Inte mer sex eller fler bungyjumps. Men att de jobbat för mycket var det många som ångrade. En sjuksköterska, Bronnie Ware, som i många år jobbat inom den palliativa vården och tagit hand om människor de sista veckorna av deras liv, har skrivit ner sina erfarenheter i boken The Top Five Regrets of the Dying.

Ware skriver om den klarsyn många får i slutet av sina liv och att vi kan lära oss av deras vishet. ”När vi frågade om de ångrade något eller om de önskar att de gjort något på ett annat sätt, var det några teman som återkom om och om igen.” säger författaren.

Och här är de fem saker de döende ångrar allra mest:

1. Jag önskar att jag haft modet att leva mitt eget liv, inte det liv som andra förväntade sig.
2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt.
3. Jag önskar att jag hade mod att uttrycka mina känslor.
4. Jag önskar jag bättre hade hållit kontakten med mina vänner.
5. Jag önskar att jag låtit mig själv vara lyckligare.

Det är sorgligt att läsa om de här insikterna som så tydligt kommit ”för sent” för just de här människorna. Men det finns något att lära för oss som (förhoppningsvis) har tid kvar i livet att göra något så att vi inte känner samma sak när det är vår tur. Jag tar mig en funderare över mitt eget liv hittills:

Att leva sitt eget liv
För min egen del har jag sedan jag var liten haft en stark vilja att göra det jag själv vill. Eftersom jag klarat av många situationer där jag stått på mig och genomfört det som andra sagt varit omöjligt har jag också utvecklat en övertygelse om att vill jag så kan jag. Det är jag tacksam för. Tack vare att jag läst psykologi och sökt olika vägar att förstå mig på mig själv och andra har jag lärt mig att analysera mina val i livet. Jag frågar mig själv ofta ”är det här något som jag själv vill, som gör mig glad, eller försöker jag uppfylla någon annans (samhällets, vännernas, föräldrarnas, familjens…) förväntningar på hur jag ska vara och hur jag ska agera?

Att jobba för hårt
Been there, done that. Jag spenderade mer än sju år nästan helt fokuserad på mitt jobb. Jag förstår varför det blev så – att jag hade prestationsångest, att jag var superengagerad och att arbetsgivaren inte satte gränser. Men jag ångrar i efterhand att det blev så eftersom jag blev väldigt sjuk av stress. Och jag ångrar att jag inte åkte till min kära mormors 80-årsfest eftersom ”jag hade så mycket att göra” och det var säkert fler saker jag missade. Men jag lärde mig en rejäl läxa och har sedan dess ändrat mig mycket på många olika sätt. Idag är det lätt för mig att prioritera familjen och hälsan framför mitt jobb. Det är ledsamt att läsa om hur nästan alla de manliga patienterna ångrade att de missat så mycket av sina barns uppväxt. Nu när mina barn är två och sju år ser jag verkligen hur fort det går. Dyrbara, fantastiska tid! Beslutet vi tog om att  åka till Thailand några månader där familjen verkligen får vara tillsammans nästan hela tiden kommer vi säkert inte att ångra.

Mod att uttrycka mina känslor
I boken beskriver Ware om att många sa sig ha tryckt ner sina känslor för att vara andra till lags. Det kan jag säkert också ha gjort många gånger. Men sedan skriver hon att patienterna sa att följden av det här var att de aldrig blev den de skulle kunna ha blivit och att många blivit sjuka på grund av den förbittring som blev följden av att de fokuserade på att vara andra till lags. Det känner jag inte igen alls och det är jag glad för. Däremot kan det finnas ilska och förvirring i vissa relationer som aldrig riktigt blivit bearbetade. Kanske dags att säga något…

Hålla kontakten med vänner
Ja, där får jag fråga mina vänner vad de tycker. Jag försöker alltid att ställa upp och ha tid för mina vänner och jag har alltid haft ganska få som står mig riktigt nära så det gör det ju enklare ;). Men det är klart att när jag tänker efter skulle jag vilja träffa dem oftare. Hoppas de känner likadant :). Ware skriver om patienter som sa att de hade blivit så uppslukade av sina egna liv att de låtit gyllene vänskapsband försvinna under åren. Hon skriver också att alla saknar sina vänner när de är döende. Vänner är viktigt!

Att låta sig själv vara lyckligare
Här skriver Ware om att rädsla för förändring hade fått många att låtsas inför andra, och inför sig själva, att de var nöjda, men att djupt inom sig längtade de efter att skratta ordentligt och ha lite galenskap i livet igen. Jag utmanar min trygghetszon med jämna mellanrum och det är bra för att inte fastna i gamla mönster och vanor. Men vanan att alltid vilja bli bättre, att inte låta mig vara nöjd sitter djupt. Den här känns lite i hjärtat för jag kan se att det skulle kunna bli något jag själv skulle säga. Men det positiva är att jag blivit bättre på att vara nöjd med mig själv och med det jag presterar, så jag väljer att fortsätta på den banan.

Sammanfattningsvis (det här blev ett långt inlägg) så hoppas jag att den här topplistan väcker tankar också hos dig. Att värna om sin hälsa, sina relationer och sin egen personliga utveckling tror jag är bra verktyg för att slippa känna som patienterna i boken.