Vi har oftast garden uppe när vi möter nya människor, eller hur? Vi är ju så sårbara! För vi vill höra ihop, det är en av människans största behov och drivkrafter. Att få ”duga” i andras ögon.

Alla har vi blivit sårade förut, kanske illa bemötta eller inte fått vara med i något sammanhang, det är naturligt att vi skyddar oss. Så vi är försiktiga, mäter varandra, håller ett ”lagom avstånd”, spelar våra roller och avvaktar varandras reaktioner.

Men när vi vänder taggarna utåt så förhindrar vi samtidigt att verklig kontakt och samhörighet kan uppstå.

För att känna glädje och få ”höra ihop” behöver vi göra just det som är så skrämmande – våga visa den mjuka magen lite mer. Vara ärliga, osäkra, visa vår ofullkomlighet.Och för att våga det gäller det att vara mjukare och snällare mot oss själva – att förstå på djupet att vi räcker till.

Forskaren och historieberättaren Brené Brown har gett ett superbra Tedtalk om just det här. Här är några ord som verkligen fastnade i mitt hjärta:

“Our job with our kids and with ourselves is to look and say, ‘You know what… you’re imperfect and your wired for struggle, but you’re worthy of love and belonging’. Our job is to love with our whole hearts without a guarantee. Our job is to believe that we are enough. When we work from a place that says ‘I am enough’, we stop screaming and we start listening. We’re kinder and gentler to each other and we’re kinder and gentler to ourselves.”

Se  klippet här:

[ted id=1042]