ibland vill jag gå i ide

Det är januari i Varberg. Snön är nästan borta, det är väder ute. Färgerna går från skitig-snö-svart till fuktig-björkstamsvit och alla nyanser i grått däremellan. Jag ser mig omkring och tänker att ja, svenskarna är ett tappert folk.

Ofta är jag på ljusare och färggladare platser på vintern och det här är första gången på flera år som jag kommit hem och får uppleva januari i all sin mörka fasa. Den ogenomträngligt svarta väggen utanför fönstret när jag vaknar och när vi kommer hem från jobb och skola. Slasket som skvätter över knäna när jag vågar mig ut.

Det är lätt att försmäkta, att ge efter för behovet att dra sig in i sitt sköldpaddeskal och bara försöka genomleva gråvintern. Lätt att få för sig att vintern aldrig kommer att ta slut.

Men det finns hopp! I naturen hittar jag tecken på våren – knoppar på buskar, gröna små grässtrån, fågelkvitter bland kala trädgrenar.

Och det är inte lönt att kämpa emot januariheten. Hur mycket jag än klagar och gnäller kan jag inte skynda på jordklotets långsamma snurrande tillbaka till solsidan.

Jag försöker andas djupt och fokusera på vila i den heliga gråzonen som är januari i södra Sverige.

 

 

kalle_och_hobbe_nyår

Här kommer 20 mäktiga, kraftfulla, stärkande nyårsfrågor för att inventera året som gått och börja planera framåt. Om du hellre skulle äta en hink med larver än att ta en penna och skriva, lura istället till dig en vän och ställ frågorna muntligen till varandra. Om tjugo frågor känns dig övermäktigt, (fast hallå!? Det är ditt liv!!) gör bara de sista fyra.

  1. Vad gjorde dig glad under året?
  2. Vad är du mest stolt över?
  3. Har du uppnått de mål som du hade för året?
  4. Har du fått de människor som du träffat och haft omkring dig att må bra?
  5. Vad har du lärt dig?
  6. På vilket sätt har du utvecklat dig själv?
  7. Jobbar du på rätt ställe?
  8. Hur nöjd är du med hur ditt liv har varit under året?
  9. Var känner du att du har fastnat?
  10. Har var din ekonomi?
  11. Vad gjorde du på din fritid?
  12. Hur väl tog du hand om dig själv?
  13. När kände du dig mest levande?
  14. Vilka projekt har du gjort klart?
  15. Inom vilka områden har du tillåtit rädsla att misslyckas att hålla dig tillbaka?
  16. Hur har dina relationer med andra varit?
  17. Om du fortsätter att tänka och göra vad du gör nu, hur kommer då ditt liv att se ut om 5 år?
  18. Vad vill du ta med dig in i det nya året?
  19. Vad skulle du vilja släppa taget om?
  20. Vilka nya vanor skulle du vilja skapa?

*BONUSFRÅGAN*:
Sätt en timer på 30 minuter och skriv ner minst 47 saker som du vill göra, uppleva, lära dig, känna, åka till, äga, förbättra, se osv. Skriv också ner vilka du skulle vilja spendera mer tid med.  Välj sedan ut fem av de saker du känner starkast för och sätt upp dem som mål. 

Lycka till! Ditt framtidsjag kommer att tacka dig.

biter-i-golvet

Att vila är magiskt! Vila är en fe med ett strålande trollspö som kan väcka en trött hjärna till liv och förvandla dig från en urkramad disktrasa till en glittrande komet som susar genom himlarna med stjärnsvans.  Det kan räcka med några minuter om man gör det ofta men hoppar man över kan man behöva timmar, dagar, månader eller år för att magin ska verka.

Jag vet alldeles säkert att perioder av vila ALLTID får min nyfikenhet, kreativitet och livslust att skruvas upp och min prestationsprinsessa att släppa tömmarna lite grann.

Å vad jag önskar att den kommande julen fick innebära lugn och vila för alla.

Att vi alla kan släppa taget med tänderna om golvet och luta huvudet åt sidan, sluta ögonen och komma till ro. Bara låta det magiska stjärnstoffet regna ner över oss.

När vi vilat klart (hur länge du än behöver) kan vi öppna ögonen och låta den nytända glimten i vår blick sprida magin vidare till alla vi möter.

Simsalabim!

 

upptagna_myror

Lite mycket just nu, mycket på gång och väldigt många bollar i luften? Brukar du strö såna här fraser omkring sig eller har du hört dem från andra?

Många bär sin upptagenhet som en hedersmedalj på bröstet. Den får oss att känna oss viktiga, produktiva och populära, men, om vi ska vara ärliga, också halvt panikslagna inombords.

För samtidigt som vi far runt som dårar i en allt snabbare jakt på framgångar, aktiviteter, status, prylar och likes på Facebook finns det en undertryckt del inom oss som skriker: Lugna ner tempot! Jag behöver vila! Vad är meningen med allt det här?

Naturligtvis ignorerar vi den där rösten men det går inte att kväva den i långa loppet. Vi märker den som en krypande panikkänsla i bakgrunden, så vi springer fortare för att slippa känna efter. Många har fullt upp men blir allt tommare inombords. För:

”Det räcker inte att vara upptagen – det är myrorna också. Frågan är, vad är vi upptagna med?” (Thoreau)

Tittar man på forskningen så håller vi våra tankar upptagna med oro, planering och grubbel mest hela tiden. Vår uppmärksamhet riktar vi utåt, inte minst på allt som händer på våra telefoner som forskare påstår att vi i genomsnitt kollar av 100 gånger per dag!

Låt mig förresten halshugga ett par outtalade myter om upptagenhet. Våra många-bollar-i-luften gör oss inte mer produktiva, det visar ny forskning. Multi-tasking gör att vi får svårare att tänka klart och planera, svårare att ta beslut, kontrollera våra känslor och att stå emot frestelser.

Att göra en sak i taget är smartare, men är det enkelt? Nej, för min del krävs beslut som att stänga av telefonen på kvällen efter jobbet och låsa in den i ett bombsäkert valv under huset. Nästan.

Gör upptagenheten oss mer populära? Möjligen hos kortsynta chefer (ända tills personen inte orkar och blir störigt länge sjukskriven), men som vän och familj uppskattar vi dem som har tid att bry sig om oss, eller hur?

Vår hjärna har ett desperat behov att få vila – vi behöver koppla ner så att vi kan koppla av och verkligen möta varandra.

Att vara med uppmärksamheten där vi är fysiskt och att intressera oss för dem som är där vi själva är, medan de är där.

Verkar det lite väl radikalt? Jag skriver det här lika mycket för att påminna mig själv för det är inte lätt.

Tillbaka till Thoreau. Vad gör vi oss upptagna med? Ja om vi kan börja med att göra en sak i taget har vi kommit långt. Bara med det greppet släpper vi fram mer kreativitet och glädje och får dessutom mer gjort.

Själv tränar jag på att göra mig upptagen med människor, dagdrömmar, skapande, uteliv, göra bra saker i mitt företag (fast inte alla tusen idéer på en gång) och att hitta stillhet inombords.

I stillheten tonar paniken småningom ut som solnedgångsljuset i havet, prova själv en stund varje dag. Det kommer att bli allt enklare att stänga av telefonen och göra klokare val med din tid, jag lovar.

www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

yogavandring_meditation_skärsjön

Underligt folk har synts till kring Varberg. I söndags sågs en grupp vid växthusen nära Varberg Nord. De stod i en ring (en vanlig formation enligt vittnen) och blundade. En förbipasserande tyckte att de svajade betänkligt.

Samma dag rapporterade en besökare att gruppen synts upp på Gamla Varbergs naturreservat. De satt utspridda i gräset nära toppen och blundade och den norske turisten tyckte att de verkade tillbedja choklad (fast vem gör inte det?). Han hörde också ett otydligt mummel om luften, värmande solstrålar och djupa andetag.

På en plats i skogen nära Tofta sågs de sträcka armarna i luften på olika sätt och de verkade helt omedvetna om omgivningen. Flera gånger har de setts gående i ett tyst led och de stannar ofta och verkar lukta på blommor, lyssna på någon bäck eller stirra på träd.

Förutom i trakterna norr om Varberg har de flera gånger skymtats i Åkulla bokskogar och den sydligaste platsen som rapporterats var i närheten av Vessigebro.

Förra helgen samlades de på byaberget vid Axtorna i solnedgången och blev kvar långt efter att fullmånen stigit upp över slätterna. Även om inga ylanden rapporterats så hördes flera misstänkta skratt och mumlande ljud.

Ibland pratar de glatt med varandra, men ofta är de helt tysta. Som en frukostgäst på Ästad vingård uttryckte det:

”Jag såg dem sitta vid ett bord helt tysta i över en halvtimme. De åt jättesakta! Ibland blundade de medan de åt och de undvek helt kontakt med oss andra gäster. Jag försökte faktiskt flirta lite men det var lönlöst.”

Teorierna om de underliga folkslaget går isär. En del tror det rör sig om en sekt, andra misstänker organiserad brottslighet. Det har inkommit många vittnesmål och även om det verkar vara olika individer som samlas så har arten några gemensamma drag:

  • Klädseln är ofta friluftsfärgad
  • De verkar vara mycket nöjda med sig själva
  • Deras ögon har en ovanlig mjuk glans
  • Alla har gympaskor eller vandringskängor på fötterna.

Nu kan vi avslöja, baserat på en tillförlitlig källa, att det varken rör sig om en sekt eller organiserad brottslighet. Det är i själva verket människor som gett sig ut på yogavandring där de tränar på att vara närvarande i nuet och njuta av naturen.

Vi hoppas med denna rapport kunna lugna befolkningen. Yogavandrarna må vara ett underligt släkte med konstiga ritualer men de har inga onda avsikter utom möjligen att omvända överarbetade och stressade människor till livsnjutare.

En varning kan ändå vara på sin plats. Om du lockas att själv prova på att gå ut i skogen och stirra på träd eller sträcka dig raklång i solvarmt gräs, var medveten om att sådana aktiviteter är beroendeframkallande och kan förändra hela ditt liv.

Speciellt vill vi avråda dig som gillar att grubbla, älta och oroa dig. Risken är stor att alla såna tankar smälter bort när du ger dig ut i naturen.

Så ser du gruppen kan det vara bäst att hålla sig på avstånd.

www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

You-were-always-on-my-mind

Det finns människor jag inte kan få ut ur mitt huvud. Flera av dem känner jag inte. Som dusch-Robban och pannkaks-Britt. Ändå har de krupit in i min hjärna och gjort sig hemmastadda och verkar inte ha minsta intresse av att flytta ut. De är inte påfrestande på något vis, tvärtom är många av dem mycket försynta och lågmälda gäster som bara visar sig vid väldigt specifika tillfällen. Övrig tid gör de sig sällan eller aldrig uppmärksammade.

De jag tänker på nu håller sig i de grunda vattnen av mitt medvetande. De kommer inte i närheten av några livsavgörande eller känslomässiga djup, där rör sig helt andra underbara och otäcka fiskar.

Eftersom de är så oförargliga i vanliga fall är det svårt att ens framkalla vilka det är jag försöker skriva om. Men efter en stunds envist pockande och lockande har jag lyckats locka fram tre av dem i medvetandets ljus.

Vi har till exempel Britt. Hon var min fröken i hemkunskap i Karl-Gustavs skola för många år sedan. Jag har nog inte träffat henne sedan dess, alltså inte på sisådär 10 (+22) år. Ändå tänker jag på henne flera gånger i månaden.

Sedan är det Robban, en Facebook-bekant som jag ofta tänker på när jag står i duschen (!)

Och så Annelie som dyker upp så fort jag har en gurka i händerna.

Det finns fler, men jag ska vidareutveckla de här så tror jag att ni kommer att känna igen fenomenet.

Britt kommer bara fram när jag gör pannkakor. Jag var 10-11 år när hon demonstrerade hur man steker en pannkaka och jag lyder henne fortfarande slaviskt. Speciellt hur man alltid ska låta smöret sluta fräsa innan man häller i smeten. Det blir bra pannkakor! Inte konstigt att hon också råkar ha gett upphov till en av Varbergs duktigaste kockar.

Sen var det Robban i duschen (fingerat namn, ursäkta min fördömande natur om du råkar känna igen dig). Han skrev ett inlägg en gång om hur mycket schampo han hällde i håret varje gång det skulle tvättas och raljerade om hur dumt det var att vara sparsam. Tyvärr har han fastnat i min hjärna som en symbol för en arrogant ”Jag-gör-väl-hur-jag-vill-och-skiter-i-miljön”-attityd som långsamt tar död på vår planet. Stackars man.

Och så är det Annelie som jag faktiskt träffar IRL då och då. En gång skrattade hon åt mitt sätt att dela gurka och visade hur det skulle göras ordentligt. Än i dag försöker jag på hennes sätt ibland (skära på längden först, sedan i småbitar) med plåster på fingrarna som enda resultat.

Vad är min poäng? Människor vi möter påverkar och förändrar oss på olika sätt, både ytligt och djupt. Vissa flyttar in i våra hjärnor och ibland även i våra hjärtan utan att de ens vet om det själva.

Kanske följer du och jag någon annan genom livet och dyker upp i deras minne titt som tätt.

Visst är det en ganska trevlig tanke hur vi gör varandra sällskap på vägen.

www.ulrikasandstrom.com

En av mina inspirationskällor till inlägget om skolan är det här Ted-talk:et, se och inspireras:

scary

Det är mitt i natten. Hon väcks av ett ljud. Vad var det? Hon lyssnar intensivt men allt är tyst. Tittar sömnigt på klockan – kvart över två. Något känns fel, väldigt fel. Hon känner sig iakttagen. Efter att ha vänt och vridit på sig över en halvtimme går hon upp. Äter en banan och spanar ut i den ljusa sommarnatten, en svag oro i bröstet.

Efter en stund bestämmer hon sig för att återvända till sängen och det är då hon upptäcker den. En svart skugga på lakanet alldeles bredvid kudden. Hon böjer sig fram för att borsta bort det hon tror är lite skräp men skriker halvkvävt till när fingrarna möter något kallt och slemmigt.

Äcklat famlar hon efter ficklampefunktionen på mobilen och lyser upp sängen. Det hon ser får blodet att isa sig.

En lång, brun mördarsnigel krälar fram över lakanet!

Den måste ha smitit in genom verandadörren under dagen och sedan långsamt, metodiskt och ondskefullt strävat sig upp längs väggen där den väntat på att hon skulle somna in. Hon står som fastfrusen och ryser i hela kroppen medan odjuret obekymrat hasar sig vidare i riktning mot kudden.

Efter att ha övervägt att ringa polis och brandkår fattar hon mod och hämtar toapapper. Utan rättegång döms inkräktaren till det hårda straffet avlivning genom drunkning. Hon lutar sig över toalettstolen. Det är över.

Kvinnan går på darriga ben och lägger sig igen. Så småningom infaller sig sömnen men den fylls av oroliga drömmar om slemmiga skuggfigurer med viftande antenner.

Kvinnan var jag och jag överlevde, men kommer för all framtid vara märkt av upplevelsen. Därför vet jag inte om jag klarar av att skriva alla mina 500 ord idag, men jag gör ett försök.

Egentligen skulle jag skriva om stress. Det finns nämligen inte. Påstår en indisk skäggig guru jag nyligen hörde på YouTube.

Konstigt då att sjukskrivningarna för stress ökar igen i Sverige. Svårt att sova, ont i huvudet/nacken/magen, oroskänslor, olust, trötthet, irritation och en slags ständigt närvarande underliggande panik är vanliga ingredienser i en svensk människas liv. Jag vet hur det känns och det är väldigt verkligt.

Den skäggiga indiern insisterade på att stress inte finns och berättade skrattande att när han först kom till USA så förstod han överhuvudtaget inte vad begreppet innebar. Varför pratade alla om ’stress management’, som han översatte till ”stress-skötsel”, hela tiden?

Det man sköter om är väl det som man bryr sig om – sin familj, sin hälsa, sitt hem. Varför ville amerikanarna sköta om sin stress? Som om den vore ett litet husdjur? Undrade gurun.

Han definierade istället det vi kallar stress som okunskap. Jag måste erkänna att han har en poäng. Så mycket lidande som skulle undvikas om vi lärde oss ta hand om oss själva.

Vi vet inte hur vi ska hantera vårt ”system” – vår kropp, vårt sinne, våra känslor, vår energi, vår kemi. Därför upplever vi stress.

Det sa gurun, men jag slår vad om att han aldrig har vaknat med en mördarsnigel på kudden!

www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

here_i_am

Den uppkopplade människans utmaning:

Att vara med uppmärksamheten där man är fysiskt och att intressera sig för dem som är där man själv är medan de är där.

Inte alltid så lätt, men värt att öva sig i!

Själv funderar jag på att ta en digital detox igen på semestern. Förra året undvek jag mail, Facebook, Instagram och Twitter i två veckor och det kändes riktigt bra.

Det var också ett uppvaknande i hur stark impulsen att klicka in och kolla läget var, många många gånger per dag var fingret på väg till speciellt Facebook-ikonen i telefonen.

Mail-ikonen har jag redan lagt på sida två i telefonen så jag slipper se hur många olästa mail jag har när jag använder telefonen privat. Kanske är det dags att förpassa det där blå ”F”:et dit också. I alla fall ett par veckor.

hackschooling

Nästa vecka börjar lillgrodan på en ny skola. I fredags var vi där och hälsade på.

Skolan bedrivs på två renoverade bondgårdar i Valinge. De ligger i ett skogsbryn med utsikt över ängar och betande djur. Gårdarna knyts ihop av en jättestor trädgård där eleverna hjälper till att odla både blommor, frukt och grönsaker.

Där vi går tänker jag att trädgården är perfekt att leka på. Istället för asfalt är det mycket gräs, träd, blommor och öppna ytor där barnen kan springa omkring. Flera av träden ser väldigt klättervänliga ut, konstaterar lillgrodan belåtet och själv blir jag glad av att se en bänk med inskriptionen ”Andas” på.

En bit bort ligger stallet som eleverna ibland besöker för att lära sig ta hand om djuren, men också för att träna kommunikation och empati, ha matte eller biologi. Uppe i skogen skymtar vi den omskrivna äventyrsbanan där många av lektionerna hålls med utomhuspedagogik som grund.

Vi går uppför trappan till entrén som är målad i regnbågens alla färger och där barnen har skrivit in orden ”Frisk – lycklig – kreativ” vilket är skolans motto.

Det är tidig morgon och eleverna har inte kommit än, men när vi kliver in träffar vi två av lärarna som skrattande kommer ut från den inglasade verandan där de startat dagen med yoga. En timmes valfri träning på morgonen ingår i lärarnas arbetstid för att försäkra sig om att de orkar vara närvarande och pigga hela skoldagarna.

”Vår skolas främsta mål är att lära barnen hur man håller sig frisk, lycklig och kreativ hela livet och vi vill självklart föregå som goda exempel. ”förklarar den ena läraren.

Vi får veta att de vanliga läroämnena här kompletteras med och bakas in i andra kunskapsområden. ”Vi tar fasta på den senaste forskningen som visar att välmående, glädje och kreativitet är grunden för att fungera bra i samhället och arbetslivet.”

Jag studerar ett schema på anslagstavlan och ser ämnen som:

  • Kroppskunskap och rörelseglädje
  • Samhörighetskunskap
  • Generositetskunskap
  • Relationskunskap
  • Kreativitetsträning
  • Självmedkänslaträning
  • Avslappning och stresshantering

Medan vi talar visas vi runt i de ljusa lokalerna. Vi passerar meditationsrum, innovationsverkstad, bibliotek, kuddrum och musikrum.

Skoldagarna är korta och klasserna hålls till max 12 elever per grupp. Varje morgon samlas alla elever och lärare på glasverandan för att börja dagen med meditation, sång och uppträden innan barnen söker sig till sina klassrum, som lika gärna kan vara ute som inne. De har ofta studiebesök och många duktiga föreläsare inom olika yrken och av olika härkomst kommer och hälsar på.

Skolmaten lagas av det som gården och bygden omkring tillverkar och eleverna turas om med att hjälpa till i köket.

När vi går vidare kramar jag lyckligt lillgrodans hand. En skola som prioriterar och mäter välmående framför prestation! Här kommer barnen att rustas med de kunskaper de behöver för livet och arbetslivet.

Äntligen en skola som har förstått att de kan utbilda oss till det som vi alla, både små och stora barn, vill bli när vi blir stora.

Nämligen friska och lyckliga.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

www.ulrikasandstrom.com
Publicerad i Varbergsposten