Archives for category: Relationer

trial bay gaol at south west rocks

Några av mina gröna växter ropade allt högre på hjälp i det tilltagande mörkret. Jag hörde dem till slut och bestämde mig för att flytta tre av dem till platser med mer ljus så att de får chans att frodas och trivas.

När jag kånkade runt på de stora krukorna (jag gillar yviga växter) slog det mig hur nödvändigt det kan vara även för oss människor att flytta på sig ibland. Till en ny plats, ett nytt sammanhang, ett soligare hörn av livet.

Det hjälper inte hur noga jag skulle ha vattnat och gödslat mina tynande gröna kompisar, utan flytten till tillräckligt med ljus skulle de långsamt ha förtvinat. Blivit brunare och slakare och tappat den lilla glans de hade kvar på bladen.

Precis som det kan bli med oss människor.

Ibland kan man komma in i en fas i livet när vi märker att vi liksom växt ur vårt vanliga sammanhang. I början kanske vi knappt noterar det avtagande ljuset men gradvis blir det svårt att blunda för att vi börjat sloka en aning.

Eller så kan det vara som för min 25-åriga Dracena att vi slår huvudet i taket och måste kämpa och kröka oss för att fortsätta växa.

Ibland kommer vi till en punkt där vi inser att en förändring är absolut nödvändig och hittar kraften att bryta upp.

För mig har det hänt flera gånger. När jag flyttade hemifrån, när jag var 20 och sa upp mig och satte mig på ett tåg rakt genom djupaste Sovjetunionen, när jag var 24 och flyttade hem igen från Australien, när jag var runt 30 och slutade mitt jobb. Och på senare år har det handlat mer om inre förändringar, att ge upp olika föreställningar om mig själv och andra, insikter som har lyft fram mig till ett ljusare ställe precis som jag nu bär mina växter till mer dagsljus.

När jag tänker tillbaka inser jag att var och en av de här förflyttningarna som både var rent fysiska men även gick djupare, upplevde jag som absolut nödvändiga. Det fanns ingen tvekan inombords.

Jag tror att om jag stannat och anpassat mig skulle jag om inte börja vissna så i alla fall ha fått väldigt svårt att skjuta nya skott.

Ibland märker vi inte att det är dags att förflytta oss, och är bara svagt medvetna om en underliggande längtan som vi inte riktigt känns vid. I bästa fall vilar vi och överlever vintermörkret och spirar igen när ljuset kommer tillbaka.

Ofta är det en inre förändring som krävs mer än en yttre. En verklig förändring innebär att vi ser verkligheten i ett nytt ljus. Både tankemönster, verklighetsbeskrivning och agerande ändras. Inte alltid men ibland för det med sig att vi behöver lämna ett jobb, ett destruktivt förhållande eller byta bostad.

Precis som blommorna söker vi ljuset och har vi tur upptäcker vi på vår personliga väg genom livet att fönstret finns inombords.

Ulrika Sandström
www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

meditation

Vaknar före barnen, vilken lyx! Äntligen chans att få vara själv på yogamattan. Smyger utan att våga andas förbi minstingens sovrum, om en golvplanka knarrar kan det väcka, om jag ens tänker tanken att jag är vaken kan den väcka.

Lyckas ta mig förbi, trycker sakta ner dörrhandtaget och når triumferande verandan och rullar ut mattan. Aahhh, vilken sommarmorgon! Ljummen luft, stilla hav, doft av fuktigt gräs. Drar några uppfriskande andetag och sätter mig sen ner och blundar.

DET SKULLE JAG INTE HA GJORT! Naturligtvis stänger jag ögonlocken för klumpigt. I barnrummet slås två himmelsblå upp av oljudet. En minut senare hörs ett tassande och Voilá! Min lilla grodunge uppenbarar sig i dörröppningen.

Våra ögon möts och jag inser att nu har jag ett val.

  1. Att känna besvikelse över att morgonen inte blev som jag förväntat mig. Irritation över att jag ALDRIG får en tyst stund för mig själv. Uppgivenhet och funderingar på att bygga ett ljudisolerat tempel med dubbla lås uppe i skogsbrynet.
  2. Att acceptera det nya läget och känna mig glad över att få en stund med min sömnvarma, rufshårigt nyvakna lilla groda. Vara glad för att hon längtar efter mig och vill komma och rulla ihop sig i mitt knä.

Jag gör inget av de alternativen. Jag reser mig upp och skriker NEEEEEJJJ!! så det ekar över Norra Näs och rusar sen iväg så fort jag kan medan jag kastar vilda blickar över axeln för att se om jag blir förföljd.

Nej, jag bara skojar.

Men alternativ nummer två som ju låter sundast är inte min automatiska reaktion. Att bli lite gnällig när saker inte blir som man tänkt sig är en väldigt mänsklig åkomma.

Som när du vill göra marängsviss och affären har slut på grädde. Som när du räknar med att vara framme en viss tid och tåget är försenat. Som när du ska använda din sista avokado och upptäcker att den är helt brun inuti. Som när du ska ut och vandra och vaknar till ett åskoväder.

För att inte bli gnällig måste man börja med att fatta att man har ett val vad man kan tänka. 90% av dina tankar idag är samma som du hade igår. Exakt likadana! Det kan tänkas vara klokt att byta ut några av den gnälliga sorten till något trevligare om man ändå inte kan göra så mycket åt situationen eller hur?

Fast för att klara det krävs träning. Det gäller att upptäcka den där automatiska tanken, släppa förbi den och fånga en annan tanke, en som får en att må bra.

Jag har tränat ganska mycket på det och den här morgonen händer det plötsligt! Jag väljer alternativ två. (Hallelujakör här) Resultatet? Istället för undertryckt frustration serverar jag mig själv och grodungen en mysig stund av kramig närvaro. En chans att verkligen träffas och filosofera om livet. Jag: ”Vad är kärlek egentligen?” Hon, med självklarhet i rösten: ”När man vill pussas”. Hon: ”Jag ska göra stora bubblor sen mamma. Stora stora stora!” Jag: ”Bra idé.”

Det är hon och jag och sommarmorgon. Bättre kan det knappast bli.

 

Jag fick gåshud på hela kroppen av gensvaret och applåderna från oss 15 000 i publiken på Kents konsert igår  (tjoho så bra!) när Jocke Berg inledde den här sången. Hans ord handlade om att var tionde svensk röstade på ett främlingsfientligt parti förra helgen och vikten av att vi som inte tycker att rädsla och fördomar ska styra höjer våra röster.

När jag tänker på att jag får bo i ett land som Sverige känner jag tacksamhet. Det är svårt att hitta ett land som varit i fred så länge. Som är så rent. Som är så rättvist. Som är så tryggt. Förstår ni vad jag menar? Det är så otroligt mycket vi inte behöver oroa oss över. Vi har demokrati och rättssäkerhet. Man kan inte hitta vare sig någon galen diktator, korrumperad polis eller mat- och vattenbrist hur mycket man än letar. Vi har inte ens några vilda djur att oroa oss för! 

Det var med blandade känslor jag läste om resultatet och valdeltagandet i EU-valet förra helgen. Det finns både hopp och trötthet inombords, men jag väljer att vara glad.

För klarast lyser i alla fall stjärnan som står för oss som vill ha fred, jämställdhet, en frisk planet, förståelse och öppenhet mellan människor.

Det är som någon skrev på Facebook (tack Lena) – Det är alltid fler i världen som kramas än som dödar varandra. 

Här är Kent-texten om du inte vill starta videoklippet:

Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Regnet slår mot rutorna nu
Men natten är ljus i ett land utan ljud
Och glasen glittrar tyst på vårt bord
Lika tomma som ord
Visst är kärleken stor

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

gremlin

Träffade på en av mina närmaste vänner nu på morgonen. Det första jag gjorde var att tala om hur otroligt ful i håret hon var. Alltså, det var verkligen på tiden att släpa sig iväg till frissan. ”SÅ risig kan du bara inte visa dig utanför ytterdörren” påpekade jag med höjda ögonbryn. Jag passade också på att anmärka att hon verkade ha fått en och annan extra rynka sedan senast vi sågs.

Utan att pausa tog jag ett steg tillbaka för att granska hela hennes kropp och herregud, nog borde hon ta det lite lugnt med gofikat ett tag!

”Lilla gumman”, sa jag hjälpsamt, ”det är ju snart dags att visa sig i bikini igen och det ser verkligen lite plufsigt ut här och där.”

Hon bara tittade tillbaka med matt blick och teg. För vad skulle hon säga?

Hon är egentligen ganska chanslös när jag sätter igång. Jag är en av dem som står henne allra närmast och jag tror stenhårt på att se till att hon håller sig på plats. Jag menar ju bara väl!

Jaja, jag får väl erkänna att jag kanske älskar att viska otrevligheter i hennes öra, så ofta jag får tillfälle. Framförallt njuter jag av det om hon försöker sig på något nytt eller modigt. Då blir jag SKONINGSLÖS! MOAHAHAHAHAHA.

Hon mår bara bra av att bli påmind om att hon inte ska tro att hon är något. Som en skicklig trädgårdsmästare sår jag frön av tvivel och rädsla i hjärnbarkens rika mylla. Det bästa av allt är att hon inte ens märkt min taktik. För det mesta får jag härja helt fritt med hennes hjärna och känslor.

Det finns många som är som jag. Bara i Sverige är vi ungefär 9 644 864 stycken. En i varje svenskt huvud, tryggt bosatt mellan dina öron.

Några av min sort har tyvärr blivit lite kuvade av jobbiga sinnen som börjat märka hur vi arbetar och inte gillar resultatet. De envisas med att putta bort oss med idiotiska positiva tillrop som ”Du ser rätt fin ut idag” eller ”Det ska nog gå bra det här nya jobbet” och annat trams. I värsta fall blir vi överröstade efter ett tag, men vi slåss in i det sista. Det värsta vi vet är när vi blir upptäckta och accepterade. Nä fy, då de börjar klappa oss medhårs med mjuka fingrar är det dags att flytta ut.

Jag är rädd att det börjar bli allt vanligare att folk lär sig den där dödande tekniken. Kanske sprids information om det på äckliga hemsidor och kurser, jag vet inte. Jag har hört talas om otäckheter som coachning, yoga och meditation. Det är verkligen oroande.

Jag hoppas bara att det är en övergående trend och att vi tvivelspridare får stanna kvar som härskare över svenskarnas hjärnor. För vad skulle annars hända? Folk skulle bli glada och trevliga och älska varandra och slösa bort hela livet på frid inombords och annat dumt.

Ja du hör ju själv, så kan vi inte ha det!

Ulrika Sandström

Tidigare publicerad i Varbergsposten

kram

Relationer. Såå påfrestande och jobbiga ibland men bland det viktigaste som finns, inte minst för vårt välmående. Det finns forskning som visar att ensamhet är farligare för hälsan än rökning! Men man mår inte väl av en relation som suger musten ur en. Här kommer några avslöjande frågor att ställa sig om sina nära relationer.  Jag tror jag har hört dem av Annika Dopping och tycker de är väldigt träffande, prova själv:

1. Kan jag vara mig själv med denna person? (Kan jag vara den jag är eller måste jag spela en roll?)
2. Tycker jag om mig själv när jag är tillsammans med denna person? (Lyfts jag eller dras jag ner?)
3. Lockar personen fram det bästa av mig?
4. Vill vi verkligen på djupet varandras bästa? Hjälper vi varandra?
5. Kan vi tillsammans skratta/gråta åt oss själva?
6. Växer/utvecklas vår relation?

Om du svarar ja på de flesta kan man ju tänka sig att det är en bra relation, om det blir många nej skulle i alla fall jag ta mig en funderare. Vad händer om jag släpper rollen och är mig själv med den här personen? Och låter jag den andra vara sig själv? Ibland har man fastnat i gamla mönster och om båda är redo och villiga kan man hitta till en fungerande relation igen.

Och sen får man inte glömma att de där struliga relationerna kan vara en fantastisk källa till personlig utveckling – bakom den besvärliga finns kanske din bästa lärare.

koala

Det är lätt att tappa perspektiven i julhetsen. Läste nyss ett inlägg på FB av en kvinna som besökt sin far på sjukhuset och observerat en svårt sjuk 15-årig pojke i sängen bredvid. Han var medvetslös och hans mamma satt där helt ensam och sjöng för honom och höll hans hand hela natten. Det inlägget blev en påminnelse för mig om vad som är verkligt viktigt egentligen.

Här kommer en liten kom-ihåg-lista för att vidga perspektiven och minska eventuell julstress:

  • Kramar är viktigare än julklappar.
  • Glädje är viktigare än ett perfekt pyntat hem.
  • Tid tillsammans är viktigare än pengar
  • Att planeten mår bra är viktigare än prylar.
  • Inre lugn är viktigare än att vara alla till lags.
  • Att vara sann mot sig själv är viktigare än att följa traditioner.
  • Att ta hand om dom vi bryr oss om är viktigare än hemlagad leverpastej.
  • Att uppmärksamma och vara tacksamma för det vi har är viktigare än att köpa köpa köpa.

Så gör som koalan och ta det lite lugnt i jul. Tugga lite  eukalyptusblad, sov en stund, ge någon en kram. Upprepa.

 

 

 

 

connie

Lillgrodan har fått en kanin. Ett alldeles eget djur att ha ansvar för och sköta om. Efter första förälskelsen (som varade ca två dagar) märktes en period då hon mest pliktskyldigt gav den lilla varelsen mat och vatten utan större intresse.

Men så efter ett tag hände något, hon började sitta i buren och prata med sin lilla kompis och när vi åkte iväg saknade hon henne och var orolig att hon inte mådde bra. Det var tydligt att kärlek uppstått mellan lillgrodan och hennes Connie. Vad var det för fenomen som lyfte relationen från något slentrianmässigt förpliktigande till översvallande ömhet?

Jag tror det förklaras bäst med ett utsnitt ur den kloka barnboken om Lille Prinsen, som ömt vårdade en enda ros som han först tyckte var lite oförskämd. Här är en bit av Lille prinsens samtal med räven:

”-  Adjö, sa räven. Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.

–  Det viktigaste är osynligt för ögonen, upprepade Lille prinsen för att inpränta det.

–  Det är därför att du skött om rosen så länge som den har så stort värde för dig.

–  Det är därför att jag skött om rosen så länge…sade Lille prinsen.

– Människor har glömt bort den enkla sanningen, sade räven. Men du får inte glömma den. Om du har tämjt något, fäst dig vid något, är du ansvarig för det för all framtid. Du har ansvar för din ros.

–  Jag har ansvar för min ros…upprepade Lille prinsen för att inpränta det.”

Den hisnande övergången jag tänker dra här är från Connie kanin och Lille Prinsens ros till din egen kropp. Vad har din kropp för värde för dig? Hur sköter du om den? Alla varelser på jorden reagerar positivt på kärlek och uppmuntran, eller hur? Det gäller även kroppen. Vad har du för relation med dina fingrar, ditt ansikte, dina tår och (hu) din mage?

Jag tror det är viktigt att ge kroppen massor av positiv uppmärksamhet varje dag. Att sköta om den med bra mat, rörelse och återhämtning, men också att tänka snälla tankar om den. Visst låter det självklart, men varför är det samtidigt så svårt? En förklaring kan vara de ständiga budskapen som bombarderar oss om hur kroppen ska svältas, tuktas och fixas till för att duga. Stackars lilla kroppen. Inte undra på att den får ont och blir ledsen.

Räven sa också att det bara är med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen. Prova att se kroppen med hjärtat istället för ögonen. Kanske låter det flummigt men prova. Blunda och försök att känna kroppen inifrån, själva energin, det levande livet i dina celler. Om du övar på det en stund varje dag innan du möter morgonansiktet i spegeln tror jag att din kropp kan ge dig minst lika mycket glädje som Connie kanin ger lillgrodan.

Ulrika Sandström
Tidigare publicerad i Varbergsposten

drake
Lektion angående leksaker från lillgrodan, 8, till lillasyster, 3:

  • ·        Om jag gillar det, är det mitt.
  • ·        Om den är i min hand, är den min.
  • ·        Om jag hade den för en stund sedan, är den min.
  • ·        Om jag bygger eller leker med något, är allt mitt.
  • ·        Om det ser ut som mitt så är det mitt.
  • ·        Om jag såg det först så är det mitt.
  • ·        Om du leker med en sak och lägger ner den blir det automatiskt min.
  • ·        Om den är trasig är den din.
  • ·        Eftersom jag föddes först är mamma min.

Det här förhållningssättet funkade ganska bra (ur lillgrodans synvinkel) när lillasyster var runt ett år gammal. Nu när hon på allvar utvecklat en egen vilja, minst lika stark som storasyters (var får de allt ifrån?) stöter hon däremot på motstånd. Minstingen för nämligen samma argumentation.

Det har med andra ord blivit kraftig inflation i ordet ”min” och ”mitt” i vårt hem, liksom i antalet vrål, skrik och dörrsmällar. Ytterst sällan verkar någon av mina älsklingar känna den yogiska samhörigheten jag febrilt försöker instifta mellan dem.

För någon månad sedan kände jag att det gått så långt att jag bara hade två val: flytta hemifrån eller läsa en bok om syskonrivalitet. Det var svårt men jag valde boken.

Och den är intressant. För det första målar den upp en bild av just hur starka känslor det är som sätts i rullning när ett barn får ett småsyskon. Författarna liknar det vid att om din partner plötsligt säger att hen ska skaffa en till partner som ska flytta in hos er inom kort. Den här yngre och gulligare modellen förväntas du dela din partner såväl som dina saker med. Hur skulle du reagera? Frågan är nog inte hur högt du hade protesterat utan hur många dagar innan du försökt kväva den nyinflyttade med en kudde.

Starka känslor med andra ord. Tänker man på det så verkar det självklart att det värsta man kan göra är att släta över och gullegulla till det för att lugna ner ilskan. Ändå är det just det jag oftast försöker göra.  

Ett exempel:

Lillgrodan: ”AAAHHHH!! Hon får inte HA mitt lego. JAG HATAR HENNE!!”

Jag (med pedagogisk röst): ”Nej men inte hatar du henne, säg inte så. Visst kan hon få låna lite lego, du har ju så mycket?”

Och varje gång förväntar jag mig ett svar typ: ”Ja gärna, för jag älskar henne jättemycket!”

Det funkar så här ofta: A.L.D.R.I.G. Hur korkad är jag egentligen?

Till sist har jag i alla fall förstått att jag behöver en ny stil, och det jag tränar nu på är att säga ungefär: ”Ok, du är arg och vill inte att hon ska leka med ditt lego.”

Och då blir det tvärt slut på diskussion och vrål, som ett trolleri. Prova själv! Att bara bekräfta att barnet är argt och spegla varför och låta dem uttrycka sig kan stilla det värsta ursinnesutbrott.

Kanske det här knepet fungerar lika bra på alla arga drakar, stora som små, eller vad tror du?

Tidigare publicerad i Varbergsposten

havregryn

Kvinnan på scenen säger med bruten röst. ”Jag är arg på Olof för att han kritiserar mig, nedvärderar mig och inte visar mig någon respekt.” Jag och gissningsvis de flesta av de andra 600 i publiken tänker ’vilken skitstövel, den där Olof.’ Lite kunde vi ana att både kvinnan på scenen och vi andra strax skulle skratta åt samma mening.

Vi befinner oss på ett heldagsseminarie med amerikanska Byron Katie. Byron Katie vaknade en dag, efter år av problem och depressioner, och var vad en del skulle kalla ”upplyst”. Hon insåg att det hon tänkte inte hade med verkligheten att göra, att alla människor hör ihop och att alla är kärlek. Hon beskriver själv att hon lever i glädje och förundran över varje nytt ögonblick. Tänk vad det skulle vara skönt! Hon vägrar kalla sig andlig lärare men hon har en enkel metod hon lär ut och har skrivit en bok om; The Work (dagens boktips) för att hjälpa oss komma till samma insikt som hon själv.

Det är The Work som hon nu demonstrerar live på scenen. Byron Katie frågar den sorgsna kvinnan vad som hände just då när hon var arg på sin Olof. ”Vi var och handlade och jag la ner en påse havregryn i kundvagnen och Olof sa argt – vi har ju havregryn hemma, kollar du inte i skåpet innan vi åker!?”

Byron Katie nickar och säger med ett milt leende: ”Ack ja, krig har startats över mindre saker än en påse havregryn.” Spridda skratt från publiken. Byron Katie fortsätter att ställa enkla frågor om tillfället med havregrynen och strax erkänner kvinnan leende att det är möjligt att hennes tanke att Olof kritiserar och nedvärderar henne inte är sann. Han kanske bara ville upplysa om att det redan fanns havregryn hemma, varken mer eller mindre.

Vid det här laget skrattar kvinnan och hela publiken (igenkännande) åt hur Olofs ord gjorde henne så upprörd att hon sprang till andra änden av affären. När kvinnan sen får vrida och vända på det hon tänkte inser vi att ilskan egentligen handlade om hennes egen inre kritik mot sig själv. Och att det kanske alltid är våra tankar som gör oss arga.

Byron Katie har berättat att när hon går upp på scenen är hon aldrig orolig, hon är övertygad om att alla där älskar henne, de som inte tror sig göra det har bara inte insett det ännu.

Tänk dig hur du skulle agera om du gick in på någon offentlig plats, Hajen till exempel, fullständigt övertygad om att alla människor därinne var helt betagna i dig. Hur skulle du röra dig? Hur skulle du titta på folk? Vad skulle du säga? Troligtvis skulle du sänka garden en hel del. Och det i sin tur skulle leda till att dem du möter gör samma sak. Sedan kan du slappna av ännu mer och så vidare.

Du kan prova det här nästa gång du handlar och se vad som händer. Fred på jorden kanske? Jag tror i alla fall du slipper börja bråka vid havregrynshyllan.

(Tidigare publicerad i Varbergsposten)

measure_feet2

Jag älskar min skräddare!

Varje gång jag kommer dit, även om det bara var en timme sedan sist jag var där, så tar han mina mått.

Så lär George Bernard Shaw ha sagt. Vad var det som var så fantastiskt med det konstanta mätandet? Jo, att skräddaren aldrig tog för givet att herr Shaw var likadan som senast. Kanske hade magen blivit en millimeter större eller armmusklerna en aning mindre? Skräddaren insåg att människor förändras hela tiden och herr Shaw uppskattade att bli sedd för den han var just där och då.

Miljoner förändringar händer inom dig och mig just nu. På några år har hela vår kropp förnyats ända ner på skelettnivå. Och tänk hur mycket vårt känslomässiga, psykologiska jag skiftar och varierar. Ibland går det på en sekund att gå från lugn till ilska, från gråt till skratt, eller hur? Ändå kanske du ibland kan känna att någon relaterar till dig som om du fortfarande var 15 år, eller som om du fortfarande var singel, fortfarande prioriterade karriären framför hälsan. Som om du aldrig förändrats. Och det känns inte så kul, dessutom blir det förvirrande för den andre när du inte uppför dig ”som du ska”. Kanske du själv har en relation med någon du inte riktigt förstår dig på, kan det bero på att personen har förändrats?

Jag försöker påminna mig om att inte ta någon för givet, att inte ha förutfattade meningar baserat på tidigare erfarenheter. Det är inte lätt, men en bra övning.

Att se varje nytt ögonblick med friska ögon och öppet sinne.

Inom yoga säger man att i varje ögonblick förstörs och föds världen igen. En ny värld är bara en blinkning bort. 🙂