ibland vill jag gå i ide

Det är januari i Varberg. Snön är nästan borta, det är väder ute. Färgerna går från skitig-snö-svart till fuktig-björkstamsvit och alla nyanser i grått däremellan. Jag ser mig omkring och tänker att ja, svenskarna är ett tappert folk.

Ofta är jag på ljusare och färggladare platser på vintern och det här är första gången på flera år som jag kommit hem och får uppleva januari i all sin mörka fasa. Den ogenomträngligt svarta väggen utanför fönstret när jag vaknar och när vi kommer hem från jobb och skola. Slasket som skvätter över knäna när jag vågar mig ut.

Det är lätt att försmäkta, att ge efter för behovet att dra sig in i sitt sköldpaddeskal och bara försöka genomleva gråvintern. Lätt att få för sig att vintern aldrig kommer att ta slut.

Men det finns hopp! I naturen hittar jag tecken på våren – knoppar på buskar, gröna små grässtrån, fågelkvitter bland kala trädgrenar.

Och det är inte lönt att kämpa emot januariheten. Hur mycket jag än klagar och gnäller kan jag inte skynda på jordklotets långsamma snurrande tillbaka till solsidan.

Jag försöker andas djupt och fokusera på vila i den heliga gråzonen som är januari i södra Sverige.