Varför ska man jobba egentligen? Så här i övergången mellan semester och arbetsstart kan frågan kännas svår att besvara. Skulle du jobba om du inte behövde det? Jag tror att även de som spontant svarar nej skulle ändra sig efter ett tag i arbetslöshet.
Det finns en (gammalmodig?) bild av arbete som något tråkigt, men många människor arbetar för att det är kul och stimulerande. Och även om alla inte trivs med sina arbetsuppgifter uppskattar de allra flesta framför allt den sociala biten, så mycket att de skjuter fram sin pension så länge de kan.
I en Gallup-undersökning i USA om varför man jobbar svarade amerikanska arbetare i första hand att deras jobb ger dem en känsla av att åstadkomma något och en möjlighet att hjälpa andra. Andra anledningar till att jobba, såsom lön, kom längre ner på listan.
Anledningen att jag skriver om det här idag är att jag drömde att någon ställde frågan till mig: Varför jobbar du? (Det var någonstans mittemellan OS-guldet och de rosa elefanterna) Mitt drömjag svarade mycket seriöst: För att få frihet att göra det jag vill. När jag vaknade hängde det där kvar i huvudet. Jag tänkte på vad det är jag vill och mycket av det har med mitt jobb att göra.
Så man kan ju säga att jag jobbar för jobbets egen skull. Pengarna jag drar in är en (visserligen nödvändig) extra bonus som ger mig friheten att ha upplevelser, att ge mina barn ett bra liv och att utveckla mig själv på olika sätt.
Jag jobbar för att det är roligt och utmanande, det får min tillvaro att kännas meningsfull – jag gör något jag tror på. Jag kan inte tänka mig att inte jobba.
Nu har jag inte alltid känt så. Minns långa kvällar på Servus då jag var ensam i butiken och klockans minutvisare verkade ha fastnat i klister, svettig tomatplockning i Australien då jag höll på att kollapsa av solsting och ormskräck, nattarbete med att plocka upp varor då knän och rygg värkte av alla tunga lyft. Inte kändes det särskilt roligt och stimulerande.
MEN. Ändå skulle jag välja det framför att inte ha jobb. Även det mest tråkiga och tuffa jobb innebär att man får ingå i ett sammanhang, att ha jobbarkompisar, någonstans att gå, något att säga när man får den obligatoriska frågan ”..och vad gör du?”
Tänker mycket på det då jag ibland möter arbetssökande i mitt jobb. Jag har själv varit arbetslös i kortare perioder ett par gånger i livet och det var inte kul. Den vanligaste anledningen att människor anlitar mig som coach är annars att man inte trivs på sitt jobb, och det kan i sig vara väldigt stressande och suga musten ur vem som helst.
Någon har sagt:
”Vi har för många som lever utan att arbeta; och vi har alldeles för många som arbetar utan att leva.”
Det ligger mycket i det, eller hur?
Som avslutning ett inlägg jag stötte på i Facebook, ett helt annat sätt att se på frågan: ”Varför ska man jobba på jobbet, när man kan göra som oss, och sitta och surfa, glo på TV och snacka skit med folk istället?” Att ha ett jobb och ändå inte jobba… kanske han hade hittat den ultimata lösningen.
