Archives for category: Rörelse

create-a-new-world

Det kanske bästa med internet är tillgången till kloka lärare runt hela jordklotet. Det finns så mycket vishet på nätet som en kan suga i sig för att lära sig om livet och att vara människa.

Nuförtiden lutar jag hårt åt de mer psykologiska, spirituella och existentiellt inriktade klokskaperna och hittar dem som youtube-klipp eller ljudklipp och texter på olika hemsidor.

Men ibland dyker det bara upp en sån här enkel bild i Facebookflödet med några ord som landar rakt i hjärtat.

”Guns and intimidation
Are the instruments of fear.
Real courage requires you
To uncage the wild song in your heart
And to walk undefended through the world:
Your natural beauty exposed for all to see.”

~Arjuna Ardagh

yogavandring_meditation_skärsjön

Underligt folk har synts till kring Varberg. I söndags sågs en grupp vid växthusen nära Varberg Nord. De stod i en ring (en vanlig formation enligt vittnen) och blundade. En förbipasserande tyckte att de svajade betänkligt.

Samma dag rapporterade en besökare att gruppen synts upp på Gamla Varbergs naturreservat. De satt utspridda i gräset nära toppen och blundade och den norske turisten tyckte att de verkade tillbedja choklad (fast vem gör inte det?). Han hörde också ett otydligt mummel om luften, värmande solstrålar och djupa andetag.

På en plats i skogen nära Tofta sågs de sträcka armarna i luften på olika sätt och de verkade helt omedvetna om omgivningen. Flera gånger har de setts gående i ett tyst led och de stannar ofta och verkar lukta på blommor, lyssna på någon bäck eller stirra på träd.

Förutom i trakterna norr om Varberg har de flera gånger skymtats i Åkulla bokskogar och den sydligaste platsen som rapporterats var i närheten av Vessigebro.

Förra helgen samlades de på byaberget vid Axtorna i solnedgången och blev kvar långt efter att fullmånen stigit upp över slätterna. Även om inga ylanden rapporterats så hördes flera misstänkta skratt och mumlande ljud.

Ibland pratar de glatt med varandra, men ofta är de helt tysta. Som en frukostgäst på Ästad vingård uttryckte det:

”Jag såg dem sitta vid ett bord helt tysta i över en halvtimme. De åt jättesakta! Ibland blundade de medan de åt och de undvek helt kontakt med oss andra gäster. Jag försökte faktiskt flirta lite men det var lönlöst.”

Teorierna om de underliga folkslaget går isär. En del tror det rör sig om en sekt, andra misstänker organiserad brottslighet. Det har inkommit många vittnesmål och även om det verkar vara olika individer som samlas så har arten några gemensamma drag:

  • Klädseln är ofta friluftsfärgad
  • De verkar vara mycket nöjda med sig själva
  • Deras ögon har en ovanlig mjuk glans
  • Alla har gympaskor eller vandringskängor på fötterna.

Nu kan vi avslöja, baserat på en tillförlitlig källa, att det varken rör sig om en sekt eller organiserad brottslighet. Det är i själva verket människor som gett sig ut på yogavandring där de tränar på att vara närvarande i nuet och njuta av naturen.

Vi hoppas med denna rapport kunna lugna befolkningen. Yogavandrarna må vara ett underligt släkte med konstiga ritualer men de har inga onda avsikter utom möjligen att omvända överarbetade och stressade människor till livsnjutare.

En varning kan ändå vara på sin plats. Om du lockas att själv prova på att gå ut i skogen och stirra på träd eller sträcka dig raklång i solvarmt gräs, var medveten om att sådana aktiviteter är beroendeframkallande och kan förändra hela ditt liv.

Speciellt vill vi avråda dig som gillar att grubbla, älta och oroa dig. Risken är stor att alla såna tankar smälter bort när du ger dig ut i naturen.

Så ser du gruppen kan det vara bäst att hålla sig på avstånd.

www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

hackschooling

Nästa vecka börjar lillgrodan på en ny skola. I fredags var vi där och hälsade på.

Skolan bedrivs på två renoverade bondgårdar i Valinge. De ligger i ett skogsbryn med utsikt över ängar och betande djur. Gårdarna knyts ihop av en jättestor trädgård där eleverna hjälper till att odla både blommor, frukt och grönsaker.

Där vi går tänker jag att trädgården är perfekt att leka på. Istället för asfalt är det mycket gräs, träd, blommor och öppna ytor där barnen kan springa omkring. Flera av träden ser väldigt klättervänliga ut, konstaterar lillgrodan belåtet och själv blir jag glad av att se en bänk med inskriptionen ”Andas” på.

En bit bort ligger stallet som eleverna ibland besöker för att lära sig ta hand om djuren, men också för att träna kommunikation och empati, ha matte eller biologi. Uppe i skogen skymtar vi den omskrivna äventyrsbanan där många av lektionerna hålls med utomhuspedagogik som grund.

Vi går uppför trappan till entrén som är målad i regnbågens alla färger och där barnen har skrivit in orden ”Frisk – lycklig – kreativ” vilket är skolans motto.

Det är tidig morgon och eleverna har inte kommit än, men när vi kliver in träffar vi två av lärarna som skrattande kommer ut från den inglasade verandan där de startat dagen med yoga. En timmes valfri träning på morgonen ingår i lärarnas arbetstid för att försäkra sig om att de orkar vara närvarande och pigga hela skoldagarna.

”Vår skolas främsta mål är att lära barnen hur man håller sig frisk, lycklig och kreativ hela livet och vi vill självklart föregå som goda exempel. ”förklarar den ena läraren.

Vi får veta att de vanliga läroämnena här kompletteras med och bakas in i andra kunskapsområden. ”Vi tar fasta på den senaste forskningen som visar att välmående, glädje och kreativitet är grunden för att fungera bra i samhället och arbetslivet.”

Jag studerar ett schema på anslagstavlan och ser ämnen som:

  • Kroppskunskap och rörelseglädje
  • Samhörighetskunskap
  • Generositetskunskap
  • Relationskunskap
  • Kreativitetsträning
  • Självmedkänslaträning
  • Avslappning och stresshantering

Medan vi talar visas vi runt i de ljusa lokalerna. Vi passerar meditationsrum, innovationsverkstad, bibliotek, kuddrum och musikrum.

Skoldagarna är korta och klasserna hålls till max 12 elever per grupp. Varje morgon samlas alla elever och lärare på glasverandan för att börja dagen med meditation, sång och uppträden innan barnen söker sig till sina klassrum, som lika gärna kan vara ute som inne. De har ofta studiebesök och många duktiga föreläsare inom olika yrken och av olika härkomst kommer och hälsar på.

Skolmaten lagas av det som gården och bygden omkring tillverkar och eleverna turas om med att hjälpa till i köket.

När vi går vidare kramar jag lyckligt lillgrodans hand. En skola som prioriterar och mäter välmående framför prestation! Här kommer barnen att rustas med de kunskaper de behöver för livet och arbetslivet.

Äntligen en skola som har förstått att de kan utbilda oss till det som vi alla, både små och stora barn, vill bli när vi blir stora.

Nämligen friska och lyckliga.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

www.ulrikasandstrom.com
Publicerad i Varbergsposten

 

Happy_Brain_large

Lovade du att börja träna och äta mer morötter på nyårsafton? Vilket strunt. Glöm motion och bra mat! Det är helt enkelt inte värt besväret.

Tänk bara på hur dåligt man brukar må efter ett motionspass. Jag brukar känna mig helt deppig när jag har tvingat mig iväg och träna. ”Varför gör jag det här mot mig själv?” brukar jag tänka. Varje gång ångrar jag mig och önskar att jag hade valt soffan istället. Speciellt efter yoga eller zumba.

För att inte tala om när jag äter nyttig mat. Energinivån sjunker under fotsulorna, magen känns som en klump och helst vill jag gå och sova på en gång. Och själva maten med alla sina färger – fy så grällt. Tacka vet jag beige mat.

Tänk så meningslöst det är att springa runt efter en innebandyboll eller trötta ut sig med att simma fram och tillbaka i simhallen tiotals gånger där det enda som kan distrahera dig från dina värkande muskler är – ingenting.

Istället för motion och mat tycker jag du kan satsa din energi på sånt som påverkar din hälsa och goda humör garanterat mycket mer. Som exempelvis:

  • Dina relationer
  • Vad du sysselsätter dig med
  • Din kreativitet
  • Din omgivning
  • Din ekonomi
  • Din andlighet

Ok, nu menar jag faktiskt allvar. Varje punkt på listan kan både göra dig sjuk och göra dig frisk, håller du med? En förälskelse eller en känsla av gemenskap kan göra dig frisk, medan dåliga relationer kan förgifta dig. Att sjunga, skriva, teckna eller skapa på olika sätt kan vara som medicin – men om du vet vad du längtar efter att göra men inte gör det, kan det förgifta dig. Att leva där du vill bo och omge dig med det du gillar kan läka din kropp – medan att leva på en plats där du inte alls trivs och känner dig instängd kan göra dig sjuk.

Det finns mycket forskning som stöder det här. När jag skriver “som medicin” menar jag inte bara att man “mår bra”. Man kan fysiskt på cellnivå se på kroppen att immunförsvaret stärks och kroppens självläkning kör på för fullt t ex när man är kär, uttrycker sin kreativitet på något sätt eller omger sig med natur och blommor. Det är på riktigt, det går att mäta.

Precis som motion och nyttig mat. Men det som är intressant är att allt mer forskning pekar på att vår mentala/känslomässiga hälsa påverkar vår fysiska hälsa och allmänna välmående och livskvalitet långt mer än vad vi äter, hur ofta vi motionerar, om vi röker, hur vi sover eller hur många vitaminer vi tar.

Så min slutsats är – var smart, motionera om du nu vill det och ät för alla del lite mer grönt, men framför allt – ta hand om ditt inre och lev det liv du vill, ärligt och äkta. Då kan den fysiska hälsan få blomstra.

Ja den kommer nästan inte kunna låta bli.

Tidigare publicerad i Varbergsposten
www.ulrikasandstrom.com

Fredag

Solen stod högt på himlen då deltagarna började samlas på verandan till Åkulla Friluftsgård. Vi satte oss till rätta och med sjön som kuliss började vi med lunch och lite småprat. När alla blivit mätta och fått sitt kaffe eller te lyssnade vi på en föreläsning om att vara närvarande i nuet, mindfulness, med Kristina Sjöstedt. Därefter tog vi på oss ryggsäckarna och började vår vandring, som den här dagen skulle ta oss till Dagsås och kursgården Dagsås Yoga Mangalam.

Denna första sträcka är ca 13km och går genom vackra bokskogar, bitvis  längs blåblänkande sjöar och nästan uteslutande på skogsstigar. Inga bilar som störde, bara vindsus i träden och småstopp för att smaska på sommarens sista hallon. Efter en dryg timme tog vi fruktpaus vid Valasjön med utsikt över det imponerande klippstupet Valaklint. Sedan vandrade vi vidare till området där Bexsells talande stenar ligger. Alla släpptes lösa på jakt efter stenarna med sina rödmålade citat och ordspråk.

Vi upptäckte ganska många stenar och tydde och diskuterade ordspråken, sedan fortsatte vi färden. Efter några kilometer kom vi till grusvägen som går mellan tre sjöar och den ledde oss vidare mot Dagsås.

Vi anlände som beräknat vid femtiden och välkomnades av Emma som visade oss till sovsalen. Vi fick lite egen tid att komma tillrätta innan det blev vegetarisk middag med äppelkaka till efterätt. Och lite senare avslutade vi dagen med ett återhämtande yogapass i den vackra yogasalen. Det var speciellt skönt att avsluta passet med benen vilande upp längs väggen. Strax efter nio kröp vi till kojs.

Lördag

På lördagen hade vi tyst morgon – inget prat förrän efter frukosten. Vi började dagen med ett energigivande yogapass klockan halv sju. Efter det packade vi ihop vår lilla packning (lakanen lämnades kvar för att bli levererade med bil) och Emma serverade oss en vitaminpackad grön smoothie av färska spenatblad från trädgården, juice och kokosolja innan vi gav oss av i magisk morgondimma.

Vi vandrade i tystnad och i våra egna tankar genom skog och längs hagar till Ästad gård. Som sällskap på vägen fick vi en morgonpigg hund som tydligen tyckte att vårt underliga sällskap var i behov av vallning.

Vid nio var vi framme på Ästad gård där vi plockade åt oss av den härliga frukostbuffén, fortfarande i tystnad. Efter frukosten blev det intressanta diskussioner om hur vi upplevde att ha låtit bli att prata hela morgonen. All tyckte det varit väldigt skönt att få vara för sig själv och slippa vara social. Det gjorde att man upplevde skogen och morgonen med alla sinnen. Vi märkte också att det blev en stor kontrast och kändes lite konstigt att anlända till en matsal full av pratande konferensgäster och själva vara tysta.

Vi hade lite tid att njuta av Ästads vackra spa-trädgård och sedan vandrade vi vidare österut. Det blev paus för mindfulnessövningar och en lunchpicknick på en solig äng innan vi kom fram till Axtorna bed and breakfast vid tvåtiden på eftermiddagen.

Här skulle vi sova i 4-bäddsrum och kom till bäddade sängar och hotellkomfort. Det blev egen tid fram till middagen vid femtiden och någon valde att ta en extra promenad, någon la sig att läsa. Vid tre-tiden höll Ulrika i en coachövning som kallas Livsbalanshjulet för dem som ville. Det blev öppenhjärtiga samtal i gruppen när man pratade och coachade varandra om vad man tyckte om olika delar av sitt liv och satte upp mål för att bli nöjdare inom något område.

Middagen bestod av lax, en sparrispanacotta, goda grönsaker och nybakat bröd. Efter maten kom Beatrice Nilsson med sina stora gongar för att bjuda oss på en gong-avslappning inne i Ingers vardagsrum.

Vi la oss på yogamattor med filtar över oss och lät gongens ljudvibrationer skölja över oss. Det är en ganska kraftfull upplevelse – ett högt och väldigt speciellt ljud som ska ge läkande vibrationer till kropp och sinne. Otroligt nog var det flera som somnade mitt i det höga ljudet, men Bea förklarade att det är vanligt.

Efter gongen blev det lite kvällsfika med en god kaka och te eller kaffe innan vi drog oss tillbaka till våra rum för lite trevligt småprat innan vi somnade, somliga av oss med lite känning av träningsvärk i ben och fotleder.

 

Söndag

Den här dagen tog vi lite sovmorgon.  På allmän begäran gjorde vi även denna morgon till en tyst morgon/förmiddag. Vid halv nio samlades vi för morgonyoga och en visualiseringsövning före frukosten. Sedan åt vi gott innan vi packade ihop och började vår sista dagsetapp som skulle bli vår längsta och ta oss till Sörby Naturhälsogård utanför Vessigebro.

Vi pausade för lite yogastretch efter en stund eftersom många kände sig lite stela efter två vandringsdagar. Sedan blev det en naturlig paus vid vackra Ätrafors damm. När vi kommit drygt halvvägs började några försiktiga regndroppar falla. Den här etappen gick längs en bilväg med vidsträckta vyer, en annorlunda natur efter skogsdagarna. Vi hade fått packa med oss lunch från Axtornas frukostbuffé och stannade och åt på en rastplats under stora träd utanför Vessigebro. Janne bjöd på dagens choklad – väldigt uppskattat.

Nu började vi den sista sträckan som skulle bjuda på en lite större utmaning än beräknat. Regnet började ta i och alla drog på sig regnställen. När vi var nästan framme hamnade vi fel och fick oss några extra kilometer att gå. En vänlig bonde skjutsade de som ville och några ryggsäckar i sin bil. Gruppen behöll sitt goda humör trots omvägen och blöta fötter och snart var vi framme på Sörby naturhälsogård. Vi välkomnades av Liselotte Abel som tänt en brasa i sitt vackra rum. Det blev tid för att byta om till torra kläder och mysa med en kopp varmt te framför elden innan vi sträckte ut kropparna i ännu ett yogapass med utsikt över trädgården. Sedan blev det god vegetarisk ekologisk middag innan vi avslutade med lite småprat.

Vid femtiden kom taxibussen och hämtade oss för transport tillbaka till Åkulla. När vi återvände till starten kändes det på något sätt som om det var länge sedan vi påbörjade vår vandring, mycket längre än två och en halv dagar.

Uppfyllda av naturen, yogan, vänskapen och motionen, tog vi våra farväl och var och en gav sig av åt sitt håll. Men känslan av avslappning och inre lugn tog vi alla med oss och planering för uppföljning hade redan påbörjats.

För att få information om kommande vandringar, titta på www.nara.se eller skicka ett mail till mig. 

32474_skridskor

Sitter barfota och skriver på en veranda med svalkande vindar från Stilla Havet som rufsar i mitt hår. Över hustaket framför mig skymtar jag vattnet bakom palmerna, det doftar av tempelblommor och varmt gräs och ett vindspel ackompanjerar underliga fågelljud i trädgården. Allt är mycket exotiskt. Och självklart tänker jag på att åka skridskor.

Minns du när du snörade på dig skridskor för allra första gången? Kanske var det på en sjö eller damm, eller som för mig, i en ishall. Minns du hur krampaktigt du i så fall höll dig i sargen eller i någon välvillig vuxen som försökte övertala dig att släppa och ge dig ut på öppna isen?

Det är det där med att släppa sargen jag tänker på. Det sista steget. När man fått på sig skridskorna, man har styltat sig runt hela ishallen med en hand på sargen en låång stund, man har darrig i knäna med vanthanden förhoppningsvis tryggt insluten i en stadig ledsagare tagit de första skären några meter från kanten. Man har börjat frysa om fötterna men inte tappat känseln ännu.

Då kommer man till slut till den där punkten. Då det är dags att släppa taget och ta klivet ut på den öppna isen. Och det är så vansinnigt otäckt! För det kan ju hända att man vurpar. Det kan hända att det gör ordentligt ont och ger stora fula blåmärken. Det kan hända att man blir utskrattad av de där som står bredvid isen och inte ens snörat på sig skridskorna.

Eller hur?

Anledningen att jag skriver om skridskor mitt i sommarvärmen är att vi tittade på videoklipp från lillgrodans skridskopremiär häromåret på telefonen på flyget igår.

Där har vi förevigat de där första försöken, frustrationen över hur svårt det är. Ilskan över benen som likt Bambis glider åt varsitt håll. Önskan att ge upp som brottas med viljan att fullfölja. Och sen, äntligen, glädjen och triumfen när hon börjar hitta glidet och tar skär efter skär ut till mitten av Veddige ishall.

Och sen den obligatoriska vurpan. Men tillbaka upp igen och vidare framåt. Stolta mamman hejar högljutt på och när hon kommer tillbaka till sargen forsar orden som ett vattenfall ur sexåringens mun.

Jag tänker på att släppa sargen när jag tänker tillbaka på 2013. För i år gjorde jag det. Jag hade glidit riktigt snyggt kring kanten några år och tyckt att det var tillräckligt. Till saken hör att alla andra omkring mig också höll sig där. Men så började jag träffa de som vågat släppa och jag började lyssna på rösten inombords som sa att jag skulle lita på mig själv mera. Jag släppte en sarg och det visade sig vara alldeles enkelt och självklart när jag väl fattade mod.

Jag kommer alldeles säkert att vurpa och få blåmärken men just nu njuter jag bara av fartvinden i håret när jag rutschar vidare in i ett nytt spännande år. Och fryser om fötterna gör jag i alla fall inte just nu här på min tropiska veranda.

Tidigare publicerad i Varbergsposten

singapore

Det är de sista minuterna av första advent. Det enda som lyser upp det mörka rummet är datorskärmen. AC:n brummar svagt och familjen sussar gott efter den långa flygresan. NOT!

Nog har vi försökt få sova, men smågrodorna har bestämt efter fyra timmars sömn att det är morgon. Det fnissas och snuttras runt i täcket och det finns inte en chans att övertyga de små tyrannerna om att det snart är midnatt.

Så jag gör det enda möjliga – kapitulerar. Hissar den vita flaggan och plockar upp datorn för att ta tag i den här krönikan när jag ändå är vaken.

Jag hade tänkt skriva om skillnaden på att ha och att vara. Filosoferade på ämnet när jag vågade mig till Ullared förra veckan och fann mig stånga kundvagnar med halva Sverige, en vanlig tisdag förmiddag. Kunde riktigt se hur habegäret lyste i folks ögon.

En kvinna knuffade undan människor som ett bowlingklot i strike när hon fick syn på en märkesresväska för en tredjedel av priset hon sett på nätet. Hon föll nästan på knä i tillbedjan när hon nådde denna fantastiska röda väska. Ja, jag erkänner – den kvinnan var jag.

Kanske jag kan försvara mitt habegär med att den möjliggör varandet på den här långresan vi nyss påbörjat. Vi är nämligen på väg till Australien. Hela familjen tillsammans bland blommor och sol på andra sidan jordklotet i två månader. Vi gjorde en liknande flytt söderut förra året och fick mersmak. Tänk att det skulle ta 40 år att komma på det som flyttfåglarna vet så fort de sticker huvudet ur ägget.

Vi möter olika reaktioner på våra resor. Många säger att de blir inspirerade och de är uppriktigt glada för vår skull. Att vi visar att det är möjligt att resa långt med små barn och ganska små medel, att styra sin arbetstid själva. Andra får något konstigt i blicken och säger saker i stil med ”Jaja, vissa har det bra.”

Jag blev jätteglad över en kommentar på Facebook häromdagen. En vän skrev ”Som man bäddar får man ligga och du är bra på att bädda!” Det få verkar förstå är att det tagit många år av drömmande, förberedelser, planerande och beslutsamhet för att kunna förverkliga det här livet.

Anledningen att vi kan resa utomlands flera månader i taget är inte att vi jobbar häcken av oss och vi tar inte ut mer lön än medelsvensson, oftast mindre.

Däremot gör vi en del val som skiljer sig från normen. Att hyra ut huset är till exempel något som få kan tänka sig. Vi jobbar över nätet och vi håller nere våra kostnader utan att känna att vi snålar. På tal om att ha eller att vara. Jag minns inte när jag senast köpte nya lakan eller gardiner. Besök i Ullared är väldigt ovanliga. Kanske därför jag blev lite galen.

Det är enkelt att välja bort när man vet ända in i benmärgen att varandet är så mycket viktigare än ägandet.

Även när varandet innebär nattbusande barn och jetlag. Eller speciellt nu, i ett hotell i Singapore med palmer och pool på andra sidan altandörren och äventyret som väntar kring hörnet.

Tidigare publicerad i Varbergsposten

skogsvandring

Jag ska ut och pilgrimsvandra. En minipilgrimsvandring utan koppling till kyrkan men kanske till Gud eller i alla fall till det som är andlighet för mig. Jag ska inte gå i Spanien utan genom bokskogar och ängar i Halland.

Så nu funderar jag på vad en pilgrim egentligen är för något.

En pilgrim definieras i Wikipedia som en person som gör en pilgrimsresa eller vallfärd till en helig plats. Kan jag känna igen mig i det här? Ja fast jag tänker mig i så fall att den heliga platsen som är målet ligger inom mig själv.

Förutom att vandra omsluten av vacker natur ska jag öva mig i mindfulness och göra yoga och det är båda sätt som hjälper mig att lugna ner tankarna och få en glimt av ett stilla lugnt skratt inombords.

Det kallar jag heligt.

Vill du följa med? Läs isåfall det här.

 

 

 

Vart tog sommaren vägen? Alldeles nyss blommade syrenen och nu ramlar löven av björken. Har du den känslan? Eller är det som fanns mellan syren och höstlöv fortfarande levande för dig?

För mig känns sommaren nära men så har det inte alltid varit.

Förut var sommaren mer som en kuliss, något jag någon gång noterade, liksom i förbifarten, på väg till bilen, till mötet, till soffan. Och när den var slut fanns bara ett svart hål kvar. Och en känsla av att något viktigt försvann när jag var ouppmärksam (som Jocke Berg sjunger).

För att undvika att sommaren (eller hösten eller dagen) försvinner i det där svarta hålet kan man träna på att vara närvarande och medveten under tiden den är här.

Ett sätt att bromsa tiden och bli mer närvarande som jag gillar är att spankulera. Spankulerandets konst utvecklade jag helt spontant när jag var vidbränd för ca 10 år sedan och inte orkade röra mig särskilt energiskt, eller faktiskt knappt alls.

Att spankulera har ingenting att göra med powerwalk. Konsten att spankulera innebär att lära sig gå långsamt, liksom utan mål och, viktigast av allt, med händerna på ryggen. Med tid att titta på citronfjärilar, molnformationer, snäckor och små svampar i vägkanten.

Prova någon gång om du vill. Notera motståndet som kanske kommer först (promenaden ska ha effekt! du ska ha mål! du ska hålla rask takt för hjärtat!) och hur farten lätt ökar. Prova igen.

Om alla fick en daglig dos eftertänksam spankulering tror jag världen skulle må bättre.