När själen är stukad har man inget gips att visa upp. Det gör ont, men man får inget bestämt datum när det hela ska vara läkt. Man är sjuk, men får kanske ingen medicin och har ingen dag då man säkert kommer tillbaka till jobbet. Framförallt har man ingen bra historia att dra vid fikabordet.
”Jo vi var i Hemsedal och åkte skidor och mitt i svarta pisten kom det en dåre på snowboard och klippte mig. Föll handlöst. Benet är brutet på två ställen. Tar bort gipset den tionde, sen är jag tillbaka på jobbet igen.”
För inte kan man väl säga:
”Jo, jag har försökt vara superduktig i allt jag gör för att alla ska tycka om mig. På jobbet är det ju så att man måste prestera på topp, annars kan man lika gärna gå och dränka sig. Dessutom har jag tagit ansvar för att alla omkring mig mår bra och ställt upp så ofta jag kunnat. Så höll jag på några år, sen började jag få ont i magen och sova dåligt. Rätt som det var gick en närstående släkting bort och så fick jag andnöd och hjärtklappning och hamnade på akuten. Fast det var inget fel på mig sa dom. Så jag fortsatte jobba ett par år tills jag vaknade en morgon och inte orkade gå ur sängen. Så nu är jag utbränd.”
Det pratas inte så mycket om stress och utbrändhet längre i media, men det betyder inte att problemet är borta. Särskilt bland unga kvinnor ökar psykisk ohälsa kraftigt. Jag möter många i mitt yrke som är utbrända, eller är på väg mot utbrändhet. Starka, smarta och omtänksamma människor som gör en farlig balansakt mellan liv och död. För stress kan döda.
För tio-elva år sedan var jag själv vidbränd som en plåt pepparkakor som stått för länge i ugnen. Det osade bränt ganska länge innan jag kom på fötter igen. Och jag blir ibland påmind om hur det var. Hur folk kunde säga ”Men du låter ju så pigg!” och skuldkänslorna rasade över en. Hur man förnekade kroppens signaler i det sista, för man var ju en stark person som klarade allt.
Ni som har närstående som är utbrända – hantera dem varsammare än en julklapp med dyra vinglas. Tänk på att symtomen, som ju kan vara olika från person till person, är verkliga. Det finns ett modernt talesätt som säger att man måste brinna för att bli utbränd – de som går i väggen har ofta engagerat sig mycket i familj, samhälle och arbete. Nu behöver den här personen förståelse och hjälp – var beredd att ge det, hur lång tid det än tar innan ”gipset” kan tas bort.
Det är så lätt att känna sig misstrodd, det är så svårt att själv avgöra om man borde gå tillbaka till jobbet eller inte. Många återgår för tidigt. Det är den där duktiga flickan/pojken som vill prestera igen, ”rycka upp sig”, få engagera sig i andra uppgifter än tandborstning och promenader. Jag vet också de som känner sig helt knäckta men tvingar sig tillbaka för att arbetsplatsen och försäkringskassan trycker på.
Du som är stressad men ännu inte golvad, bit inte ihop och kör vidare tills du får näsblod. Behandla dig själv väl! Bli din egen bästa kompis, inte en befälhavare som beordrar kroppen ut i krig varje morgon.
Och du som tjongat i väggen och just nu ligger på rygg och ser stjärnor och fåglar snurra – vet att det kommer att bli bättre, du kommer att kunna resa dig igen. Och du kommer att ha lärt dig en hel massa mer än han som bröt benet i skidbacken.