Sitter barfota och skriver på en veranda med svalkande vindar från Stilla Havet som rufsar i mitt hår. Över hustaket framför mig skymtar jag vattnet bakom palmerna, det doftar av tempelblommor och varmt gräs och ett vindspel ackompanjerar underliga fågelljud i trädgården. Allt är mycket exotiskt. Och självklart tänker jag på att åka skridskor.
Minns du när du snörade på dig skridskor för allra första gången? Kanske var det på en sjö eller damm, eller som för mig, i en ishall. Minns du hur krampaktigt du i så fall höll dig i sargen eller i någon välvillig vuxen som försökte övertala dig att släppa och ge dig ut på öppna isen?
Det är det där med att släppa sargen jag tänker på. Det sista steget. När man fått på sig skridskorna, man har styltat sig runt hela ishallen med en hand på sargen en låång stund, man har darrig i knäna med vanthanden förhoppningsvis tryggt insluten i en stadig ledsagare tagit de första skären några meter från kanten. Man har börjat frysa om fötterna men inte tappat känseln ännu.
Då kommer man till slut till den där punkten. Då det är dags att släppa taget och ta klivet ut på den öppna isen. Och det är så vansinnigt otäckt! För det kan ju hända att man vurpar. Det kan hända att det gör ordentligt ont och ger stora fula blåmärken. Det kan hända att man blir utskrattad av de där som står bredvid isen och inte ens snörat på sig skridskorna.
Eller hur?
Anledningen att jag skriver om skridskor mitt i sommarvärmen är att vi tittade på videoklipp från lillgrodans skridskopremiär häromåret på telefonen på flyget igår.
Där har vi förevigat de där första försöken, frustrationen över hur svårt det är. Ilskan över benen som likt Bambis glider åt varsitt håll. Önskan att ge upp som brottas med viljan att fullfölja. Och sen, äntligen, glädjen och triumfen när hon börjar hitta glidet och tar skär efter skär ut till mitten av Veddige ishall.
Och sen den obligatoriska vurpan. Men tillbaka upp igen och vidare framåt. Stolta mamman hejar högljutt på och när hon kommer tillbaka till sargen forsar orden som ett vattenfall ur sexåringens mun.
Jag tänker på att släppa sargen när jag tänker tillbaka på 2013. För i år gjorde jag det. Jag hade glidit riktigt snyggt kring kanten några år och tyckt att det var tillräckligt. Till saken hör att alla andra omkring mig också höll sig där. Men så började jag träffa de som vågat släppa och jag började lyssna på rösten inombords som sa att jag skulle lita på mig själv mera. Jag släppte en sarg och det visade sig vara alldeles enkelt och självklart när jag väl fattade mod.
Jag kommer alldeles säkert att vurpa och få blåmärken men just nu njuter jag bara av fartvinden i håret när jag rutschar vidare in i ett nytt spännande år. Och fryser om fötterna gör jag i alla fall inte just nu här på min tropiska veranda.
Tidigare publicerad i Varbergsposten
No comments