Lektion angående leksaker från lillgrodan, 8, till lillasyster, 3:
- · Om jag gillar det, är det mitt.
- · Om den är i min hand, är den min.
- · Om jag hade den för en stund sedan, är den min.
- · Om jag bygger eller leker med något, är allt mitt.
- · Om det ser ut som mitt så är det mitt.
- · Om jag såg det först så är det mitt.
- · Om du leker med en sak och lägger ner den blir det automatiskt min.
- · Om den är trasig är den din.
- · Eftersom jag föddes först är mamma min.
Det här förhållningssättet funkade ganska bra (ur lillgrodans synvinkel) när lillasyster var runt ett år gammal. Nu när hon på allvar utvecklat en egen vilja, minst lika stark som storasyters (var får de allt ifrån?) stöter hon däremot på motstånd. Minstingen för nämligen samma argumentation.
Det har med andra ord blivit kraftig inflation i ordet ”min” och ”mitt” i vårt hem, liksom i antalet vrål, skrik och dörrsmällar. Ytterst sällan verkar någon av mina älsklingar känna den yogiska samhörigheten jag febrilt försöker instifta mellan dem.
För någon månad sedan kände jag att det gått så långt att jag bara hade två val: flytta hemifrån eller läsa en bok om syskonrivalitet. Det var svårt men jag valde boken.
Och den är intressant. För det första målar den upp en bild av just hur starka känslor det är som sätts i rullning när ett barn får ett småsyskon. Författarna liknar det vid att om din partner plötsligt säger att hen ska skaffa en till partner som ska flytta in hos er inom kort. Den här yngre och gulligare modellen förväntas du dela din partner såväl som dina saker med. Hur skulle du reagera? Frågan är nog inte hur högt du hade protesterat utan hur många dagar innan du försökt kväva den nyinflyttade med en kudde.
Starka känslor med andra ord. Tänker man på det så verkar det självklart att det värsta man kan göra är att släta över och gullegulla till det för att lugna ner ilskan. Ändå är det just det jag oftast försöker göra.
Ett exempel:
Lillgrodan: ”AAAHHHH!! Hon får inte HA mitt lego. JAG HATAR HENNE!!”
Jag (med pedagogisk röst): ”Nej men inte hatar du henne, säg inte så. Visst kan hon få låna lite lego, du har ju så mycket?”
Och varje gång förväntar jag mig ett svar typ: ”Ja gärna, för jag älskar henne jättemycket!”
Det funkar så här ofta: A.L.D.R.I.G. Hur korkad är jag egentligen?
Till sist har jag i alla fall förstått att jag behöver en ny stil, och det jag tränar nu på är att säga ungefär: ”Ok, du är arg och vill inte att hon ska leka med ditt lego.”
Och då blir det tvärt slut på diskussion och vrål, som ett trolleri. Prova själv! Att bara bekräfta att barnet är argt och spegla varför och låta dem uttrycka sig kan stilla det värsta ursinnesutbrott.
Kanske det här knepet fungerar lika bra på alla arga drakar, stora som små, eller vad tror du?
Tidigare publicerad i Varbergsposten