Vi har fått en hundvalp. Å vad han blir glad av minsta lilla uppmärksamhet! Det räcker att vi tittar på honom så börjar svansen vifta. När vår lille Sherlock kommer rusande helt tokig av glädje av att träffas igen (efter fem minuter eller en hel natt spelar ingen roll) då sprider sig hans glädje in i mig. Han njuter av att bli klappad och ompysslad och jag njuter lika mycket av hans glädje.
Jag tror att kroppen är som en hundvalp.
Jag tror att kroppen älskar att få uppmärksamhet, att den blir glad av att jag helt enkelt upplever den, tar mig tid att känna in hur den är utan att vilja förändra den eller döma den. Då viftar kroppen på svansen.
För mig är det något jag lärt mig under senare år, att liksom ”bebo” kroppen och umgås med den istället för att se den som ett ständigt förbättringsprojekt.
Belöningen för det är att jag blir mer närvarande, att jag faktiskt känner mig mer levande och inte så lätt fastnar i tankesnurror.
Att uppleva kroppen kan kräva tålamod. Kroppen kommunicerar oftast mer tystlåtet och långsamt än tankarna som blixtrar hit och dit i rasande fart. Och många vuxna har tappat bort den där kontakten och kroppskännedomen och behöver träna upp det området i hjärnan igen.
Här är en enkel övning:
- Titta på din högra hand.
- Blunda.
- Känn din högra hand. Hur vet du att du har en högerhand fast du inte ser den? Kan du känna surret av liv i handen? Fortsätt känna efter i någon minut.
Händer och fötter, och framförallt fingertoppar och tår, är enklast att börja med. Med övning kan du scanna igenom hela din kropp. Tänk på det ställe du vill kontakta och vänta. Det kan ta ca 20 sekunder eller mer att uppleva kontakt så ha tålamod.
Lek med tanken att kroppsdelen viftar på svansen, lägg märke till hur levande du känner dig när du bebor kroppen. Precis som när jag blir glad av valpens glädje, så blir det när jag känner kontakt med min egen kropp – jag blir glad av hur glad kroppen blir. Det tror jag är välgörande på alla plan.
www.ulrikasandstrom.com
