Jag är en ”nykter” perfektionist. Jag har hittat mina knep att bli snällare mot mig själv men precis som en nykter alkoholist fortsätter jag varje dag att träna mig för att vara mer av en tillräckligt-bra-ist än en prestationsprinsessa.
En av mina mest lästa inlägg hittills handlade om duktiga flickor så jag vet att jag inte är ensam om att överprestera för att duga.
Studier visar att perfektionism står i vägen för att lyckas och bli lycklig (som du troligtvis redan har märkt). Perfektionism leder ofta till depression, oro, beroende och livs-paralys. Med livsparalys menas alla de möjligheter vi missar på grund av att vi är så rädda att visa upp något för världen som kanske inte är helt perfekt. (Herregud vilken ångest jag hade inför att göra mitt första blogginlägg!)
Här kommer fem punkter om perfektionism att begrunda, hoppas de kan hjälpa:
- Perfektionism är inte det samma som att sträva för att bli sitt bästa. Perfektionism är tron på att om vi lever perfekt, ser perfekta ut och agerar perfekt kan vi slippa skuldkänslor, skam och att bli bedömda. Den är som en sköld som väger tjugo ton. Vi tror den skyddar oss när den i själva verket hindrar oss från att må bra.
- Perfektionism handlar inte om hälsosamma mål och växande.
- Perfektionism handlar om att försöka förtjäna acceptans och godkännande av andra. De flesta av oss perfektionsprinsessor och -prinsar uppfostrades genom att få positiv uppmärksamhet främst när vi presterade något. Någonstans inne i hjärtat slog det där rot och fick oss att tro att ”Jag är vad jag presterar.”
- Perfektionism är idiotiskt eftersom det inte finns något som är perfekt, det är ett ouppnåbart mål.
- Att känna sig bedömd och skamsen (och rädslan för dom känslorna) är något vi alla människor har gemensamt. Perfektionism ökar oddsen att vi kommer att känna dom känslor vi försöker undvika. ”Det är mitt fel. Jag känner så här för att jag inte är tillräckligt bra.”
Vägen från perfektionism handlar om att träna sig i att bli snällare mot sig själv. Att uppmärksamma den där kritiska inre rösten men undvika att tro att den talar sanning. Jag försöker omfamna mina tillkortakommanden och våga sänka skölden och visa mig sårbar och felbar ibland. (Det är tur att jag så sällan har fel 😀 )
Det är inte lätt och jag har lång väg kvar att gå, men vinsterna gör det mödan värt – mer mod, medkänsla och känsla av samhörighet.
Sådär, nu ska jag trycka på Publicera. Jag tvivlar på att det här blev det perfekta inlägget om perfektionism men hoppas att det räcker till för att någon ska få utbyte av att ha läst den.
PS. En bra bok som inspirerade mig till det här inlägget är The gifts of imperfection av forskaren Brenee Brown.
No comments