren som gått och inse att man valt bort att verkligen leva sitt eget liv.

(Tidigare publicerad i Varbergsposten)

En av mina inspirationskällor till inlägget om skolan är det här Ted-talk:et, se och inspireras:

Kanske har ni hört Colbie Caillat’s fina låt ”Try” men har ni sett videon? Nyss dök den upp i mitt Facebook-flöde för andra gången och jag vill dela den med er som missat den, eller som vill se den och beröras igen. Den är annorlunda och viktig med sitt budskap om orättvisa skönhetsideal. I videon plockar hon av sig löshår, lösögonfransar, tvättar bort make-up och visar sig som hon är. Jag ska visa den för mina döttrar, som så tydligt redan påverkas av och lär sig bedöma hur ”fina” kvinnliga artister är.

 

meditation

Vaknar före barnen, vilken lyx! Äntligen chans att få vara själv på yogamattan. Smyger utan att våga andas förbi minstingens sovrum, om en golvplanka knarrar kan det väcka, om jag ens tänker tanken att jag är vaken kan den väcka.

Lyckas ta mig förbi, trycker sakta ner dörrhandtaget och når triumferande verandan och rullar ut mattan. Aahhh, vilken sommarmorgon! Ljummen luft, stilla hav, doft av fuktigt gräs. Drar några uppfriskande andetag och sätter mig sen ner och blundar.

DET SKULLE JAG INTE HA GJORT! Naturligtvis stänger jag ögonlocken för klumpigt. I barnrummet slås två himmelsblå upp av oljudet. En minut senare hörs ett tassande och Voilá! Min lilla grodunge uppenbarar sig i dörröppningen.

Våra ögon möts och jag inser att nu har jag ett val.

  1. Att känna besvikelse över att morgonen inte blev som jag förväntat mig. Irritation över att jag ALDRIG får en tyst stund för mig själv. Uppgivenhet och funderingar på att bygga ett ljudisolerat tempel med dubbla lås uppe i skogsbrynet.
  2. Att acceptera det nya läget och känna mig glad över att få en stund med min sömnvarma, rufshårigt nyvakna lilla groda. Vara glad för att hon längtar efter mig och vill komma och rulla ihop sig i mitt knä.

Jag gör inget av de alternativen. Jag reser mig upp och skriker NEEEEEJJJ!! så det ekar över Norra Näs och rusar sen iväg så fort jag kan medan jag kastar vilda blickar över axeln för att se om jag blir förföljd.

Nej, jag bara skojar.

Men alternativ nummer två som ju låter sundast är inte min automatiska reaktion. Att bli lite gnällig när saker inte blir som man tänkt sig är en väldigt mänsklig åkomma.

Som när du vill göra marängsviss och affären har slut på grädde. Som när du räknar med att vara framme en viss tid och tåget är försenat. Som när du ska använda din sista avokado och upptäcker att den är helt brun inuti. Som när du ska ut och vandra och vaknar till ett åskoväder.

För att inte bli gnällig måste man börja med att fatta att man har ett val vad man kan tänka. 90% av dina tankar idag är samma som du hade igår. Exakt likadana! Det kan tänkas vara klokt att byta ut några av den gnälliga sorten till något trevligare om man ändå inte kan göra så mycket åt situationen eller hur?

Fast för att klara det krävs träning. Det gäller att upptäcka den där automatiska tanken, släppa förbi den och fånga en annan tanke, en som får en att må bra.

Jag har tränat ganska mycket på det och den här morgonen händer det plötsligt! Jag väljer alternativ två. (Hallelujakör här) Resultatet? Istället för undertryckt frustration serverar jag mig själv och grodungen en mysig stund av kramig närvaro. En chans att verkligen träffas och filosofera om livet. Jag: ”Vad är kärlek egentligen?” Hon, med självklarhet i rösten: ”När man vill pussas”. Hon: ”Jag ska göra stora bubblor sen mamma. Stora stora stora!” Jag: ”Bra idé.”

Det är hon och jag och sommarmorgon. Bättre kan det knappast bli.

drake
Lektion angående leksaker från lillgrodan, 8, till lillasyster, 3:

  • ·        Om jag gillar det, är det mitt.
  • ·        Om den är i min hand, är den min.
  • ·        Om jag hade den för en stund sedan, är den min.
  • ·        Om jag bygger eller leker med något, är allt mitt.
  • ·        Om det ser ut som mitt så är det mitt.
  • ·        Om jag såg det först så är det mitt.
  • ·        Om du leker med en sak och lägger ner den blir det automatiskt min.
  • ·        Om den är trasig är den din.
  • ·        Eftersom jag föddes först är mamma min.

Det här förhållningssättet funkade ganska bra (ur lillgrodans synvinkel) när lillasyster var runt ett år gammal. Nu när hon på allvar utvecklat en egen vilja, minst lika stark som storasyters (var får de allt ifrån?) stöter hon däremot på motstånd. Minstingen för nämligen samma argumentation.

Det har med andra ord blivit kraftig inflation i ordet ”min” och ”mitt” i vårt hem, liksom i antalet vrål, skrik och dörrsmällar. Ytterst sällan verkar någon av mina älsklingar känna den yogiska samhörigheten jag febrilt försöker instifta mellan dem.

För någon månad sedan kände jag att det gått så långt att jag bara hade två val: flytta hemifrån eller läsa en bok om syskonrivalitet. Det var svårt men jag valde boken.

Och den är intressant. För det första målar den upp en bild av just hur starka känslor det är som sätts i rullning när ett barn får ett småsyskon. Författarna liknar det vid att om din partner plötsligt säger att hen ska skaffa en till partner som ska flytta in hos er inom kort. Den här yngre och gulligare modellen förväntas du dela din partner såväl som dina saker med. Hur skulle du reagera? Frågan är nog inte hur högt du hade protesterat utan hur många dagar innan du försökt kväva den nyinflyttade med en kudde.

Starka känslor med andra ord. Tänker man på det så verkar det självklart att det värsta man kan göra är att släta över och gullegulla till det för att lugna ner ilskan. Ändå är det just det jag oftast försöker göra.  

Ett exempel:

Lillgrodan: ”AAAHHHH!! Hon får inte HA mitt lego. JAG HATAR HENNE!!”

Jag (med pedagogisk röst): ”Nej men inte hatar du henne, säg inte så. Visst kan hon få låna lite lego, du har ju så mycket?”

Och varje gång förväntar jag mig ett svar typ: ”Ja gärna, för jag älskar henne jättemycket!”

Det funkar så här ofta: A.L.D.R.I.G. Hur korkad är jag egentligen?

Till sist har jag i alla fall förstått att jag behöver en ny stil, och det jag tränar nu på är att säga ungefär: ”Ok, du är arg och vill inte att hon ska leka med ditt lego.”

Och då blir det tvärt slut på diskussion och vrål, som ett trolleri. Prova själv! Att bara bekräfta att barnet är argt och spegla varför och låta dem uttrycka sig kan stilla det värsta ursinnesutbrott.

Kanske det här knepet fungerar lika bra på alla arga drakar, stora som små, eller vad tror du?

Tidigare publicerad i Varbergsposten

kramas
Barnvakten har blivit sjuk och jag är oproportionellt besviken. Kanske för att det var typ femtio år sedan vi hade barnledigt? Eller det kan också ha något att göra med att minstingen hållit oss vakna mellan midnatt och vargtimmen varje natt den här veckan. Vad anledningen än är så är jag överväldigad av en känsla av att får jag inte gå på bio idag är det lika bra att gå och gräva ner sig i skogen tills isen smälter.

Har du känt så någon gång?

Suck. Jag har överkommit mig själv så pass att jag kravlat mig till datorn för att prestera en text före lunch och nu funderar jag på om jag ska skriva på temat ”Skaffa perspektiv på tillvaron och sluta vältra dig i dina obetydliga problem” eller ”Det är okej att känna sig nere ibland”.

Det senare känns betydligt mer sympatiskt, eller hur? Kanske jag kan få lov att vara lite besviken en stund och pyssla om mig själv lite extra.

För uppmaningar att skärpa till sig och tänka positivt kan få totalt motsatt effekt en sån här dag när humöret hamnat nära botten. Ja jag vet, ibland skriver jag om att tänka positivt, men om jag någon gång påstått att positivt tänkande är lösningen på alla världens problem please shoot me.

Däremot har jag uppfattningen att inställningen vi har till oss själva är väldigt viktig. Tycker du innerst inne att du är en okej person, att du förtjänar att må bra, att du kan visa förståelse när det är motigt?

Hur vi ser på oss själva påverkar allt i vårt liv eftersom det blir glasögonen vi betraktar världen genom. Det styr vårt välmående, hur vi relaterar till andra och vår upplevelse av vad det innebär att vara levande.

Det du själv tycker och tänker om personen i spegeln är mycket viktigare än vad andra tycker och tänker, så är det bara.

Men för att återgå till min misär ;). Olyckligheten är här, det är bara att acceptera, oavsett vad den beror på. Jag kan välja att banna mig själv för mitt otillräckliga positiva sinne, eller uppmuntra mig själv som jag skulle göra med mina barn.

”Såja, såja, det är okej att känna dig besviken. Snart går det över. Kom och sitt i mitt knä en stund så ska jag torka dina tårar.”

Som vuxen kanske man inte har något bokstavligt knä att krypa upp och ulka i, men då kan man skapa det inom sig. Här kommer en tröstande övning som man gärna kan göra ofta:

Pausa i tio sekunder och lägg märke till var du är, vad du gör, vem du är, just nu. Uppmärksamma att du andas och hur skönt det är. Märk att du kan le, och känn glädjen i det. Lägg märke till de bra sakerna omkring dig. Tacka för de människor du mött idag. Fira det ganska fantastiska faktum att du lever. Den här stunden, och den du är, är alldeles perfekt. Du missar ingenting, för det finns ingenting bättre än just nu. Du kan släppa all rädsla att du missar något och vara nöjd med det du har. Tänk inte på vad du missar, utan tänk på vad du har fått.

Så istället för den missade bion kan jag tänka på de där två små flickorna med det flygiga håret och kärleksblå ögonen som jag på något vidunderligt sätt har fått bli mamma till och det känns genast bättre inombords. Jag tror faktiskt jag är redo att torka mina tårar.

(Först publicerad i Varbergsposten)

fruktfatet
När ska ditt liv börja ”på riktigt”? När tror du att allt blir bättre? Kanske till helgen eller alldeles säkert efter nyårsafton?  ”Det går över när du gifter dig.” är ett uttryck som inte bara jag fick höra när man var barn och hade det jobbigt. Kanske är det där det börjar. Vi väntar på att någon yttre förändring ska göra allt bra.

För sen går vi genom livet väntande på livet. Vi intalar oss själva att livet börjar när vi studerat färdigt, fått ett nytt jobb eller när vi gift oss. Sen tror vi att när vi får barn blir allt bättre. Sedan blir vi frustrerade av att barnen inte är tillräckligt stora, tror att vi kommer att bli nöjdare när de blivit lite äldre.

Efter det blir vi frustrerade av att behöva hantera tonåringar. Är helt säkra på att vi kommer att bli lyckligare när det stadiet är över.

Vi tror att livet blir bättre när vi gått ner i vikt, renoverat köket, köpt ny TV. Vi intalar oss att livet blir bra så fort vår partner skärpt till sig, när vi bytt upp bilen, kan åka på en lång semester, går i pension.

Det finns till och med dom som väntar på att dö så att de kan återuppstå i en perfekt värld.

Fast det kanske är dags att sluta vänta på att livet ska börja ”på riktigt”. Det finns de som skulle påstå att det som ”kommer i vägen” faktiskt är själva Livet. Med stort L. Vad tror du?

Du behöver egentligen inte alls vänta på att gå ner i vikt, att det ska bli nytt år, att du ska gå i pension. Fast det är lätt att fastna i dom tankarna.

Själv väntar jag på att få ta ett dopp om en stund. Och jag väntar på att äta en god mango som ligger och väntar på mig i köket. Fast jag har det ju väldigt bra just här, i en skön stol på en ö i Thailand, knattrande på min laptop i knäet, mätt och belåten och lagom varm tack vare air condition.

Som vanligt är det nog bäst med lagom. Vi behöver saker att se fram emot, det håller forskarna med om. Att ha något att sträva emot gör oss lyckligare än själva måluppfyllelsen. Så det är bra att ha saker att se fram emot. Men det är också bra att lära sig vara nöjd och må gott i nuet. För det finns ingen annan gång som vi kan vara nöjda. Bara just nu.

Man kan inte vara nöjd i framtiden. Känslan är här och nu, inte sen.  Som min yoga-guru brukar säga – varje ögonblick föds och dör för att aldrig komma tillbaka.

Min minsta tjej har inga problem med det här konceptet. Här och nu händer allt, hela tiden! Underverk och katastrofer inom loppet av några minuter. Ett stort lyckligt leende på läpparna när hon hojtande jagar en fjäril. Fullständig kollaps när hon inte får en glass just NUUU!!

Hon skulle nog inte alls förstå den här krönikan om hon kunde läsa. Små barn är härliga lärare av att omfamna livet här och nu.

Nu ska jag avsluta mitt knattrande och njuta av den där mangon med min bästa lärarinna. NU börjar livet på riktigt! Precis exakt just nu.

Den här månaden har jag äran att få gästblogga på Lotusmammas hemsida. Therese som driver Lotusmamma kom jag i kontakt med tack vare min andra blogg. Det visar sig att vi har mycket gemensamt och om knappt två veckor kommer vi att träffas eftersom vi kommer att sitta på samma plan till Thailand. Märkligt men kul!

Jag har skrivit om mammalivets utmaningar och hur man skymtar glimtar av sin egen härlighet när man är gravid:

Glimtar av din egen härlighet

När jag gick med min mage hände något magiskt. En känsla av självklarhet (mitt i illamående och foglossning). Självklart att min kropp är fantastisk. Jag skapar liv härinne! Jag förtjänar respekt. Och efter förlossningen – jag klarar vad som helst!  Jag fick en glimt av min egen härlighet.

Sen var knodden ute och man var mamma på riktigt och plötsligt var allt förändrat. Jag minns känslan av att jag tappade bort mig själv mitt i vardagen av blöjbyten, matningar och det stora ansvaret. Var tog amazing-mama-känslorna vägen?

Mammatiden kan ibland kännas överväldigande. Ansvaret att ta hand om en ny liten person för lätt med sig att man sätter stora krav på sig själv. Omgivningens förväntningar kan upplevas som svåra att leva upp till. Det ska vara städat och fint, helst lite hembakat att bjuda på om någon kommer förbi, alla hushållssysslor som vanligen delas kan hamna på den som är hemma, barnet ska följa sina kurvor och äta och bajsa regelbundet. ”Bordena” byggs på och byggs på. När allt som egentligen är viktigt är att den lilla familjen är frisk och glad.

Läs resten av inlägget här

Och passa på att surfa runt på Lotusmammas fina sida!