Jag stiger ner i septemberhavet och andas långsamt ut när det svala vattnet fångar mina knäveck. Höjer blicken och ser ut över vattnet, drar in den saltiga doften och föreställer mig att jag ser sälar ligga och sola sig långt där ute på klipporna. På Bondholmen bräker ett får och inlandsvinden bär med sig klonkande ljud från hamnen.
När knävecken vant sig vid kylan fortsätter jag långsamt ut på djupare vatten. Kroppen huttrar till i höstluften och jag känner hur jag ofrivilligt spänner mig mot det kalla.
Så jag andas djupt igen, provar att le lite, släppa motståndet inombords. Provar tanken att det kanske kan bli skönt att bada. Att det ÄR skönt att stå här, halvnaket fri och med badrocken nära till hands när jag kliver upp.
Det här är min träning. Att släppa motstånd om och om och om igen. Just nu och hela tiden. Att bada i september hjälper mig att komma ihåg att andas och släppa inre motstånd till exempel när:
… barnen bråkar så att ånga börjar pysa ut ur mina öron.
… jag utmanar mig att stanna lite längre i en påfrestande yogaposition.
… väckarklockan ringer alldeles för tidigt och det känns omöjligt att krypa ur sängen.
… jag inser att kvällarna blir allt mörkare och kallare.
Tillfällena att öva är många, men när jag står i hallen på morgonen och försöker reda ut gympapåsar, fruktpackning och samtidigt skilja två barn som skriker åt varandra åt glömmer jag det ofta. För det verkar ju vara dem det är fel på. Verkar vara verkligheten som måste ändra sig för att passa mig. Kan de inte bara skärpa sig!? Måste klockan gå så fort på mornarna?!
Det är därför jag fortsätter bada lite längre än bekvämt i år. Motståndet inombords blir nämligen så väldigt tydligt när jag står här och undrar vad jag håller på med. Alla invändningar syns glasklart i huvudet. Vattnet är för kallt!! Du blir förkyld!! Och det blir också tydligt hur svårt jag gör det för mig själv att bara doppa mig för jösse namn.
Utan att tveka alltför länge tar jag det medvetna beslutet att sjunka ner helhjärtat och utan att spänna mig i havet. Swosh!
Jag dyker upp ovanför ytan med ett litet tjut av glädje (och fasa). Det är kallt, friskt, skönt, chockerande, levande! Min kropp som nyss skrek NEJ! ropar JA!
Så meningslöst det är att slösa tid på att kämpa emot verkligheten. Men jag försöker ha överseende med denna min mänskliga brist medan jag provar att låta saker vara som de är, i alla fall ibland. I alla fall när det är tydligt att jag inte kan påverka dem något nämnvärt (=90% av tiden). När det som är ändå kommer att fortsätta vara som det är, oberört av mitt inre motstånd.
Som vädret, trafiken och min man (!).
Som havstemperaturen just nu. Jag skulle önska att vattnet var varmare men släpper den tanken och dyker under en gång till och njuter av den uppiggande verkligheten.
Men nu räcker det och jag vadar raskt upp till den väntande största badhandduken jag hittat i garderoben, njuter ohämmat åt den tjocka frottén mot huden och ler stolt över mig själv. Jag överlevde. Jag har vunnit en liten seger över mitt motstånd och byggt om min hjärna en aning på samma gång.
Det är därför jag badar i september i år.
www.ulrikasandstrom.com
