Barnvakten har blivit sjuk och jag är oproportionellt besviken. Kanske för att det var typ femtio år sedan vi hade barnledigt? Eller det kan också ha något att göra med att minstingen hållit oss vakna mellan midnatt och vargtimmen varje natt den här veckan. Vad anledningen än är så är jag överväldigad av en känsla av att får jag inte gå på bio idag är det lika bra att gå och gräva ner sig i skogen tills isen smälter.
Har du känt så någon gång?
Suck. Jag har överkommit mig själv så pass att jag kravlat mig till datorn för att prestera en text före lunch och nu funderar jag på om jag ska skriva på temat ”Skaffa perspektiv på tillvaron och sluta vältra dig i dina obetydliga problem” eller ”Det är okej att känna sig nere ibland”.
Det senare känns betydligt mer sympatiskt, eller hur? Kanske jag kan få lov att vara lite besviken en stund och pyssla om mig själv lite extra.
För uppmaningar att skärpa till sig och tänka positivt kan få totalt motsatt effekt en sån här dag när humöret hamnat nära botten. Ja jag vet, ibland skriver jag om att tänka positivt, men om jag någon gång påstått att positivt tänkande är lösningen på alla världens problem please shoot me.
Däremot har jag uppfattningen att inställningen vi har till oss själva är väldigt viktig. Tycker du innerst inne att du är en okej person, att du förtjänar att må bra, att du kan visa förståelse när det är motigt?
Hur vi ser på oss själva påverkar allt i vårt liv eftersom det blir glasögonen vi betraktar världen genom. Det styr vårt välmående, hur vi relaterar till andra och vår upplevelse av vad det innebär att vara levande.
Det du själv tycker och tänker om personen i spegeln är mycket viktigare än vad andra tycker och tänker, så är det bara.
Men för att återgå till min misär ;). Olyckligheten är här, det är bara att acceptera, oavsett vad den beror på. Jag kan välja att banna mig själv för mitt otillräckliga positiva sinne, eller uppmuntra mig själv som jag skulle göra med mina barn.
”Såja, såja, det är okej att känna dig besviken. Snart går det över. Kom och sitt i mitt knä en stund så ska jag torka dina tårar.”
Som vuxen kanske man inte har något bokstavligt knä att krypa upp och ulka i, men då kan man skapa det inom sig. Här kommer en tröstande övning som man gärna kan göra ofta:
Pausa i tio sekunder och lägg märke till var du är, vad du gör, vem du är, just nu. Uppmärksamma att du andas och hur skönt det är. Märk att du kan le, och känn glädjen i det. Lägg märke till de bra sakerna omkring dig. Tacka för de människor du mött idag. Fira det ganska fantastiska faktum att du lever. Den här stunden, och den du är, är alldeles perfekt. Du missar ingenting, för det finns ingenting bättre än just nu. Du kan släppa all rädsla att du missar något och vara nöjd med det du har. Tänk inte på vad du missar, utan tänk på vad du har fått.
Så istället för den missade bion kan jag tänka på de där två små flickorna med det flygiga håret och kärleksblå ögonen som jag på något vidunderligt sätt har fått bli mamma till och det känns genast bättre inombords. Jag tror faktiskt jag är redo att torka mina tårar.
(Först publicerad i Varbergsposten)