Det är mitt i natten. Hon väcks av ett ljud. Vad var det? Hon lyssnar intensivt men allt är tyst. Tittar sömnigt på klockan – kvart över två. Något känns fel, väldigt fel. Hon känner sig iakttagen. Efter att ha vänt och vridit på sig över en halvtimme går hon upp. Äter en banan och spanar ut i den ljusa sommarnatten, en svag oro i bröstet.
Efter en stund bestämmer hon sig för att återvända till sängen och det är då hon upptäcker den. En svart skugga på lakanet alldeles bredvid kudden. Hon böjer sig fram för att borsta bort det hon tror är lite skräp men skriker halvkvävt till när fingrarna möter något kallt och slemmigt.
Äcklat famlar hon efter ficklampefunktionen på mobilen och lyser upp sängen. Det hon ser får blodet att isa sig.
En lång, brun mördarsnigel krälar fram över lakanet!
Den måste ha smitit in genom verandadörren under dagen och sedan långsamt, metodiskt och ondskefullt strävat sig upp längs väggen där den väntat på att hon skulle somna in. Hon står som fastfrusen och ryser i hela kroppen medan odjuret obekymrat hasar sig vidare i riktning mot kudden.
Efter att ha övervägt att ringa polis och brandkår fattar hon mod och hämtar toapapper. Utan rättegång döms inkräktaren till det hårda straffet avlivning genom drunkning. Hon lutar sig över toalettstolen. Det är över.
Kvinnan går på darriga ben och lägger sig igen. Så småningom infaller sig sömnen men den fylls av oroliga drömmar om slemmiga skuggfigurer med viftande antenner.
Kvinnan var jag och jag överlevde, men kommer för all framtid vara märkt av upplevelsen. Därför vet jag inte om jag klarar av att skriva alla mina 500 ord idag, men jag gör ett försök.
Egentligen skulle jag skriva om stress. Det finns nämligen inte. Påstår en indisk skäggig guru jag nyligen hörde på YouTube.
Konstigt då att sjukskrivningarna för stress ökar igen i Sverige. Svårt att sova, ont i huvudet/nacken/magen, oroskänslor, olust, trötthet, irritation och en slags ständigt närvarande underliggande panik är vanliga ingredienser i en svensk människas liv. Jag vet hur det känns och det är väldigt verkligt.
Den skäggiga indiern insisterade på att stress inte finns och berättade skrattande att när han först kom till USA så förstod han överhuvudtaget inte vad begreppet innebar. Varför pratade alla om ’stress management’, som han översatte till ”stress-skötsel”, hela tiden?
Det man sköter om är väl det som man bryr sig om – sin familj, sin hälsa, sitt hem. Varför ville amerikanarna sköta om sin stress? Som om den vore ett litet husdjur? Undrade gurun.
Han definierade istället det vi kallar stress som okunskap. Jag måste erkänna att han har en poäng. Så mycket lidande som skulle undvikas om vi lärde oss ta hand om oss själva.
Vi vet inte hur vi ska hantera vårt ”system” – vår kropp, vårt sinne, våra känslor, vår energi, vår kemi. Därför upplever vi stress.
Det sa gurun, men jag slår vad om att han aldrig har vaknat med en mördarsnigel på kudden!
www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten
No comments