Archives for category: Närvaro

solsken_i_skogen

Du promenerar i skogen och får syn på en lång, lite krokig pinne bland höstlöven. Säg ”killevipen”, bli liten som en pyssling och ställ dig på pinnen. Nu står du mitt i ditt liv. (varning – dagens inlägg kräver ett visst mått fantasi).

Vi människor upplever nämligen oftast livet som en långdragen horisontell linje fullt av görande som slutar med ett stup rakt ner i mossan, precis som den här pinnen. Du kommer någonstans ifrån där bak i pinnens början, du är på väg någonstans framför dig.

Vi har händelser bakom oss på pinnen som vi helst inte vill tänka på – och därför tänker vi på dem lite för ofta. Vi oroar oss för problem som vi inbillar oss ligger framför oss på pinnen så att vi blir stressade. Och inte minst oroar vi oss för att ramla av pinnen och sjunka ner i den oändliga myllan.

En normal dag sysslar vår hjärna nästan hela tiden med att tänka antingen framåt eller bakåt längs den där tidspinnen. Typ så här:

”Oj vad dåligt jag sov i natt. Hur ska jag orka igenom dagen? Jag kommer att somna på mötet, chefen blir vansinnig. Hon kanske sparkar mig! Herregud så svårt det skulle vara att hitta ett nytt jobb. Kommer jag ens kunna bo kvar i huset? Huset ja, undrar om rörmokaren fixar toan idag. Annars måste vi springa ut till gästhuset. Hur kul är det i natt när minstingen vaknar? Ingen sömn inatt heller!”

Och så vidare. Skulle det vi inbillar oss hända i verkligheten är vi redan så utmattade av att ha oroat oss att vi har noll kraft kvar att hantera situationen. Och så kallar vi oss det intelligentaste djuret?

Jag skulle vilja påminna om en annan dimension av livet. Kanske kan man tänka sig den som en solstråle som lyser rakt uppifrån genom trädgrenarna ner på din egen lilla pinne. Den vertikala linjen. Det som är just precis nu.

Hur långt är nuet i tid räknat? Det finns inte, det går inte att mäta. Ändå är det det enda som finns. För pinnen existerar bara i tankarna. Du kan inte hitta den i verkligheten. Du kan inte ta på den, plocka upp den eller slänga den till en hund. Pinnen finns bara som tankar – minnen av det som varit eller drömmar om framtiden.

Ju mer vi tränar oss i att stanna i solstrålen, i nuet, desto större blir det. Det expanderar allt djupare och bredare neråt och sträcker sig allt högre och högre upp. Fanns någonsin något annat än nuet? Det var alltid nu, nu, nu. Pinnen har vi inbillat oss.

Livet kan levas i en lysande värmande solstråle. Kom ihåg att stanna och uppleva det ibland. Om pinnen är historien om ditt liv så är solstrålen ditt alldeles eget levande liv här och nu, andetag för andetag.

Så sitt i solstrålen och låt den lysa upp din pinne i skogen och skratta åt människans eviga galenskap.

Killevippen på dig!

Ulrika Sandström
www.ulrikasandstrom.com

Tidigare publicerad i Varbergsposten

meditation

Vaknar före barnen, vilken lyx! Äntligen chans att få vara själv på yogamattan. Smyger utan att våga andas förbi minstingens sovrum, om en golvplanka knarrar kan det väcka, om jag ens tänker tanken att jag är vaken kan den väcka.

Lyckas ta mig förbi, trycker sakta ner dörrhandtaget och når triumferande verandan och rullar ut mattan. Aahhh, vilken sommarmorgon! Ljummen luft, stilla hav, doft av fuktigt gräs. Drar några uppfriskande andetag och sätter mig sen ner och blundar.

DET SKULLE JAG INTE HA GJORT! Naturligtvis stänger jag ögonlocken för klumpigt. I barnrummet slås två himmelsblå upp av oljudet. En minut senare hörs ett tassande och Voilá! Min lilla grodunge uppenbarar sig i dörröppningen.

Våra ögon möts och jag inser att nu har jag ett val.

  1. Att känna besvikelse över att morgonen inte blev som jag förväntat mig. Irritation över att jag ALDRIG får en tyst stund för mig själv. Uppgivenhet och funderingar på att bygga ett ljudisolerat tempel med dubbla lås uppe i skogsbrynet.
  2. Att acceptera det nya läget och känna mig glad över att få en stund med min sömnvarma, rufshårigt nyvakna lilla groda. Vara glad för att hon längtar efter mig och vill komma och rulla ihop sig i mitt knä.

Jag gör inget av de alternativen. Jag reser mig upp och skriker NEEEEEJJJ!! så det ekar över Norra Näs och rusar sen iväg så fort jag kan medan jag kastar vilda blickar över axeln för att se om jag blir förföljd.

Nej, jag bara skojar.

Men alternativ nummer två som ju låter sundast är inte min automatiska reaktion. Att bli lite gnällig när saker inte blir som man tänkt sig är en väldigt mänsklig åkomma.

Som när du vill göra marängsviss och affären har slut på grädde. Som när du räknar med att vara framme en viss tid och tåget är försenat. Som när du ska använda din sista avokado och upptäcker att den är helt brun inuti. Som när du ska ut och vandra och vaknar till ett åskoväder.

För att inte bli gnällig måste man börja med att fatta att man har ett val vad man kan tänka. 90% av dina tankar idag är samma som du hade igår. Exakt likadana! Det kan tänkas vara klokt att byta ut några av den gnälliga sorten till något trevligare om man ändå inte kan göra så mycket åt situationen eller hur?

Fast för att klara det krävs träning. Det gäller att upptäcka den där automatiska tanken, släppa förbi den och fånga en annan tanke, en som får en att må bra.

Jag har tränat ganska mycket på det och den här morgonen händer det plötsligt! Jag väljer alternativ två. (Hallelujakör här) Resultatet? Istället för undertryckt frustration serverar jag mig själv och grodungen en mysig stund av kramig närvaro. En chans att verkligen träffas och filosofera om livet. Jag: ”Vad är kärlek egentligen?” Hon, med självklarhet i rösten: ”När man vill pussas”. Hon: ”Jag ska göra stora bubblor sen mamma. Stora stora stora!” Jag: ”Bra idé.”

Det är hon och jag och sommarmorgon. Bättre kan det knappast bli.

framsidebild flyer

Två minuter här och där betyder inte särskilt mycket om man ser till en hel dag, en vecka eller en livstid. Vad kan man göra på två minuter? Kolla Facebook, slösurfa på nätet, stirra på tv-reklam eller klippa tånaglarna. Två minuter är ju ingenting. Eller?

Jo jag vill påstå att det finns två slags minuter som du kan spendera just precis nu, som skulle kunna ha en ofantlig påverkan på din hjärna och därigenom ditt liv.  Jag ska bespara dig spänningen – det är två minuters tyst inåtriktad uppmärksamhet jag menar. (Även kallat meditation, men det är ett så pretentiöst begrepp för många att jag inte vågar använda det här)

Va? Vilket trams! Kanske någon fnyser och snabbt bläddrar vidare. Men vänta lite, det är så enkelt, det kräver så lite och det kan förändra så mycket. Som droppar gröper ut stenar.

Så här lätt är det: Ta två minuter från din otroligt upptagna dag (videoklipp på Facebook) och sitt stilla, blunda och fokusera på ditt andetag. Känn hur det kommer in i kroppen och sedan åker ut igen. När tankarna drar iväg, locka dem vänligt tillbaka till andetaget. Som en tålmodig mamma till en sprudlande pigg två-åring som inte kan sitta stilla.

Här kan du lyssna på mig och vårfåglarna om du vill:

 

Så, färdigt! Ingen perfekt lotusposition med ben och fötter hopplöst intrasslade, ingen guru, ingen tempelsal. Bara lägga märke till andetaget. Inget fanatiskt borttryckande av tankarna, bara låt dem väsnas och kom tillbaka till andetaget.

För enkelt för att ha någon effekt? Ja, det ska erkännas att du inte blir andligt upplyst eller ens särskilt mycket klokare efter de där första minuterna. Du kommer inte uppnå nirvana, du kommer inte att plötsligt bli totalt kolugn resten av dagen.

Men du har börjat omforma din hjärna och kanske märker du ett lite större lugn inombords. Du har skapat dig ett litet utrymme av stillhet i det ständiga bruset av intryck utifrån. Du har börjat märka hur tankar kan komma och pocka på, tjatandes om att du ska kolla något, oroa dig för något, älta något, men att du inte alltid behöver haka på och följa med.

Och det är ingen liten början. Tänk om du gör de här två minuterna imorgon, nästa dag och dagarna efter det. Du kommer att ha lärt dig några livsviktiga saker. Du lär dig hitta lite utrymme mellan tankarna. Du skapar en paus som hjälper dig reagera mindre på irriterande saker (och människor) omkring dig. Du kommer att ha upptäckt ditt eget andetag och hur det kan påverka dig. Studier visar att du faktiskt omskapar hjärnan med den här enkla övningen.

Och så tar det bara två minuter per dag. Kanske du kan välja bort ett Youtube-klipp med knasiga katter?

Det finns förresten en annan tvåminutare som gör skillnad – tandborstningen. Inte många ifrågasätter den (ja utom mina barn då). Vad tror du gör mest skillnad i ditt liv – rena tänder eller lugn inombords?

Ulrika Sandström

Tidigare publicerad i Varbergsposten, förutom ljudklippet förstås!

Fredag

Solen stod högt på himlen då deltagarna började samlas på verandan till Åkulla Friluftsgård. Vi satte oss till rätta och med sjön som kuliss började vi med lunch och lite småprat. När alla blivit mätta och fått sitt kaffe eller te lyssnade vi på en föreläsning om att vara närvarande i nuet, mindfulness, med Kristina Sjöstedt. Därefter tog vi på oss ryggsäckarna och började vår vandring, som den här dagen skulle ta oss till Dagsås och kursgården Dagsås Yoga Mangalam.

Denna första sträcka är ca 13km och går genom vackra bokskogar, bitvis  längs blåblänkande sjöar och nästan uteslutande på skogsstigar. Inga bilar som störde, bara vindsus i träden och småstopp för att smaska på sommarens sista hallon. Efter en dryg timme tog vi fruktpaus vid Valasjön med utsikt över det imponerande klippstupet Valaklint. Sedan vandrade vi vidare till området där Bexsells talande stenar ligger. Alla släpptes lösa på jakt efter stenarna med sina rödmålade citat och ordspråk.

Vi upptäckte ganska många stenar och tydde och diskuterade ordspråken, sedan fortsatte vi färden. Efter några kilometer kom vi till grusvägen som går mellan tre sjöar och den ledde oss vidare mot Dagsås.

Vi anlände som beräknat vid femtiden och välkomnades av Emma som visade oss till sovsalen. Vi fick lite egen tid att komma tillrätta innan det blev vegetarisk middag med äppelkaka till efterätt. Och lite senare avslutade vi dagen med ett återhämtande yogapass i den vackra yogasalen. Det var speciellt skönt att avsluta passet med benen vilande upp längs väggen. Strax efter nio kröp vi till kojs.

Lördag

På lördagen hade vi tyst morgon – inget prat förrän efter frukosten. Vi började dagen med ett energigivande yogapass klockan halv sju. Efter det packade vi ihop vår lilla packning (lakanen lämnades kvar för att bli levererade med bil) och Emma serverade oss en vitaminpackad grön smoothie av färska spenatblad från trädgården, juice och kokosolja innan vi gav oss av i magisk morgondimma.

Vi vandrade i tystnad och i våra egna tankar genom skog och längs hagar till Ästad gård. Som sällskap på vägen fick vi en morgonpigg hund som tydligen tyckte att vårt underliga sällskap var i behov av vallning.

Vid nio var vi framme på Ästad gård där vi plockade åt oss av den härliga frukostbuffén, fortfarande i tystnad. Efter frukosten blev det intressanta diskussioner om hur vi upplevde att ha låtit bli att prata hela morgonen. All tyckte det varit väldigt skönt att få vara för sig själv och slippa vara social. Det gjorde att man upplevde skogen och morgonen med alla sinnen. Vi märkte också att det blev en stor kontrast och kändes lite konstigt att anlända till en matsal full av pratande konferensgäster och själva vara tysta.

Vi hade lite tid att njuta av Ästads vackra spa-trädgård och sedan vandrade vi vidare österut. Det blev paus för mindfulnessövningar och en lunchpicknick på en solig äng innan vi kom fram till Axtorna bed and breakfast vid tvåtiden på eftermiddagen.

Här skulle vi sova i 4-bäddsrum och kom till bäddade sängar och hotellkomfort. Det blev egen tid fram till middagen vid femtiden och någon valde att ta en extra promenad, någon la sig att läsa. Vid tre-tiden höll Ulrika i en coachövning som kallas Livsbalanshjulet för dem som ville. Det blev öppenhjärtiga samtal i gruppen när man pratade och coachade varandra om vad man tyckte om olika delar av sitt liv och satte upp mål för att bli nöjdare inom något område.

Middagen bestod av lax, en sparrispanacotta, goda grönsaker och nybakat bröd. Efter maten kom Beatrice Nilsson med sina stora gongar för att bjuda oss på en gong-avslappning inne i Ingers vardagsrum.

Vi la oss på yogamattor med filtar över oss och lät gongens ljudvibrationer skölja över oss. Det är en ganska kraftfull upplevelse – ett högt och väldigt speciellt ljud som ska ge läkande vibrationer till kropp och sinne. Otroligt nog var det flera som somnade mitt i det höga ljudet, men Bea förklarade att det är vanligt.

Efter gongen blev det lite kvällsfika med en god kaka och te eller kaffe innan vi drog oss tillbaka till våra rum för lite trevligt småprat innan vi somnade, somliga av oss med lite känning av träningsvärk i ben och fotleder.

 

Söndag

Den här dagen tog vi lite sovmorgon.  På allmän begäran gjorde vi även denna morgon till en tyst morgon/förmiddag. Vid halv nio samlades vi för morgonyoga och en visualiseringsövning före frukosten. Sedan åt vi gott innan vi packade ihop och började vår sista dagsetapp som skulle bli vår längsta och ta oss till Sörby Naturhälsogård utanför Vessigebro.

Vi pausade för lite yogastretch efter en stund eftersom många kände sig lite stela efter två vandringsdagar. Sedan blev det en naturlig paus vid vackra Ätrafors damm. När vi kommit drygt halvvägs började några försiktiga regndroppar falla. Den här etappen gick längs en bilväg med vidsträckta vyer, en annorlunda natur efter skogsdagarna. Vi hade fått packa med oss lunch från Axtornas frukostbuffé och stannade och åt på en rastplats under stora träd utanför Vessigebro. Janne bjöd på dagens choklad – väldigt uppskattat.

Nu började vi den sista sträckan som skulle bjuda på en lite större utmaning än beräknat. Regnet började ta i och alla drog på sig regnställen. När vi var nästan framme hamnade vi fel och fick oss några extra kilometer att gå. En vänlig bonde skjutsade de som ville och några ryggsäckar i sin bil. Gruppen behöll sitt goda humör trots omvägen och blöta fötter och snart var vi framme på Sörby naturhälsogård. Vi välkomnades av Liselotte Abel som tänt en brasa i sitt vackra rum. Det blev tid för att byta om till torra kläder och mysa med en kopp varmt te framför elden innan vi sträckte ut kropparna i ännu ett yogapass med utsikt över trädgården. Sedan blev det god vegetarisk ekologisk middag innan vi avslutade med lite småprat.

Vid femtiden kom taxibussen och hämtade oss för transport tillbaka till Åkulla. När vi återvände till starten kändes det på något sätt som om det var länge sedan vi påbörjade vår vandring, mycket längre än två och en halv dagar.

Uppfyllda av naturen, yogan, vänskapen och motionen, tog vi våra farväl och var och en gav sig av åt sitt håll. Men känslan av avslappning och inre lugn tog vi alla med oss och planering för uppföljning hade redan påbörjats.

För att få information om kommande vandringar, titta på www.nara.se eller skicka ett mail till mig. 

skogsvandring

Jag ska ut och pilgrimsvandra. En minipilgrimsvandring utan koppling till kyrkan men kanske till Gud eller i alla fall till det som är andlighet för mig. Jag ska inte gå i Spanien utan genom bokskogar och ängar i Halland.

Så nu funderar jag på vad en pilgrim egentligen är för något.

En pilgrim definieras i Wikipedia som en person som gör en pilgrimsresa eller vallfärd till en helig plats. Kan jag känna igen mig i det här? Ja fast jag tänker mig i så fall att den heliga platsen som är målet ligger inom mig själv.

Förutom att vandra omsluten av vacker natur ska jag öva mig i mindfulness och göra yoga och det är båda sätt som hjälper mig att lugna ner tankarna och få en glimt av ett stilla lugnt skratt inombords.

Det kallar jag heligt.

Vill du följa med? Läs isåfall det här.

 

 

 

stockros

Superövning att göra ofta:

Pausa i tio sekunder och lägg märke till var du är, vad du gör, vem du är, just nu. Slut ögonen och uppmärksamma att du andas och hur skönt det är. Märk att du kan le, att du kan vicka på tårna och känn glädjen i det. 

Tänk på de människor du mött idag och tacka för att de finns.

Fira det ganska fantastiska faktum att du lever. Den här stunden, och den du är, är alldeles perfekt.

Du missar ingenting, för det finns ingenting bättre än just nu. Du kan släppa all rädsla att du går miste om något och vara nöjd med det du har, det som är i det här ögonblicket. Och i det här. Och i det här…

 

www.ulrikasandstrom.com

 

 

alfons
Vårdhunden Alfons med matte Anne.

Jag hade huvudvärk och svårt att sova. På dagarna stressade jag på jobbet. Magen krånglade och ibland fick jag konstig andnöd. Jag mådde helt enkelt inte bra.

Så jag lyfte luren och bokade tid till mitt hälsoteam. Teamet består av en läkare, en akupunktör, en psykolog, en yogaterapeut, en sjukgymnast och en coach. De känner mig väl och teamet är jämlika parter som utan prestigetävling kan hjälpa mig hitta bästa sätten att må så bra som möjligt.

När jag beskriver mina symptom säger sekreteraren vänligt: ”Du är välkommen imorgon bitti, men jag ska messa över en riktigt skön avslappningsövning som du kan lyssna på redan ikväll.” När jag lägger på känner jag mig redan lättare om hjärtat. Det finns någon som bryr sig. Efter avslappningen sover jag bättre än på länge.

Nästa morgon anländer jag till hälsocentret som ligger i ett stort trähus inbäddat i en trädgård med skogen strax bredvid. Parkeringen ligger en bit bort och ett rullband transporterar mig tyst till glasentrén. Rullbandet drivs av energi som genereras från träningscyklarna i hälsocentrets gym. I entrén finns blommor och vacker konst på väggarna. I en hörna sitter vårdhunden Alfons och förbereder sig på sin dagliga rond. På hissdörren står ordet ”Andas” och jag stannar till och tar några djupa andetag och blickar samtidigt ut på patienter som rensar ogräs i grönsakslandet.

Mitt team har samlats kring ett runt bord och alla hälsar med ögonkontakt och leenden, de är pigga efter en gemensam skogspromenad. Alla lyssnar noga när jag berättar om hur jag mår. Läkaren gör några tester som utesluter fysiska sjukdomar. Därefter frågar psykologen hur jag har det i livet. Jag berättar om min moster som nyligen fått obotlig cancer och hur jag känner att jag inte räcker till, varken på jobbet eller hemma. Medan jag berättar känner jag oron stegras och det blir svårt att andas. Akupunktören fäller min stol bakåt och sätter in några nålar som genast gör mig lugn.

Av coachen får jag en övning som hjälper mig reflektera över mina relationer, mitt jobb, min fritid, ekonomi och levnadsvanor. När jag fått prata med teamet och genomgått övningar och tester vänder de sig till mig och frågar:

”Vad tror du att din kropp behöver för att läkas?”

Redan efter psykologens frågor hade jag börjat förstå vad som krävs. ”Jag behöver sätta gränser på jobbet, ta mig tid att träna och jag vill hitta balans i livet.”

Teamet föreslår att sjukgymnasten och yogaterapeuten tar fram ett personligt träningsprogram som coachen sedan kommer att hjälpa mig genomföra. De påminner mig om att det är långsiktig förändring som är viktig och därför ska jag börja med små steg och göra det lätt och roligt att göra hälsosamma val.

Vi bokar in en uppföljningsträff och coachen och jag bestämmer att träffas redan nästa dag. Jag tackar för mötet och innan jag åker hem gör jag ett besök på hälsocentrets spa.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Tidigare publicerad i Varbergsposten

20130502-115012.jpg
Gungar i hammocken, ömsom sol ömsom skugga under taket. Fram och tillbaka, mellan ljus och mörker, som i livet. Viktigt att minnas när man gungat in i skuggan: Solen finns där hela tiden. Den är bara tillfälligt skymd. Molnen kommer att skingras, hammocken kommer att svänga tillbaka.

Genom taket känner jag solen som värme och jag vaggar mig lugn.

kramas
Barnvakten har blivit sjuk och jag är oproportionellt besviken. Kanske för att det var typ femtio år sedan vi hade barnledigt? Eller det kan också ha något att göra med att minstingen hållit oss vakna mellan midnatt och vargtimmen varje natt den här veckan. Vad anledningen än är så är jag överväldigad av en känsla av att får jag inte gå på bio idag är det lika bra att gå och gräva ner sig i skogen tills isen smälter.

Har du känt så någon gång?

Suck. Jag har överkommit mig själv så pass att jag kravlat mig till datorn för att prestera en text före lunch och nu funderar jag på om jag ska skriva på temat ”Skaffa perspektiv på tillvaron och sluta vältra dig i dina obetydliga problem” eller ”Det är okej att känna sig nere ibland”.

Det senare känns betydligt mer sympatiskt, eller hur? Kanske jag kan få lov att vara lite besviken en stund och pyssla om mig själv lite extra.

För uppmaningar att skärpa till sig och tänka positivt kan få totalt motsatt effekt en sån här dag när humöret hamnat nära botten. Ja jag vet, ibland skriver jag om att tänka positivt, men om jag någon gång påstått att positivt tänkande är lösningen på alla världens problem please shoot me.

Däremot har jag uppfattningen att inställningen vi har till oss själva är väldigt viktig. Tycker du innerst inne att du är en okej person, att du förtjänar att må bra, att du kan visa förståelse när det är motigt?

Hur vi ser på oss själva påverkar allt i vårt liv eftersom det blir glasögonen vi betraktar världen genom. Det styr vårt välmående, hur vi relaterar till andra och vår upplevelse av vad det innebär att vara levande.

Det du själv tycker och tänker om personen i spegeln är mycket viktigare än vad andra tycker och tänker, så är det bara.

Men för att återgå till min misär ;). Olyckligheten är här, det är bara att acceptera, oavsett vad den beror på. Jag kan välja att banna mig själv för mitt otillräckliga positiva sinne, eller uppmuntra mig själv som jag skulle göra med mina barn.

”Såja, såja, det är okej att känna dig besviken. Snart går det över. Kom och sitt i mitt knä en stund så ska jag torka dina tårar.”

Som vuxen kanske man inte har något bokstavligt knä att krypa upp och ulka i, men då kan man skapa det inom sig. Här kommer en tröstande övning som man gärna kan göra ofta:

Pausa i tio sekunder och lägg märke till var du är, vad du gör, vem du är, just nu. Uppmärksamma att du andas och hur skönt det är. Märk att du kan le, och känn glädjen i det. Lägg märke till de bra sakerna omkring dig. Tacka för de människor du mött idag. Fira det ganska fantastiska faktum att du lever. Den här stunden, och den du är, är alldeles perfekt. Du missar ingenting, för det finns ingenting bättre än just nu. Du kan släppa all rädsla att du missar något och vara nöjd med det du har. Tänk inte på vad du missar, utan tänk på vad du har fått.

Så istället för den missade bion kan jag tänka på de där två små flickorna med det flygiga håret och kärleksblå ögonen som jag på något vidunderligt sätt har fått bli mamma till och det känns genast bättre inombords. Jag tror faktiskt jag är redo att torka mina tårar.

(Först publicerad i Varbergsposten)

fruktfatet
När ska ditt liv börja ”på riktigt”? När tror du att allt blir bättre? Kanske till helgen eller alldeles säkert efter nyårsafton?  ”Det går över när du gifter dig.” är ett uttryck som inte bara jag fick höra när man var barn och hade det jobbigt. Kanske är det där det börjar. Vi väntar på att någon yttre förändring ska göra allt bra.

För sen går vi genom livet väntande på livet. Vi intalar oss själva att livet börjar när vi studerat färdigt, fått ett nytt jobb eller när vi gift oss. Sen tror vi att när vi får barn blir allt bättre. Sedan blir vi frustrerade av att barnen inte är tillräckligt stora, tror att vi kommer att bli nöjdare när de blivit lite äldre.

Efter det blir vi frustrerade av att behöva hantera tonåringar. Är helt säkra på att vi kommer att bli lyckligare när det stadiet är över.

Vi tror att livet blir bättre när vi gått ner i vikt, renoverat köket, köpt ny TV. Vi intalar oss att livet blir bra så fort vår partner skärpt till sig, när vi bytt upp bilen, kan åka på en lång semester, går i pension.

Det finns till och med dom som väntar på att dö så att de kan återuppstå i en perfekt värld.

Fast det kanske är dags att sluta vänta på att livet ska börja ”på riktigt”. Det finns de som skulle påstå att det som ”kommer i vägen” faktiskt är själva Livet. Med stort L. Vad tror du?

Du behöver egentligen inte alls vänta på att gå ner i vikt, att det ska bli nytt år, att du ska gå i pension. Fast det är lätt att fastna i dom tankarna.

Själv väntar jag på att få ta ett dopp om en stund. Och jag väntar på att äta en god mango som ligger och väntar på mig i köket. Fast jag har det ju väldigt bra just här, i en skön stol på en ö i Thailand, knattrande på min laptop i knäet, mätt och belåten och lagom varm tack vare air condition.

Som vanligt är det nog bäst med lagom. Vi behöver saker att se fram emot, det håller forskarna med om. Att ha något att sträva emot gör oss lyckligare än själva måluppfyllelsen. Så det är bra att ha saker att se fram emot. Men det är också bra att lära sig vara nöjd och må gott i nuet. För det finns ingen annan gång som vi kan vara nöjda. Bara just nu.

Man kan inte vara nöjd i framtiden. Känslan är här och nu, inte sen.  Som min yoga-guru brukar säga – varje ögonblick föds och dör för att aldrig komma tillbaka.

Min minsta tjej har inga problem med det här konceptet. Här och nu händer allt, hela tiden! Underverk och katastrofer inom loppet av några minuter. Ett stort lyckligt leende på läpparna när hon hojtande jagar en fjäril. Fullständig kollaps när hon inte får en glass just NUUU!!

Hon skulle nog inte alls förstå den här krönikan om hon kunde läsa. Små barn är härliga lärare av att omfamna livet här och nu.

Nu ska jag avsluta mitt knattrande och njuta av den där mangon med min bästa lärarinna. NU börjar livet på riktigt! Precis exakt just nu.