kris-sydney

Ibland stormar det mer än vanligt i livet. Saker ställs på sin spets, ibland inom flera områden på samma gång. Du blir uppsagd, någon närstående går bort, huset invaderas av mögel, du får problem med hälsan.

Det är helt enkelt jädrigt jobbigt att ens orka gå ur sängen på morgonen för det är så mycket att hantera.

Det verkar som om de flesta av oss (alla?) hamnar där någon gång. Jag gick igenom en speciellt kaos-artad period när jag var i trettioårsåldern. Företaget jag jobbade på gick i konkurs, min mormor, farmor och moster gick alla bort inom kort tid, flygplanen kraschade in i World Trade Center och min hälsa sviktade rejält. Jag var långt hemifrån och jag kände mig så liten och hjälplös.

Nu kallar jag det min kris och utvecklings-period. Då kändes det bokstavligen som the end of the world.

Jag var övertygad om att jag aldrig skulle bli frisk/hitta nytt jobb/kunna flyga hem/vara glad igen. Jag trodde jag hade fastnat i krisläget och aldrig skulle komma ur det. Jag trodde att jag skulle dö. Faktum var att jag ibland var helt säker och en gång t o m åkte in till akuten mitt i natten, mitt i Sydney.

Ja ni förstår. Nu kan jag se att det var något nytt på väg inom mig själv och i mitt liv, att en stor förändring till det bättre höll på att ske och att stormen var första steget.

Innan något nytt kan komma måste den gamla ordningen förstöras, så verkar det bara funka.

Så jag ville bara skriva några ord om det, som en påminnelse till mig själv och kanske till någon annan där ute som känner igen sig och befinner sig mitt i sin personliga katastrof. Ha hopp!

”The wound is the place where the light enters you.” Rumi.

 

www.ulrikasandstrom.com