Den gamla eken vid Sama Sama när den just slagit ut. 

Det är något mystiskt över träd tycker jag, det känns ibland som att de lyssnar på själva mänsklighetens larm, kanske väntar tålmodigt på att vi ska lugna ner oss (eller utrotas av något virus).

Jag läste nyligen en bok om träd som fick mig att fundera över träd som funnits i mitt liv. Min första kärlek var en stor och hemlig gran som tornade upp sig mittemot vår brevlåda, vid en grusväg i Hallands innersta skogar. Min lillasyster och jag klättrade ofta runt i den, våghalsigt svajande från toppen på blåsiga dagar, andra gånger gömde vi oss mitt i och spionerade på förbipasserande. Nu kom det inte mer än högst en bil i veckan och det var alltid grannbonden som skulle se till sin skog, men då blev det riktigt spännande.

Vi hade andra trädvänner också. Som de båda tvillingaskarna med lövkronor som palats. Vi hade lagt en planka som en bro emellan dom där jag älskade att sitta och drömma mig bort med blicken mot lövdansen på himlen. Har ni tänkt på hur undersidan av löv nästan verkar genomskinlig med sommarhimmel som bakgrund?

Jag hade ett speciellt träd för att sura i också. När världens orättvisor tryckte på klättrade jag upp i en gammal tall, böjd som en puckelryggig man och tillräckligt svårklättrad för att jag skulle få vara ensam. Uppe i dess knotiga topp satt jag likt en bister kungsörn tills någon brydde sig om att se efter vart jag tagit vägen.

Ett enormt eukalyptusträd utanför min lägenhet i Australien inspirerade mig till och med att skriva en dikt! När hemlängtan smög sig på kunde jag ligga och drömma om att det var en svensk björk som susade därutanför, mitt i en varm sommarskog. Jag kunde höra fågelsång och trädmummel istället för den ilskna trafiken som rusade förbi natt som dag.

Sedan har vi förståss favoritkaraktären i Sagan om ringen – den gamle Enten Lavskägge. Lavskägge med sina långsamma tankar och majestätiska intelligens.

Nu bor vi vid havet och min bästa trädvän på vår tomt är en stor gammal ek som har trotsat havsvindarna och reser sig trygg och rak över verandan . Den ger ett beskyddande tak när jag yogar eller sitter och småpratar med barnen. Den är absolut en del av den gröna terapisoffan för mig.

Det var författaren Roger MacDonald som som inspirerade mig att fundera på träd som betytt något för mig i mitt liv. Han skriver bland annat:

”The poetry and mystery of trees, the private moments of revelation people can feel in forests, when something about trees touches their soul – this rarely gets a mention.”

Vad har du för relation till träd?