Tappa inte!

Har du många bollar i luften? Ibland kan det kännas som att man står och jonglerar en hel hög med livsbollar av alla slag: Det är jobbollar, familjebollar, hushållsbollar, relationsbollar, fritidsbollar och andra bollar som snurrar runt där ovanför huvudet i olika hastighet.

Om det blir för många bollar med alltför mycket skruv på kan det bli tufft. När det går så långt att man känner att någon boll riskerar att dimpa i golvet är det bra att komma ihåg vilka som är av glas och vilka som är av gummi.

Jobb-bollen är av gummi. Om du tappar den kan det kännas tufft för stunden, men den studsar alltid tillbaka upp igen.

Städbollen, den är också av gummi. I’ve got news for you: Jorden kommer inte att gå under om du låter bli att torka golven i några månader! Det är sant! Städbollen tar ingen skada av att slå i marken då och då.

Men familjebollen, eller kanske man kan kalla den för kärleksbollen, och relationsbollen är definitivt av glas.

Vackert, glänsande, färgrikt, icke-studsande glas. Tappar du en familjeboll eller en relationsboll står det mer på spel. Du kanske kan plocka upp den igen, men där kan lätt ha blivit en repa som inte går att polera bort.

Det konstiga är att det är så lätt att glömma bort den där skillnaden. För stunden verkar rapporten du måste skriva, eller övertiden du borde göra, så väldigt viktigt. Vi får för oss att jobbollen är av glas och ser till att hålla den riktigt nära ögonen för att inte tappa kontrollen.

Och människobollarna – kompisen som verkar må dåligt, partnern som behöver prata av sig, barnen som vill visa teckningar, ditt eget behov av rörelse och närhet, de försvinner ur blickfältet. Vi tycker de är viktiga, men det är ju inte så bråttom att ta hand om dom. Vi kan ta dom sen. Som Alfons Åberg säger – Jag ska bara…..

Jag tror vi ibland förväxlar det som är viktigt med det som är bråttom. Det som är bråttom, det som visar resultat omedelbart blir prioriterat. Det som egentligen är ännu viktigare får vänta, för det märks inte så mycket på kort sikt om man väljer bort det.

Hur har du det med bollkänslan? Vänd blicken mot glasbollarna, de är alltid viktigast.

www.ulrikasandstrom.com

rosorna

Skulle ha kalas för några veckor sedan och köpte rosor för att ersätta de slokande sommarblommorna vid entrén. Nödlösning över helgen tänkte jag. De klarar sig max några dagar. Det vet man ju hur såna där innerosor man köper på Ica fungerar.

Och mycket riktigt bleknade de mer och mer för varje dag. Jag tyckte de såg vissna och tråkiga ut. På bilden ser ni en blomma som har den flammande originalfärgen kvar, som för att ytterligare understryka de andras falnande skönhet.

Men så kom en granne förbi häromdagen och la märke till blomlådorna. ”Vilka fina rosor, så ovanliga!” utbrast hon entusiastiskt.

Va?!

Så jag tittade lite noggrannare. Jo men visst var det sant. Bladen grönskar så fint och rosorna är inte alls vissna som jag tänkt, de har bara bytt färg. Annorlunda, inte sämre.

Och så blir jag förvånad, som så många gånger förut. Över min hjärna, våra mänskliga hjärnor som letar bekräftelse på våra förutbestämda idéer och får oss att se saker som inte finns eller missa saker som egentligen är helt uppenbara.

Suck.

Lurad igen…

 

20121115-130246.jpg

Ockupera din egen fantasi, annars kommer någon annan att göra det. Det finns så många som vill fylla ditt sinne med sina budskap. Köp det här. Tänk så här. Gör så här.

Och inte nog med det – din inre kritiker kapar din fantasi allt som oftast. Fyller tankarna med oro. Tolkar saker och människor på ett negativt sätt. Fastnar i automatiska tankebanor.

Äg din fantasi.

Kom ihåg att drömma. Att stanna upp och tänka efter.

Vad vill jag innerst inne?

När känslorna drar över dig som en våg. När du reagerar på något som händer, något som sägs.

Kan jag se det här på ett annat sätt?

När oron för hur det ska gå kommer.

Föreställ dig den bästa tänkbara framtiden. Hur vill du att det ska vara?

Äg din fantasi. Vårda den ömt. Låt den leka och vara fri.

Bilden fanns på FB-gruppen Best Brain Possible som jag varmt rekommenderar.

drsnuggles

Beslutsångest? Hela tiden förväntas vi välja – vad ska jag göra med det här mailet? Vilken sorts tandkräm? Vilket jobberbjudande ska jag ta? Ska jag gå ut med kompisarna eller stanna hemma? Ska jag våga starta företag eller inte?

Vi vill hela tiden fatta det perfekta beslutet. Och vi är rädda för att ta fel beslut och rädda för det okända. Ofta vet vi inte vad som är det bästa valet, det finns inget sätt att veta exakt vad som händer i olika scenarier, och då kan vi bli stressade. Så hur tar vi beslut när vi inte vet vad som är bäst?

Ibland bestämmer vi oss inte alls. Vi väljer den enkla vägen och flyttar beslutet till en aldrig infallande framtid. Det är kanske därför mina mailkonton ibland växer så att de hotar krascha hela datorn, det kanske är därför du inte tagit steget att byta jobb eller tandkrämssort.

Lugn, här kommer en enkel metod för att våga ta beslut som jag själv ska prova:

Sluta se besluten som slutgiltiga, se dem som experiment.

De här orden läste jag på kloka Leo Babutas blogg och tänker praktisera i mitt företag. Jag står nämligen inför ett val att antingen göra något som kan ge ekonomisk trygghet ett par år framöver, eller att låta bli och istället satsa mer av min energi på de delar av mitt företagande som jag verkligen brinner starkast för.

Jag bollade det här beslutet med min yogalärare Sky och insåg i samtalet att valet som verkar ekonomiskt smartast är baserat på rädsla.

”Well….”, sa han..”do you want to live in fear or do you want to live in love?”

Hm, when you put it that way…

Så nu ska jag bli en doktor Snuggles och göra experimentet att släppa taget och prova om beslutet att inte binda upp mig vid ännu ett avtal kommer att frigöra energi till det jag vill göra mest. Jag vet inte om det är det perfekta beslutet. Men det känns som ett spännande experiment.

Och kom ihåg – när man utför ett experiment finns det inget misslyckande, vilket resultatet än blir är det en lärdom för framtiden.

Vad står du inför beslut? Gör en doktor Snuggles, gör ett experiment.

tolle_stillness

I Japan skogsbadar stressade affärsmän som ett sätt att minska stress och få ny energi. Det kallas Shinrin-yoku och effekterna märks redan efter en kvart – puls och blodtryck lugnar sig, stresshormoner i blodet minskar, du blir piggare och får lättare att koncentrera dig.

Så här tar jag ett skogsbad

  • Går fritt utan mål, helst i skog eller vid hav men en park, en gräsplätt eller några träd kan räcka. Lämnar mobiltelefonen eller sätter den på flygplansläge.
  • Stannar upp då och då och andas djupt och tar in naturen med alla sinnen- vad kan jag se, vilka ljud finns, hur känns vinden mot huden, känner jag någon doft. Smakar kanske på lite harsyra.
  • Är tyst och stilla. När jag märker att tankar drar iväg med mig, riktar jag uppmärksamheten igen på sinnesintryck. Om och om och om igen. 🙂

Efteråt brukar jag märka att nya idéer dyker upp och jag känner mig lugnare och gladare, påfylld med ny energi.

Prova gärna själv, eller följ med på någon av mina yogavandringar.

 

 

advice_from_a_tree

jag är vacker

Vi håller alla på med ett inre självprat som vi är mer eller mindre medvetna om. Den här tavlan får mig att skratta eftersom varje mening är nästan exakt motsatt vad de allra flesta (kvinnors?) självprat handlar om (baserat på egen erfarenhet och alla jag mött i coachning de senaste 10 åren).

Jag ska skriva ut den här och sätta upp på spegeln för att bli glad och för att träna min och mina barns hjärnor att tänka nya uppmuntrande tankar om oss själva.

Det du uppmärksammar växer, kom ihåg det 🙂

www.ulrikasandstrom.com

 

 

ulrikavallmo öppna armar2

Ett lyckligt liv är gjort av lyckliga dagar.

Och hur ”gör” man lyckliga dagar? För mig är bland det viktigaste att se till att dagen startar skönt. De flesta (jag också, men sällan nuförtiden) avverkar morgonen i en hektisk takt och försöker göra så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Skyffla i sig frukost, packa iväg barnen till skolan, putsa till sitt yttre och sen ut genom dörren i sista sekund för att komma i tid till jobbet.

Men tänk om morgonen istället får vara avstampet på en dag då du känner dig lugn, glad och ’in control’.

Det här är mitt recept på en morgon som förbereder marken för en lycklig dag:

  1. Gå och lägga mig i tid så att jag vaknar utvilad.
  2. Ställa klockan så jag har 15-30 minuter egen tid innan barnen ska upp.
  3. När väckarklockan ringer på telefonen, stänga av den UTAN att titta på mail och Facebook.
  4. Gnugga igång cirkulationen med en egenmassage, öppna dörren och dra in morgonluften i lungorna.
  5. I bästa fall – tid för en stund på yogamattan eller meditation. Sätta en intention för dagen. Sen dusch.
  6. Väcka barnen lååångsamt med småprat, fotmassage och gos.
  7. Sätta på lite go musik och dansa loss med barnen (ibland lugn musik som bakgrund)
  8. Dricka mitt citronvatten (pressar en halv ekologisk citron i en kopp ljummet vatten).
  9. Servera barnen frukost och sitta ner med dem med min gröna smoothie.
  10. Hålla koll på tiden och se till att vi tar oss ut genom dörren utan att behöva stressa. (Lyckas i alla fall ibland)

Den här goa morgonritualen tar ca 1,5 timmar. Det händer att jag kortar ner den för att få sova när det behövs. Det händer att jag missar nummer 1 och pga det de flesta av de andra punkterna.

Men jag älskar mina mornar och blir glad bara av att skriva om det så allt som oftast får jag till hela listan. Jag har som sagt inte alltid haft de här sköna vanorna och det är nog därför jag uppskatter dem extra mycket.

Du kanske också kan också unna dig själv att starta dagen vaken, lugn och närvarande, alla vanor kan ändras.

www.ulrikasandstrom.com

zombies

Jag ser aldrig på skräckfilmer men föreställer mig zombies hasandes med händerna utsträckta och den ruttnande tungan dinglande från det som är kvar av mungipan.

Halvsovande rör de sig framåt och ser aldrig åt sidorna och de har bara en sak i huvudet (förutom likmask) – människokött. Hela tiden på väg till nästa offer.

Precis som din hjärna.

Fast i stället för människokött (hoppas jag) är din hjärna på jakt efter nästa grej i framtiden, både i stort och smått.

Några personliga exempel: När jag äter frukost tänker jag på jobbet. När jag tittar på en vacker fullmåne tänker jag på att gå och sova. När jag lägger barnen tänker jag på Downton Abbey. (Herregud, hur ska det gå för den där elake, men sorgsne, betjänten Barrows?)

Och i det större perspektivet är hjärnan inställd på det där som liksom ska lösa saker och ting. Göra allt lite bättre, få dig att bli gladare, snyggare, nöjdare. Med utsträckta händer jagar du vidare mot framtiden med skygglapparna på och rädslans sporrar i sidorna.

Det här är en minst sagt störig felkonstruktion hos oss människor.

För på det här viset missar vi det mesta av det som pågår just precis nu. Vi är nästan som halvdöda zombies, fångar i våra egna hjärnor. Och det är dumt, för bästa sättet att hantera framtiden verkar vara att sluka det som pågår just nu med hull och hår. Hela tiden, om och om igen. Nu. Och nu. Och nu.

Vad händer just nu? Mitt nu (som är ditt då) innehåller till exempel: Mina fingrar skriver, magen kurrar, jag andas, gräset växer, himlen är blå, rummet är lagom varmt, en kråka kraxar utanför, det doftar svagt av te. Och så vidare. Ju mer man observerar desto mer upptäcker man. Vad finns i ditt nu?

Det låter som en fråga som är enkel att besvara men det är nu inte så lätt för oss människor det här med att stanna till, vi är så otroligt vältränade i att plöja oss igenom nuet för att komma till nästa grej, vara sig det är lunchrasten, att barnen ska bli blöjfria, den hägrande semestern, examen eller pensionen.

Men det går att träna om. Eventuellt kan man aldrig göra en zombie levande, men våra hjärnor kan formas om som trolldegen på dagis.

Det är ”bara” att pausa, vakna upp och lägga märke till allt som pågår i verkligheten, just nu.

Som att dutta ett glittrigt trollspö på zombiens huvud och förvandla den till en alldeles levande lycklig och närvarande person.


Den här är jag – en tjej med många spännande äventyr framför sig.

Får man flytta hemifrån när man är 16 år?

Får man ge sig ut och resa jorden runt som 20-åring ensam med en person man inte känner? Och får man säga upp sig från sitt fasta jobb för att göra den resan?

Får man hitta sitt livs kärlek på andra sidan klotet och vägra ge upp trots allas ”goda råd” om semesterflörtar? Får man flytta till Australien och sen ändra sig och flytta hem med kärleken igen för att det var för soligt på andra sidan?

Får man säga till en högt uppsatt chef på företaget som gav en svimkänslor bara genom sin pampiga entré, att han bör anställa mig för att man är smart? Får man sju år senare packa sina saker i en låda och sluta för att jobbet gör att man mår dåligt? Och får man strunta i läkarråd om piller och hitta sätt att bli frisk på egen hand?

Får man ta en högskoleexamen när man är över 30? Och välja ämnen bara utifrån vad som intresserar en?

Får man starta företag i en lågkonjunktur utan att ha en enda kund och driva det med hjärtat som fokus istället för plånboken?

Får man hålla en föreläsning om struktur när man har 2214 mail i inboxen? Och får man verkligen bli yogalärare när man knappt når sina tår?

Får man bli mamma igen när man närmar sig 40? Och får man välja att inte döpa sina barn och gå ur svenska kyrkan när man inser att man växt ur den?

Får man leva livet som man vill?

Svaret är naturligtvis NEJ! Inte om du vill följa strömmen, om du vill låta bli att sticka ut och oroa den stora massan. Inte om det känns bäst att alltid ha någon annan att skylla på när det går snett. Inte om du vill ha ett förutsägbart liv och leva i en trygghetszon som visserligen krymper för varje år men som i alla fall gör att du slipper känna dig vettskrämd och orolig inför att hela tiden ge dig in på outforskat territorium.

Men svaret kanske kan vara ja ändå… Du kanske får leva livet på dina egna villkor. Du kanske kan få lov att vakna varje morgon och känna att livet är spännande, det kanske är tillåtet att säga nej, att sätta gränser, att välja annorlunda.  Men gör du det? Har du provat att ta reda på vad det är just du vill, hur du vill leva just ditt korta liv på den här planeten? Det blir inga omtagningar av den här filminspelningen.

Jag tittar på min lista och minns att vid varje beslut att göra de här sakerna så fanns det en stor skräck precis innan jag tog steget.

Skulle jag välja att gå emot föräldrar, släktingar, ”samhället”, Jante, självaste Gud för jösse namn! Visst borde jag rätta mig i ledet? Visst skulle jag alldeles säkert bli bestraffad – bli utskrattad, göra bort mig, hamna i helvetet med mina syndfulla barn?

När jag tittar på listan inser jag att inget av det jag var rädd för har hänt. Och jag inser att det är alla de där ångestfyllda valen som gett mig allra mest lycka, tillfredsställelse och äventyr i mitt liv.

Visst kan det finnas många bra anledningar att välja som alla andra. Men rädsla för det okända är inte en av dem. Inget kan väl vara mer skräckinjagande än risken att som gammal se tillbaka på åren som gått och inse att man valt bort att verkligen leva sitt eget liv.

(Tidigare publicerad i Varbergsposten)