Vart tog sommaren vägen? Alldeles nyss blommade syrenen och nu ramlar löven av björken. Har du den känslan? Eller är det som fanns mellan syren och höstlöv fortfarande levande för dig?

För mig känns sommaren nära men så har det inte alltid varit.

Förut var sommaren mer som en kuliss, något jag någon gång noterade, liksom i förbifarten, på väg till bilen, till mötet, till soffan. Och när den var slut fanns bara ett svart hål kvar. Och en känsla av att något viktigt försvann när jag var ouppmärksam (som Jocke Berg sjunger).

För att undvika att sommaren (eller hösten eller dagen) försvinner i det där svarta hålet kan man träna på att vara närvarande och medveten under tiden den är här.

Ett sätt att bromsa tiden och bli mer närvarande som jag gillar är att spankulera. Spankulerandets konst utvecklade jag helt spontant när jag var vidbränd för ca 10 år sedan och inte orkade röra mig särskilt energiskt, eller faktiskt knappt alls.

Att spankulera har ingenting att göra med powerwalk. Konsten att spankulera innebär att lära sig gå långsamt, liksom utan mål och, viktigast av allt, med händerna på ryggen. Med tid att titta på citronfjärilar, molnformationer, snäckor och små svampar i vägkanten.

Prova någon gång om du vill. Notera motståndet som kanske kommer först (promenaden ska ha effekt! du ska ha mål! du ska hålla rask takt för hjärtat!) och hur farten lätt ökar. Prova igen.

Om alla fick en daglig dos eftertänksam spankulering tror jag världen skulle må bättre.