Archives for category: Naturen

Har du sett Kanadagässen samlas för avfärd? Låt dem påminna dig om det här:

You do not have to be good.
You do not have to walk on your knees
for a hundred miles through the desert repenting.
You only have to let the soft animal of your body
love what it loves.


Tell me about despair, yours, and I will tell you mine.
Meanwhile the world goes on.
Meanwhile the sun and the clear pebbles of the rain
are moving across the landscapes,
over the prairies and the deep trees,
the mountains and the rivers.


Meanwhile the wild geese, high in the clean blue air,
are heading home again.


Whoever you are, no matter how lonely,
the world offers itself to your imagination,
calls to you like the wild geese, harsh and exciting
over and over announcing your place
in the family of things.

(Mary Oliver’s poem Wild Geese)

Hjärnan mår bra av att vara naturen, det har jag skrivit om tidigare och nu har jag satt ihop en kort film.

 

www.ulrikasandstrom.com

 

Idag på lunchpromenaden kom den här skogspoesin helt oväntat till mig, det var bara att stanna och skriva ner:

Höstskog tröstskog

Skogen ruttnar och kvittrar
Den grönskar samtidigt som den vittrar
Löv dinglar gula bland grenar
Vind smeker mossiga stenar

Här går jag och är vittne
Ser en trött slända som sitter
Tacksamt genomlyst av solens strålar
Naturen som skapar, lever och målar

Tallar speglas i pölar av vatten
Där står en flugsvamp som nyss tappat hatten
Jag andas och använder alla mina sinnen
Glömmer planer, oro och minnen

Sätter mig också en stund i solen och glor
Nära där maskar och tusenfotingar bor
Ser mig omkring med mjuknande blickar
Stänger mobilen som plingar i fickan

Finner ro för mitt snurrande sinne
I vattnet flyter en dansande pinne
Jag är inte på väg någonstans
Tror att jag skymtar en ekorres svans

Nu är nu och jag är här
I riset dröjer några bär
Höstskog tröstskog allt är stilla
Lyckan är här i det lilla

www.ulrikasandstrom.com

Det finns olika sätt att gå i skogen. Du kan ge dig ut bland träden och gå en timme utan att egentligen vara där. Du är på jobbet, i skolan, i grubbel om ditt äktenskap, ditt hälsotillstånd, din ekonomi, middagsplanerna eller vart du ska åka på semestern.

Runt omkring dig doftar, glittrar, grönskar, porlar och kvittrar skogen men allt går dig förbi.

För du är inte riktigt där. Kroppen är visserligen i skogen men du är någon helt annanstans. Hypnotiserad av dina tankar vandrar du i det händelserika nuet utan att märka allt som sker omkring dig. Ett fenomen förunnat endast oss människor, knappast något som händer en hund eller hackspett.

Fast var lugn. Naturen ger oss kraft även när vi distraheras av tankar. Studier visar att efter bara 4-5 minuter i naturen går pulsen och blodtrycket ner och mängden stresshormoner i blodet minskar.

Vad beror det på? Naturen låter hjärnan vila. I skogen slipper vi fatta beslut och prestera. Skogen vill oss ingenting, träden varken bedömer eller fördömer oss utan står där bara tålmodigt susande och omsluter oss med sin kraft.

Skogen ger näring åt inte bara myror och mycel, utan även till vår kropp och vårt sinne.

Välmående-boosten blir ännu större när du kan möta naturen med hela din kropp, alla sinnen och din fulla uppmärksamhet. Du kan låta dig marineras av skogens ljud, dofter och synintryck. Vädra lungorna med djupa andetag av frisk skogsluft, låta dig sjunka in i skogen som om du gled ner i ett välgörande varmt bad. Verkligen upptäcka allt som bjuds. Se färger och former och ljus.

Hjärnan älskar att vistas i naturen. Skogen gör oss gladare, mer kreativa och bättre på att hantera stress. Men upplevelsen av naturen har också en annan dimension som är svår att beskriva med ord. Den kan med rätta kallas för den gröna terapisoffan. Skogen läker sår vi inte visste att vi hade.

Prova att istället för att sammanbitet marschera i snabb takt längs mjuka stigar, lägga händerna på ryggen och spankulera.

Lyfta blicken och ta in himlen ovanför, kottar och gamla löv på marken, blyga blommor bland gräset, två träd som växt ihop.

Stå stilla och blunda och bara lyssna. Du kommer lägga märke till flera lager av ljud – ljud som är nära och längre bort. Ta in och välkomna alla ljud, fågelsång såväl som avlägset mopedknatter.

Låt blicken mjukna och ta in hela synfältet på en gång. Prova att stå stilla och känn vind, regn, sol mot kinden samtidigt som du lyssnar på alla ljud.

Fyll hjärnan med så mycket sinnesintryck att den där alltid pågående tankeverksamheten hamnar i bakgrunden.

Då kanske du kommer att upptäcka att i naturen finns något som kan gripa tag i oss och få oss att känna oss delaktiga i något större än vi förstår.

För skogen ger näring åt kropp och sinne, men också till den mystiska kraft som vi till vardags kanske kallar själen.

www.ulrikasandstrom.com

 


Den gamla eken vid Sama Sama när den just slagit ut. 

Det är något mystiskt över träd tycker jag, det känns ibland som att de lyssnar på själva mänsklighetens larm, kanske väntar tålmodigt på att vi ska lugna ner oss (eller utrotas av något virus).

Jag läste nyligen en bok om träd som fick mig att fundera över träd som funnits i mitt liv. Min första kärlek var en stor och hemlig gran som tornade upp sig mittemot vår brevlåda, vid en grusväg i Hallands innersta skogar. Min lillasyster och jag klättrade ofta runt i den, våghalsigt svajande från toppen på blåsiga dagar, andra gånger gömde vi oss mitt i och spionerade på förbipasserande. Nu kom det inte mer än högst en bil i veckan och det var alltid grannbonden som skulle se till sin skog, men då blev det riktigt spännande.

Vi hade andra trädvänner också. Som de båda tvillingaskarna med lövkronor som palats. Vi hade lagt en planka som en bro emellan dom där jag älskade att sitta och drömma mig bort med blicken mot lövdansen på himlen. Har ni tänkt på hur undersidan av löv nästan verkar genomskinlig med sommarhimmel som bakgrund?

Jag hade ett speciellt träd för att sura i också. När världens orättvisor tryckte på klättrade jag upp i en gammal tall, böjd som en puckelryggig man och tillräckligt svårklättrad för att jag skulle få vara ensam. Uppe i dess knotiga topp satt jag likt en bister kungsörn tills någon brydde sig om att se efter vart jag tagit vägen.

Ett enormt eukalyptusträd utanför min lägenhet i Australien inspirerade mig till och med att skriva en dikt! När hemlängtan smög sig på kunde jag ligga och drömma om att det var en svensk björk som susade därutanför, mitt i en varm sommarskog. Jag kunde höra fågelsång och trädmummel istället för den ilskna trafiken som rusade förbi natt som dag.

Sedan har vi förståss favoritkaraktären i Sagan om ringen – den gamle Enten Lavskägge. Lavskägge med sina långsamma tankar och majestätiska intelligens.

Nu bor vi vid havet och min bästa trädvän på vår tomt är en stor gammal ek som har trotsat havsvindarna och reser sig trygg och rak över verandan . Den ger ett beskyddande tak när jag yogar eller sitter och småpratar med barnen. Den är absolut en del av den gröna terapisoffan för mig.

Det var författaren Roger MacDonald som som inspirerade mig att fundera på träd som betytt något för mig i mitt liv. Han skriver bland annat:

”The poetry and mystery of trees, the private moments of revelation people can feel in forests, when something about trees touches their soul – this rarely gets a mention.”

Vad har du för relation till träd?

Det hände igen! Spontanpoesi på promenaden.

Havet har stillnat
vinden sover
Stenarna vilar
och drömmer om våren

Molnen de tänker
nog inte på något
Vattnet som blänker
har alls inga frågor

Stigen har mjuknat
den bågnar av vatten
Naturen har dukat
för vintern och natten

Och jag väljer tystnad
Jag badar i nuet
Min fot knäcker kvistar
jag har tömt allt ur huvet

Andas in djupt
det känns aningens kallt
Släpper ut luften
som doftade salt

Jag är bara här bara nu
Bara jag
som vandrar längs stigen
en grå vinterdag

 

 

www.ulrikasandstrom.com

Photo 2013-08-05 17 44 55

Jag stiger ner i septemberhavet och andas långsamt ut när det svala vattnet fångar mina knäveck. Höjer blicken och ser ut över vattnet, drar in den saltiga doften och föreställer mig att jag ser sälar ligga och sola sig långt där ute på klipporna. På Bondholmen bräker ett får och inlandsvinden bär med sig klonkande ljud från hamnen.

När knävecken vant sig vid kylan fortsätter jag långsamt ut på djupare vatten. Kroppen huttrar till i höstluften och jag känner hur jag ofrivilligt spänner mig mot det kalla.

Så jag andas djupt igen, provar att le lite, släppa motståndet inombords. Provar tanken att det kanske kan bli skönt att bada. Att det ÄR skönt att stå här, halvnaket fri och med badrocken nära till hands när jag kliver upp.

Det här är min träning. Att släppa motstånd om och om och om igen. Just nu och hela tiden. Att bada i september hjälper mig att komma ihåg att andas och släppa inre motstånd till exempel när:

… barnen bråkar så att ånga börjar pysa ut ur mina öron.

… jag utmanar mig att stanna lite längre i en påfrestande yogaposition.

… väckarklockan ringer alldeles för tidigt och det känns omöjligt att krypa ur sängen.

… jag inser att kvällarna blir allt mörkare och kallare.

Tillfällena att öva är många, men när jag står i hallen på morgonen och försöker reda ut gympapåsar, fruktpackning och samtidigt skilja två barn som skriker åt varandra åt glömmer jag det ofta. För det verkar ju vara dem det är fel på. Verkar vara verkligheten som måste ändra sig för att passa mig. Kan de inte bara skärpa sig!? Måste klockan gå så fort på mornarna?!

Det är därför jag fortsätter bada lite längre än bekvämt i år. Motståndet inombords blir nämligen så väldigt tydligt när jag står här och undrar vad jag håller på med. Alla invändningar syns glasklart i huvudet. Vattnet är för kallt!! Du blir förkyld!! Och det blir också tydligt hur svårt jag gör det för mig själv att bara doppa mig för jösse namn.

Utan att tveka alltför länge tar jag det medvetna beslutet att sjunka ner helhjärtat och utan att spänna mig i havet. Swosh!

Jag dyker upp ovanför ytan med ett litet tjut av glädje (och fasa). Det är kallt, friskt, skönt, chockerande, levande! Min kropp som nyss skrek NEJ! ropar JA!

Så meningslöst det är att slösa tid på att kämpa emot verkligheten. Men jag försöker ha överseende med denna min mänskliga brist medan jag provar att låta saker vara som de är, i alla fall ibland. I alla fall när det är tydligt att jag inte kan påverka dem något nämnvärt (=90% av tiden). När det som är ändå kommer att fortsätta vara som det är, oberört av mitt inre motstånd.

Som vädret, trafiken och min man (!).

Som havstemperaturen just nu.  Jag skulle önska att vattnet var varmare men släpper den tanken och dyker under en gång till och njuter av den uppiggande verkligheten.

Men nu räcker det och jag vadar raskt upp till den väntande största badhandduken jag hittat i garderoben, njuter ohämmat åt den tjocka frottén mot huden och ler stolt över mig själv. Jag överlevde. Jag har vunnit en liten seger över mitt motstånd och byggt om min hjärna en aning på samma gång.

Det är därför jag badar i september i år.

www.ulrikasandstrom.com

tolle_stillness

I Japan skogsbadar stressade affärsmän som ett sätt att minska stress och få ny energi. Det kallas Shinrin-yoku och effekterna märks redan efter en kvart – puls och blodtryck lugnar sig, stresshormoner i blodet minskar, du blir piggare och får lättare att koncentrera dig.

Så här tar jag ett skogsbad

  • Går fritt utan mål, helst i skog eller vid hav men en park, en gräsplätt eller några träd kan räcka. Lämnar mobiltelefonen eller sätter den på flygplansläge.
  • Stannar upp då och då och andas djupt och tar in naturen med alla sinnen- vad kan jag se, vilka ljud finns, hur känns vinden mot huden, känner jag någon doft. Smakar kanske på lite harsyra.
  • Är tyst och stilla. När jag märker att tankar drar iväg med mig, riktar jag uppmärksamheten igen på sinnesintryck. Om och om och om igen. 🙂

Efteråt brukar jag märka att nya idéer dyker upp och jag känner mig lugnare och gladare, påfylld med ny energi.

Prova gärna själv, eller följ med på någon av mina yogavandringar.

 

 

advice_from_a_tree

ibland vill jag gå i ide

Det är januari i Varberg. Snön är nästan borta, det är väder ute. Färgerna går från skitig-snö-svart till fuktig-björkstamsvit och alla nyanser i grått däremellan. Jag ser mig omkring och tänker att ja, svenskarna är ett tappert folk.

Ofta är jag på ljusare och färggladare platser på vintern och det här är första gången på flera år som jag kommit hem och får uppleva januari i all sin mörka fasa. Den ogenomträngligt svarta väggen utanför fönstret när jag vaknar och när vi kommer hem från jobb och skola. Slasket som skvätter över knäna när jag vågar mig ut.

Det är lätt att försmäkta, att ge efter för behovet att dra sig in i sitt sköldpaddeskal och bara försöka genomleva gråvintern. Lätt att få för sig att vintern aldrig kommer att ta slut.

Men det finns hopp! I naturen hittar jag tecken på våren – knoppar på buskar, gröna små grässtrån, fågelkvitter bland kala trädgrenar.

Och det är inte lönt att kämpa emot januariheten. Hur mycket jag än klagar och gnäller kan jag inte skynda på jordklotets långsamma snurrande tillbaka till solsidan.

Jag försöker andas djupt och fokusera på vila i den heliga gråzonen som är januari i södra Sverige.