Duns duns. Paus. Duns. Lång paus. Duns-duns!

Det är min granne som pockar på uppmärksamhet. Just nu försöker hon fortplanta sig. Hon släpper små grönkindade ekollon över hela trädäcket och gräsmattan utanför mitt kontor.

Jag kan ju inte låta bli att imponeras.  Vilken generositet. Och tänk att den här 10-15 meter höga bjässen, vars tusentals perfekta löv vispar runt i havsvindarna och vars stam jag inte når runt med armarna, själv startade som en liten duns i gräset.

Tack vare näring, sol och vatten skruvade hon  sig tålmodigt allt högre och högre, för att nu stolt claima sin självklara plats här i utanför mitt kontor. Bra jobbat.

Och varje höst delar hon frikostigt med sig av sina avkommor. Tänk att inne i varenda en av de där ned-dunsande ekollonen som jag sopar från verandan finns hela potentialen att växa sig till ett lika magnifikt träd.

Vad kan vi lära oss av min vackra granne? Vi kan låta oss bli påminda om att våra inre talanger, kunskaper, egenskaper, är som små ekollon. Vår kapacitet som människa är ofantlig. Men vi behöver vattna och ge näring för att låta det där fantastiska växa sig till det träd som det är menat att bli.

Min ek-kompis uppmanar mig och dig att sträcka oss uppåt, utåt, framåt. Att äga vår plats på jorden, veckla ut oss och dela med oss.

Tillåt inte dina talanger bli nersopade i gräsmattan och överkörda av gräsklipparen.