Hemmakontorets uteplats.

Jag sitter här i mitt hemmakontor och tittar ut över trädgården. Jag måste ha härligaste kontoret i stan! Högt i tak, ljusa färger, lugnt och vackert. Stor veranda utanför glasdörrarna där jag kan yoga, fågelsång utanför det öppna fönstret. Och bara 30 sekunders resväg. Per fot.

Jag styr min arbetsdag själv. Som idag efter en orolig natt med vakna barn, då blev det lite sovmorgon och sedan extra långsam frukost med ompyssling av familjen. Och jag älskar alla mina arbetsuppgifter (ok, kanske inte bokföringen men…) och känner att det jag gör är meningsfullt och kan växa till att bli precis som jag vill.

Jag skriver inte det här för att skryta, jag är bara så tacksam. Så här har det nämligen inte alltid varit. Jag kan uppskatta min nuvarande sysselsättning och plats på jorden extra mycket efter att ha pendlat till Göteborg i flera år och suttit i kontorslandskap. Där jobbade jag i en kultur som gav mig stor frihet och många möjligheter men också magsår, huvudvärk och konstant prestationsångest.

Idag är jag väldigt glad att jag tog steget och började plugga, bytte bana och startade eget företag trots att jag var rädd. Jag var skiträdd! Första dagen på Göteborgs universitet kommer jag ihåg hur jag satt i Slottsparken och skakade av nervositet innan jag gick in. Första gången jag skulle coacha en person ”på riktigt” kunde jag knappt sova natten innan. Första gången jag skickade en större offert höll jag på att svimma när jag skulle sätta mitt pris.

Jag tar inte mitt jobb och alla dess fördelar för givet eftersom jag konstant blir påmind om hur bra jag har det. I mitt jobb träffar jag många människor som saknar jobb. Som har sökt tiotals tjänster utan att få något napp och känner sig frustrerade och förbisedda.

Privat träffar jag många människor som är hjärtligt trötta på sitt jobb. Som känner sig överbelastade, underskattade och ibland så uttråkade att de börjat nedräkningen till pensionen innan de ens fyllt 40.

Det här med jobbet är ganska centralt i ens liv eller hur? Om man saknar jobb eller vantrivs kan det påverka ens person på många plan.

Jobbet blir en del av de flestas identitet. Det är en plats där man kan känna tillhörighet, att man är betydelsefull och behövd. Att inte få chansen att jobba fast man kämpar för det kan kännas väldigt tufft. Utan egna pengar kan man lätt bli beroende av till exempel sina föräldrar, och därigenom mindre fri.

Det är lätt att påverkas av samhällets budskap om vad man ska göra för att vara lyckad. Att ha ett jobb är viktigt. Men nu när jag nått den aktningsvärda åldern av 40 år kan jag intyga att livet ser olika ut under olika perioder och fattas det en sak under en tid så betyder inte det att det kommer att fortsätta vara så för alltid.

En människa är så väldigt mycket mer än det den gör och presterar. Det gäller att komma ihåg att man betyder precis lika mycket som person även om man för tillfället inte får något jobb eller inte jobbar på en plats där man kommer till sin rätt.

I mitt fall innebar bytet av jobb-bana en period av ganska mycket skräck blandat med förtjusning och även en del motstånd från omgivningen. Men jag är glad att jag vågade ändra riktning och att det har gått bra. Så att jag kan sitta här och skriva en krönika och sen gå in och pussa på smågrodorna innan jag fortsätter med nästa uppgift.

Jag önskar alla möjligheten att följa sin passion istället för att längta efter sin pension.