Idag är det midvintersolståndet, enligt somliga är det många krafter och starka energier i rörelse just den här dagen.
Tänk om det är så att det du väljer att göra och hur du väljer att vara får extra stor betydelse just idag?
Oavsett vad man tror på så är det en magisk fråga att ställa sig vilken dag på året som helst.
Om det sätt som jag lever livet just idag skulle vara det sätt jag alltid skulle leva i framtiden, var väljer jag att lägga min energi? Det tål att tänkas på….
Scen 1. En dag i juli utanför simstadion i Varberg:
Hon håller hårt i min hand när vi går in. Första dagen på simskolan och min 6-åring är mycket skeptiskt till hela idén. Vädret gör inget för att hjälpa till, det blåser kallt duggregn från havet och vattnet i den nästan tomma bassängen ser inte alls inbjudande ut.
Hon håller sig nära mitt ben och sneglar oroligt på omgivningarna. ”Jag vill hem nu mamma”. Rösten är liten, simstadion är så stor. Jag kramar henne uppmuntrande och säger några glättiga ord om hur roligt det kommer att bli och kan bara hoppas att hon känner min övertygelse genom huden.
Klipp till en vecka och fem simlektioner senare:
Hon rusar före mig över den soliga parkeringen och dyker in under snurrgrinden med ett glatt ”Hallå” innan jag ens hunnit betala. Trallande discodansar hon sig bort mot omklädningsrummet medan hon sjunger med till låten som spelas i högtalarna. Hon är glad, trygg och äger simstadion i sin knubbiga lilla hand.
Hon har blivit större. Kronologiskt bara en vecka äldre, men efter att ha överkommit oron och tvivlen från veckan före har hennes värld vuxit. Den värld hon känner sig trygg i inkluderar nu även simstadion och begreppet simskola.
Att vara barn innebär ett ständigt utforskande av gränser och nya situationer. Från att ha legat ombonad i mammas mage växer världen till en säng, en familj, ett skötbord, ett hus. Så småningom en trädgård, ett bostadsområde, en förskola. Vänners hem (hu andras pappor kan vara otäcka i början!), en skola. En kurs i drama, en fotbollslektion. Och så vidare.
Efter ett par-tre årtionden till har vi förhoppningsvis funnit oss till rätta i en vardagsvärld som är bekant, trygg och trevlig. Ett jobb, en bostad, en umgängeskrets, en familj.
Det är nu det kan bli farligt!
En smygande, listig och livsfarlig Tendens infiltrerar våra villaområden.
Tendensen att bli för maklig, att sluta testa sina gränser, sluta söka sig till nya situationer och människor.
Visst, det är nice att vara nöjd. Men det är livsfarligt att sluta vara nyfiken och tulla på äventyrslusten pga bekvämlighet. Risken är stor att världen då börjar krympa istället för att fortsätta veckla ut sig i all sin härlighet. Till slut sitter du i din gungstol bakom dubbellåsta dörrar och muttrar om de farliga muslimerna och konstiga nya grönsakerna på ICA.
Precis som min sexåring behöver vi fortsätta att våga oss ut ur våra trygga zoner. Det räcker inte att kika ut som en rädd mus ur sitt hål, även om det är en bra början. Någon gång måste vi ta det skrämmande skuttet ut i det okända. Det är så vi lär oss att simma.
Ah, all vånda jag genomlidit inför att ta såna där små (eller ibland gigantiska) steg ut ur trygghetszonen. Så många ursäkter och orsaker att låta bli jag har tänkt ut och fortfarande gör ibland.
Men jag blir rädd om jag tänker på var jag skulle ha varit om jag inte följt den andra envisa tystlåtna rösten som puffade och knuffade på mig tills jag inte kunde låta bli att svänga av från lämmeltåget och gnaga fram nya vägar för mig själv, både i det stora och i det lilla.
I flera av de där svängarna har jag haft lyckan att ha någon som kramade min hand och försäkrade att det skulle gå bra och det är så otroligt värdefullt.
Ni vet känslan jag hade där på simstadion, hur tomma ens ord kan kännas inför barns rädsla för det nya. Kom ihåg att de små orden kan betyda mycket för din kompis som funderar på att söka in på en kurs, byta jobb, skriva en bok, starta eget eller ta på sig den där rödaste klänningen på festen.
Håll inte igen, låt dig själv och dina vänner förvildas lite och irra ut på nya stigar.
Det är på simstadion livet händer!
www.ulrikasandstrom.com
Den gamla eken vid Sama Sama när den just slagit ut.
Det är något mystiskt över träd tycker jag, det känns ibland som att de lyssnar på själva mänsklighetens larm, kanske väntar tålmodigt på att vi ska lugna ner oss (eller utrotas av något virus).
Jag läste nyligen en bok om träd som fick mig att fundera över träd som funnits i mitt liv. Min första kärlek var en stor och hemlig gran som tornade upp sig mittemot vår brevlåda, vid en grusväg i Hallands innersta skogar. Min lillasyster och jag klättrade ofta runt i den, våghalsigt svajande från toppen på blåsiga dagar, andra gånger gömde vi oss mitt i och spionerade på förbipasserande. Nu kom det inte mer än högst en bil i veckan och det var alltid grannbonden som skulle se till sin skog, men då blev det riktigt spännande.
Vi hade andra trädvänner också. Som de båda tvillingaskarna med lövkronor som palats. Vi hade lagt en planka som en bro emellan dom där jag älskade att sitta och drömma mig bort med blicken mot lövdansen på himlen. Har ni tänkt på hur undersidan av löv nästan verkar genomskinlig med sommarhimmel som bakgrund?
Jag hade ett speciellt träd för att sura i också. När världens orättvisor tryckte på klättrade jag upp i en gammal tall, böjd som en puckelryggig man och tillräckligt svårklättrad för att jag skulle få vara ensam. Uppe i dess knotiga topp satt jag likt en bister kungsörn tills någon brydde sig om att se efter vart jag tagit vägen.
Ett enormt eukalyptusträd utanför min lägenhet i Australien inspirerade mig till och med att skriva en dikt! När hemlängtan smög sig på kunde jag ligga och drömma om att det var en svensk björk som susade därutanför, mitt i en varm sommarskog. Jag kunde höra fågelsång och trädmummel istället för den ilskna trafiken som rusade förbi natt som dag.
Sedan har vi förståss favoritkaraktären i Sagan om ringen – den gamle Enten Lavskägge. Lavskägge med sina långsamma tankar och majestätiska intelligens.
Nu bor vi vid havet och min bästa trädvän på vår tomt är en stor gammal ek som har trotsat havsvindarna och reser sig trygg och rak över verandan . Den ger ett beskyddande tak när jag yogar eller sitter och småpratar med barnen. Den är absolut en del av den gröna terapisoffan för mig.
Det var författaren Roger MacDonald som som inspirerade mig att fundera på träd som betytt något för mig i mitt liv. Han skriver bland annat:
”The poetry and mystery of trees, the private moments of revelation people can feel in forests, when something about trees touches their soul – this rarely gets a mention.”
Vad har du för relation till träd?
Har du också blivit lite ledsen och tung inombords efter valet i USA? Som om det inte räckte med novembermörkret och Syrien.
Det är lätt att känna sig liten och maktlös. Lätt att bli hur-dum-i-huvudet-får-man-vara-arg på alla de som anser att Trump är värdig att slå sig ner i vita huset efter jul, ett faktum som på allvar utmanar hur jag tycker att verkligheten borde vara. Det är också jobbigt att tvingas inse hur oförstående och dömande jag kan vara. Puh.
Men det är ju som bekant ett gigantiskt slöseri med tid och energi att kämpa emot det som är verkligt och det som jag inte har någon som helst kontroll över = t ex vem som blir president i USA.
Själv reagerade jag efter valresultatet genom att bli extra snäll den dagen (ja förutom att jag svor över de där som röstade så galet) Som om jag skulle kunna balansera upp de där 50 miljonerna som verkar hylla rasism, intolerans och populism.
Be the change you want to see in the world sa Gandhi. Det är en vision värd att leva för, men många tror jag undrar just nu
HUR GÖR MAN?
Som tur var för mig kan jag vända mig till lite yogisk vishet och servera er lösningen som indierna kom på för många århundraden sedan.
Här kommer instruktionerna för det som Deepak Chopra kallar The most powerful way to become the change you want to see in the world, i tre välpaketerade steg:
Vänta, bli inte avskräckt! Tillåt mig elaborera och försöka översätta de här indiska begreppen till vardagssvenska. Jag ber om ursäkt i förväg för att jag tar mig friheter och anpassar lite som jag känner för.
Seva
Seva innebär att vara andra till hjälp utan att förvänta sig något tillbaka. Det kan vara att självmant diska ur jobbarkompisens kaffemugg efter fikarasten, att bidra till att varje plats man vistas på är trivsam och ren. Ge pengar till välgörenhet, hjälpa en granne installera bredband, helt enkelt att osjälviskt leta efter sätt att göra livet lättare för andra.
Fråga dig själv varje dag: Hur kan jag hjälpa andra?
Sadhana
Sadhana betyder daglig disciplin för inre balans, något man väljer att göra regelbundet för att städa sinnet och hålla kontakt inåt. Med yogiska ord skulle man nog säga att sadhana är övningar för att följa sin andliga väg. Att införa ritualer, disciplin och vanor som stärker oss och hjälper oss till självinsikt och mental och känslomässig balans. För min egen del innebär det en morgonritual med djupandning, yoga, pudja (ska skriva om det i ett annat inlägg) och egenmassage direkt när jag vaknar.
Fråga dig själv: Hur kan jag expandera mitt medvetande idag?
Satsang
Ordet betyder ungefär kommunikation med sanning. För mig innebär det att lyssna på och läsa texter av kloka lärare som har typ mediterat 25 år i rad och insett vad sanning verkligen är och sen också att när det är möjligt söka mig till likasinnade och diskutera vad som är verkligt viktigt och sant med varandra. Vad är det vi verkligen behöver? Om jag ska stretcha begreppet lite så tänker jag också att det handlar om att sålla vilken information man väljer att ta in, och kanske att dela med sig av kloka insikter man själv lyckats få om man nu har det. Att inte tiga still. Att hitta likasinnade och ha gemenskap.
Fråga dig själv: Vad är egentligen sanning och vem kan jag prata med det om?
Ja det var det! Visst är det skönt att ha en karta till hur vi kan lösa alla världens problem? Hjälp andra, inför ritualer för inre balans och sök upp sanningen med stort S, så ska du se att allt ordnar sig till slut.
Tack Indien!
www.ulrikasandstrom.com
Alla helgons dag. Idag tänker jag lite extra på döden och livet. Tänder ljus och minns dem som bara finns inombords nu. Påminner mig själv om att uppskatta och ta lite extra hand om de som lever och fortfarande finns ”inom räckhåll”. Det är så lätt att ta dem för givet, jag gör det hela tiden. Och så lätt att irritera sig när de inte uppför sig enligt min personliga plan!
Men jag har ett litet knep, en ritual som hjälper mig och verkligen fungerar för att påminna mig om hur vardagsmagiskt livet och alla möten med andra människor är, prova ikväll innan du somnar:
Magiska möten allihop, om vi är tillräckligt uppmärksamma.
www.ulrikasandstrom.com
Tappa inte!
Har du många bollar i luften? Ibland kan det kännas som att man står och jonglerar en hel hög med livsbollar av alla slag: Det är jobbollar, familjebollar, hushållsbollar, relationsbollar, fritidsbollar och andra bollar som snurrar runt där ovanför huvudet i olika hastighet.
Om det blir för många bollar med alltför mycket skruv på kan det bli tufft. När det går så långt att man känner att någon boll riskerar att dimpa i golvet är det bra att komma ihåg vilka som är av glas och vilka som är av gummi.
Jobb-bollen är av gummi. Om du tappar den kan det kännas tufft för stunden, men den studsar alltid tillbaka upp igen.
Städbollen, den är också av gummi. I’ve got news for you: Jorden kommer inte att gå under om du låter bli att torka golven i några månader! Det är sant! Städbollen tar ingen skada av att slå i marken då och då.
Men familjebollen, eller kanske man kan kalla den för kärleksbollen, och relationsbollen är definitivt av glas.
Vackert, glänsande, färgrikt, icke-studsande glas. Tappar du en familjeboll eller en relationsboll står det mer på spel. Du kanske kan plocka upp den igen, men där kan lätt ha blivit en repa som inte går att polera bort.
Det konstiga är att det är så lätt att glömma bort den där skillnaden. För stunden verkar rapporten du måste skriva, eller övertiden du borde göra, så väldigt viktigt. Vi får för oss att jobbollen är av glas och ser till att hålla den riktigt nära ögonen för att inte tappa kontrollen.
Och människobollarna – kompisen som verkar må dåligt, partnern som behöver prata av sig, barnen som vill visa teckningar, ditt eget behov av rörelse och närhet, de försvinner ur blickfältet. Vi tycker de är viktiga, men det är ju inte så bråttom att ta hand om dom. Vi kan ta dom sen. Som Alfons Åberg säger – Jag ska bara…..
Jag tror vi ibland förväxlar det som är viktigt med det som är bråttom. Det som är bråttom, det som visar resultat omedelbart blir prioriterat. Det som egentligen är ännu viktigare får vänta, för det märks inte så mycket på kort sikt om man väljer bort det.
Hur har du det med bollkänslan? Vänd blicken mot glasbollarna, de är alltid viktigast.
www.ulrikasandstrom.com
Det finns människor jag inte kan få ut ur mitt huvud. Flera av dem känner jag inte. Som dusch-Robban och pannkaks-Britt. Ändå har de krupit in i min hjärna och gjort sig hemmastadda och verkar inte ha minsta intresse av att flytta ut. De är inte påfrestande på något vis, tvärtom är många av dem mycket försynta och lågmälda gäster som bara visar sig vid väldigt specifika tillfällen. Övrig tid gör de sig sällan eller aldrig uppmärksammade.
De jag tänker på nu håller sig i de grunda vattnen av mitt medvetande. De kommer inte i närheten av några livsavgörande eller känslomässiga djup, där rör sig helt andra underbara och otäcka fiskar.
Eftersom de är så oförargliga i vanliga fall är det svårt att ens framkalla vilka det är jag försöker skriva om. Men efter en stunds envist pockande och lockande har jag lyckats locka fram tre av dem i medvetandets ljus.
Vi har till exempel Britt. Hon var min fröken i hemkunskap i Karl-Gustavs skola för många år sedan. Jag har nog inte träffat henne sedan dess, alltså inte på sisådär 10 (+22) år. Ändå tänker jag på henne flera gånger i månaden.
Sedan är det Robban, en Facebook-bekant som jag ofta tänker på när jag står i duschen (!)
Och så Annelie som dyker upp så fort jag har en gurka i händerna.
Det finns fler, men jag ska vidareutveckla de här så tror jag att ni kommer att känna igen fenomenet.
Britt kommer bara fram när jag gör pannkakor. Jag var 10-11 år när hon demonstrerade hur man steker en pannkaka och jag lyder henne fortfarande slaviskt. Speciellt hur man alltid ska låta smöret sluta fräsa innan man häller i smeten. Det blir bra pannkakor! Inte konstigt att hon också råkar ha gett upphov till en av Varbergs duktigaste kockar.
Sen var det Robban i duschen (fingerat namn, ursäkta min fördömande natur om du råkar känna igen dig). Han skrev ett inlägg en gång om hur mycket schampo han hällde i håret varje gång det skulle tvättas och raljerade om hur dumt det var att vara sparsam. Tyvärr har han fastnat i min hjärna som en symbol för en arrogant ”Jag-gör-väl-hur-jag-vill-och-skiter-i-miljön”-attityd som långsamt tar död på vår planet. Stackars man.
Och så är det Annelie som jag faktiskt träffar IRL då och då. En gång skrattade hon åt mitt sätt att dela gurka och visade hur det skulle göras ordentligt. Än i dag försöker jag på hennes sätt ibland (skära på längden först, sedan i småbitar) med plåster på fingrarna som enda resultat.
Vad är min poäng? Människor vi möter påverkar och förändrar oss på olika sätt, både ytligt och djupt. Vissa flyttar in i våra hjärnor och ibland även i våra hjärtan utan att de ens vet om det själva.
Kanske följer du och jag någon annan genom livet och dyker upp i deras minne titt som tätt.
Visst är det en ganska trevlig tanke hur vi gör varandra sällskap på vägen.
www.ulrikasandstrom.com
Den uppkopplade människans utmaning:
Att vara med uppmärksamheten där man är fysiskt och att intressera sig för dem som är där man själv är medan de är där.
Inte alltid så lätt, men värt att öva sig i!
Själv funderar jag på att ta en digital detox igen på semestern. Förra året undvek jag mail, Facebook, Instagram och Twitter i två veckor och det kändes riktigt bra.
Det var också ett uppvaknande i hur stark impulsen att klicka in och kolla läget var, många många gånger per dag var fingret på väg till speciellt Facebook-ikonen i telefonen.
Mail-ikonen har jag redan lagt på sida två i telefonen så jag slipper se hur många olästa mail jag har när jag använder telefonen privat. Kanske är det dags att förpassa det där blå ”F”:et dit också. I alla fall ett par veckor.
Nästa vecka börjar lillgrodan på en ny skola. I fredags var vi där och hälsade på.
Skolan bedrivs på två renoverade bondgårdar i Valinge. De ligger i ett skogsbryn med utsikt över ängar och betande djur. Gårdarna knyts ihop av en jättestor trädgård där eleverna hjälper till att odla både blommor, frukt och grönsaker.
Där vi går tänker jag att trädgården är perfekt att leka på. Istället för asfalt är det mycket gräs, träd, blommor och öppna ytor där barnen kan springa omkring. Flera av träden ser väldigt klättervänliga ut, konstaterar lillgrodan belåtet och själv blir jag glad av att se en bänk med inskriptionen ”Andas” på.
En bit bort ligger stallet som eleverna ibland besöker för att lära sig ta hand om djuren, men också för att träna kommunikation och empati, ha matte eller biologi. Uppe i skogen skymtar vi den omskrivna äventyrsbanan där många av lektionerna hålls med utomhuspedagogik som grund.
Vi går uppför trappan till entrén som är målad i regnbågens alla färger och där barnen har skrivit in orden ”Frisk – lycklig – kreativ” vilket är skolans motto.
Det är tidig morgon och eleverna har inte kommit än, men när vi kliver in träffar vi två av lärarna som skrattande kommer ut från den inglasade verandan där de startat dagen med yoga. En timmes valfri träning på morgonen ingår i lärarnas arbetstid för att försäkra sig om att de orkar vara närvarande och pigga hela skoldagarna.
”Vår skolas främsta mål är att lära barnen hur man håller sig frisk, lycklig och kreativ hela livet och vi vill självklart föregå som goda exempel. ”förklarar den ena läraren.
Vi får veta att de vanliga läroämnena här kompletteras med och bakas in i andra kunskapsområden. ”Vi tar fasta på den senaste forskningen som visar att välmående, glädje och kreativitet är grunden för att fungera bra i samhället och arbetslivet.”
Jag studerar ett schema på anslagstavlan och ser ämnen som:
Medan vi talar visas vi runt i de ljusa lokalerna. Vi passerar meditationsrum, innovationsverkstad, bibliotek, kuddrum och musikrum.
Skoldagarna är korta och klasserna hålls till max 12 elever per grupp. Varje morgon samlas alla elever och lärare på glasverandan för att börja dagen med meditation, sång och uppträden innan barnen söker sig till sina klassrum, som lika gärna kan vara ute som inne. De har ofta studiebesök och många duktiga föreläsare inom olika yrken och av olika härkomst kommer och hälsar på.
Skolmaten lagas av det som gården och bygden omkring tillverkar och eleverna turas om med att hjälpa till i köket.
När vi går vidare kramar jag lyckligt lillgrodans hand. En skola som prioriterar och mäter välmående framför prestation! Här kommer barnen att rustas med de kunskaper de behöver för livet och arbetslivet.
Äntligen en skola som har förstått att de kan utbilda oss till det som vi alla, både små och stora barn, vill bli när vi blir stora.
Nämligen friska och lyckliga.
Snipp snapp snut så var sagan slut.
www.ulrikasandstrom.com
Publicerad i Varbergsposten
Hackar du på dig själv ibland? ”Herregud så DUM jag är!” undslipper oss alla högljutt då och då. Men inombords kan egenkritiken vara ännu mycket vassare och ofta helt skoningslös.
”Vilken fruktansvärt dålig förälder jag är som glömde mössan imorse.” ”Gud så tjocka mina lår blivit, jag borde verkligen banta.” ”Jag är helt värdelös på att ……””Jag är så trist och tråkig.” ”Jag är helt dum i huvudet som inte hade MVG på tentan förra veckan.””JAG ÄR SÅ USEL!”
Och så vidare. I evighet och evighet. Amen.
Byt ut ”jag” mot ”du” och fundera på hur det känns om någon annan skulle ställa sig framför dig, spänna sina fördömande ögon i dina och fräsa påståenden som de där rakt i ditt ansikte, gärna stående med händerna på höfterna och med rynkade ögonbryn: ”Hur KUNDE du …..?” ”Hur dum i huvudet får man bli?” ”Du är sämst i världen på…..”
Och i nästa ögonblick säger personen (med tillgjord röst) : ”Slappna av nu i heela kroppen.”
HUR LÄTT ÄR DET??? Ändå är det så det kan vara när vi till exempel försöker börja meditera eller yoga.
Finns det något slut på den där självkritiska rösten? Ja som tur är!
Självmedkänsla är nyckeln. Det handlar om din inställning till dig själv – att öva sig på att ha en vänlig, nyfiken, uppmuntrande inre röst istället för att utsätta sig för skoningslös kritik så fort man får syn på sig själv i spegeln eller gör något som man tycker var mindre än perfekt.
Att vara självkritisk är förresten allmänt förekommande och inte ditt fel. Det ligger nedärvt i våra hjärnor och har hjälpt oss att utvecklas och överleva. Men forskare i USA märker nu en trend i att allt fler blir allt mer självkritiska och mår dåligt av det. Och det är bad news. För rent neurovetenskapligt så aktiverar självkritik stressreaktioner medan självmedkänsla aktiverar trygghetsreaktioner i kroppen. Och det påverkar såklart både vår fysiska och mentala hälsa.
Jag har skrivit om det här tidigare men har inte haft ett så fint och vetenskapligt ord att relatera inläggen till – det är på senare tid ordet självmedkänsla letat sig in i vårt svenska ordförråd och det tror jag är bra.
Här kommer en enkel övning för att prata lite varsammare med sig själv:
Om det underlättar kan du tänka dig att du pratar till dig själv på samma sätt som du skulle prata med en 1-åring som försöker lära sig att gå.
Fortsätt öva så mycket du kan, så ofta du kan, så att det blir en vana. Kanske någon minut varje kväll innan du ska somna. Om inte annat för att få sova bättre – verkar smartare att revva igång trygghetsreaktionerna i kroppen än stressreaktionerna tycker jag.
PS. Jag tycker det här ämnet är så viktigt att det troligen är det mest centrala jag lär ut som yogalärare och den här våren har jag tillägnat hela min meditationskurs ämnet självmedkänsla.
Ulrika Sandström
www.ulrikasandstrom.com