Archives for category: Möjligheter

ibland vill jag gå i ide

Det är januari i Varberg. Snön är nästan borta, det är väder ute. Färgerna går från skitig-snö-svart till fuktig-björkstamsvit och alla nyanser i grått däremellan. Jag ser mig omkring och tänker att ja, svenskarna är ett tappert folk.

Ofta är jag på ljusare och färggladare platser på vintern och det här är första gången på flera år som jag kommit hem och får uppleva januari i all sin mörka fasa. Den ogenomträngligt svarta väggen utanför fönstret när jag vaknar och när vi kommer hem från jobb och skola. Slasket som skvätter över knäna när jag vågar mig ut.

Det är lätt att försmäkta, att ge efter för behovet att dra sig in i sitt sköldpaddeskal och bara försöka genomleva gråvintern. Lätt att få för sig att vintern aldrig kommer att ta slut.

Men det finns hopp! I naturen hittar jag tecken på våren – knoppar på buskar, gröna små grässtrån, fågelkvitter bland kala trädgrenar.

Och det är inte lönt att kämpa emot januariheten. Hur mycket jag än klagar och gnäller kan jag inte skynda på jordklotets långsamma snurrande tillbaka till solsidan.

Jag försöker andas djupt och fokusera på vila i den heliga gråzonen som är januari i södra Sverige.

 

 

kalle_och_hobbe_nyår

Här kommer 20 mäktiga, kraftfulla, stärkande nyårsfrågor för att inventera året som gått och börja planera framåt. Om du hellre skulle äta en hink med larver än att ta en penna och skriva, lura istället till dig en vän och ställ frågorna muntligen till varandra. Om tjugo frågor känns dig övermäktigt, (fast hallå!? Det är ditt liv!!) gör bara de sista fyra.

  1. Vad gjorde dig glad under året?
  2. Vad är du mest stolt över?
  3. Har du uppnått de mål som du hade för året?
  4. Har du fått de människor som du träffat och haft omkring dig att må bra?
  5. Vad har du lärt dig?
  6. På vilket sätt har du utvecklat dig själv?
  7. Jobbar du på rätt ställe?
  8. Hur nöjd är du med hur ditt liv har varit under året?
  9. Var känner du att du har fastnat?
  10. Har var din ekonomi?
  11. Vad gjorde du på din fritid?
  12. Hur väl tog du hand om dig själv?
  13. När kände du dig mest levande?
  14. Vilka projekt har du gjort klart?
  15. Inom vilka områden har du tillåtit rädsla att misslyckas att hålla dig tillbaka?
  16. Hur har dina relationer med andra varit?
  17. Om du fortsätter att tänka och göra vad du gör nu, hur kommer då ditt liv att se ut om 5 år?
  18. Vad vill du ta med dig in i det nya året?
  19. Vad skulle du vilja släppa taget om?
  20. Vilka nya vanor skulle du vilja skapa?

*BONUSFRÅGAN*:
Sätt en timer på 30 minuter och skriv ner minst 47 saker som du vill göra, uppleva, lära dig, känna, åka till, äga, förbättra, se osv. Skriv också ner vilka du skulle vilja spendera mer tid med.  Välj sedan ut fem av de saker du känner starkast för och sätt upp dem som mål. 

Lycka till! Ditt framtidsjag kommer att tacka dig.

En av mina inspirationskällor till inlägget om skolan är det här Ted-talk:et, se och inspireras:

hackschooling

Nästa vecka börjar lillgrodan på en ny skola. I fredags var vi där och hälsade på.

Skolan bedrivs på två renoverade bondgårdar i Valinge. De ligger i ett skogsbryn med utsikt över ängar och betande djur. Gårdarna knyts ihop av en jättestor trädgård där eleverna hjälper till att odla både blommor, frukt och grönsaker.

Där vi går tänker jag att trädgården är perfekt att leka på. Istället för asfalt är det mycket gräs, träd, blommor och öppna ytor där barnen kan springa omkring. Flera av träden ser väldigt klättervänliga ut, konstaterar lillgrodan belåtet och själv blir jag glad av att se en bänk med inskriptionen ”Andas” på.

En bit bort ligger stallet som eleverna ibland besöker för att lära sig ta hand om djuren, men också för att träna kommunikation och empati, ha matte eller biologi. Uppe i skogen skymtar vi den omskrivna äventyrsbanan där många av lektionerna hålls med utomhuspedagogik som grund.

Vi går uppför trappan till entrén som är målad i regnbågens alla färger och där barnen har skrivit in orden ”Frisk – lycklig – kreativ” vilket är skolans motto.

Det är tidig morgon och eleverna har inte kommit än, men när vi kliver in träffar vi två av lärarna som skrattande kommer ut från den inglasade verandan där de startat dagen med yoga. En timmes valfri träning på morgonen ingår i lärarnas arbetstid för att försäkra sig om att de orkar vara närvarande och pigga hela skoldagarna.

”Vår skolas främsta mål är att lära barnen hur man håller sig frisk, lycklig och kreativ hela livet och vi vill självklart föregå som goda exempel. ”förklarar den ena läraren.

Vi får veta att de vanliga läroämnena här kompletteras med och bakas in i andra kunskapsområden. ”Vi tar fasta på den senaste forskningen som visar att välmående, glädje och kreativitet är grunden för att fungera bra i samhället och arbetslivet.”

Jag studerar ett schema på anslagstavlan och ser ämnen som:

  • Kroppskunskap och rörelseglädje
  • Samhörighetskunskap
  • Generositetskunskap
  • Relationskunskap
  • Kreativitetsträning
  • Självmedkänslaträning
  • Avslappning och stresshantering

Medan vi talar visas vi runt i de ljusa lokalerna. Vi passerar meditationsrum, innovationsverkstad, bibliotek, kuddrum och musikrum.

Skoldagarna är korta och klasserna hålls till max 12 elever per grupp. Varje morgon samlas alla elever och lärare på glasverandan för att börja dagen med meditation, sång och uppträden innan barnen söker sig till sina klassrum, som lika gärna kan vara ute som inne. De har ofta studiebesök och många duktiga föreläsare inom olika yrken och av olika härkomst kommer och hälsar på.

Skolmaten lagas av det som gården och bygden omkring tillverkar och eleverna turas om med att hjälpa till i köket.

När vi går vidare kramar jag lyckligt lillgrodans hand. En skola som prioriterar och mäter välmående framför prestation! Här kommer barnen att rustas med de kunskaper de behöver för livet och arbetslivet.

Äntligen en skola som har förstått att de kan utbilda oss till det som vi alla, både små och stora barn, vill bli när vi blir stora.

Nämligen friska och lyckliga.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

www.ulrikasandstrom.com
Publicerad i Varbergsposten

 

enval

Vad ska jag ha på mig idag? Vem ska jag leva mitt liv med? Livet handlar om stora och små val hela tiden, dygnet runt. Vad ska jag äta till middag? Vilken film ska vi se? Vilken vårdcentral ska jag välja? Ska vi ha barn eller inte? Vilket elbolag är bäst? Vad ska jag gå för utbildning?

Hur väljer man rätt? Det är lätt att bli stressad och ibland sticker vi huvudet i sanden och undviker helt att göra ett val. Sen är det också lätt att fastna i meningslöst grubbel om hur det skulle ha blivit om vi valt annorlunda. Det är inte lätt att vara människa.

Idag har vi nog fler val på en dag än vad våra förfäder hade under hela sin livstid. Vi tar in så mycket information och utvecklingen stormar framåt på alla fronter.

Kvar står vi människor med våra hjärnor som inte förändrats nästan ett dugg de senaste 30 000 åren. Vår hjärna är i version 1.0 och det finns ingen ny version i sikte, som någon sagt. Det gäller att jobba med det vi har.

Det är många beslut som ska tas, men man skulle samtidigt kunna säga att det egentligen bara finns två slags val.

Statiska val som ofta är omedvetna och alltid baseras på gammal vana, övertygelser och dagens humör. Den sorten känns igen på att det känns tryggt och enkelt. Som att alltid ta kaffe och ostmackor till frukost. Som att stanna kvar på ett jobb där man mår dåligt.

Sen finns det dynamiska val som baseras på verkligheten här och nu. När man gör ett dynamiskt val tar man sig tid att fundera på om det där gamla sättet att välja verkligen passar in för situationen man har framför sig precis nu. Vad skulle jag egentligen må bäst av till frukost? Vad händer med mig om jag blir kvar på det här jobbet till pensionen? Kanske jag ska söka mig vidare?

Gissa vad som är enklast? Gissa vad som är bäst?

Ibland är vi så rädda för att välja fel, att vi väljer att inte göra någonting alls. Eller så fastnar vi i de statiska besluten. Det verkar vara tryggt men det kan göra att man sätter gränser för sig själv, undviker risker och klänger sig fast vid det gamla välkända som en parasit på en val.

Det är inte konstigt att vi väljer av gammal vana eller efter det som är enklast och tryggast. Den sortens val är en del av den vi är så om du vill röra dig i riktning mot mer dynamiska val gäller det att gå försiktigt fram. Förhandla och ha tålamod med dig själv.

Idag krävs det mer än någonsin att vi tar beslut och väljer själva. Det är där den långsiktiga tryggheten finns. Och jag tror det är genom de dynamiska och medvetna valen som vi lever vårt liv fullt ut.

Att våga välja även när vi inte är riktigt säkra.

Att våga välja annorlunda än andra.

Att komma ihåg att ha kontakten inåt med sig själv och det vi verkligen behöver och längtar efter.

www.ulrikasandstrom.com
Publicerad i Varbergsposten

remarkable

Vad är det med oss svenskar och att hålla oss lagom beige i alla situationer? Varför envisas vi med att säga att vi och det vi gör, inte alls är värt att lägga märke till?

”Å, vilka supergoda bullar!”
”Äsch, det var väl inget märkvärdigt.
”Jag tänkte fixa en fest till helgen. Inget märkvärdigt.”

Vi påstår kanske inte att vi eller vårt är helt värdelösa, men det är inte långt därifrån. Dessutom tycker vi att det är en stor fördel att andra inte märks för mycket:

”Den nya chefen, hon är väldigt bra, inte alls märkvärdig.”

Det är konstigt att vi säger så för innerst inne vill vi alla att andra ska lägga märke till oss, det är typ det mest grundläggande i att vara människa. Om ingen la märke till oss skulle livet kännas ganska meningslöst. Men kanske är det bara falsk blygsamhet för många av oss agerar tvärtemot.

Jag tänker på Facebook och andra sociala medier. Där fylls väggen med träningsresultat, selfies och bilder på egenhändigt knypplade dukar och hemrörd hollandaise. Där lägger vi upp bilden på de supergoda bullarna inklusive recept och bilder från vår fest som inte alls blev omärkvärdig utan alldeles alldeles underbar. Och ja, jag är lika skyldig som min nästa.

Kanske all den här informationen av vad man gör mest är böner om bekräftelse. Se mig! Jag är värd att lägga märke till. Visst kan ni hålla med om att ett gäng gilla-markeringar värmer och om någon skriver eller säger att man är duktig och snygg och klok blir man ännu gladare?

Ett litet problem med det här är att man inte kan kontrollera andra människor och om gillamarkeringarna uteblir, på sociala medier och i livet, kanske man börjar ifrågasätta sig själv. Va, bara en gillamarkering på bullarna!? Duger jag inte?

Så vad gör man om man känner sig beroende av andra människors bekräftelse? Ja, då får man börja öva sig i att se sig själv som märkvärdig. Det är så sjukt mycket viktigare än vad andra tycker. Det är ju dig själv du umgås med dygnet runt hela livet. Om du är nöjd med det du gör, hur du ser ut, hur du beter mig mot andra så är det bra nog oavsett vad någon annan tycker.

Jag tränar för fullt och försöker på mina bästa dagar också träna mina barn. Till exempel när de kommer viftande med sin senaste teckning och frågar om den är fin, då försöker jag komma ihåg att också fråga om de själva tycker den är fin och berömmer dem för förmågan att uppskatta sina skapelser.

Jag kollade upp synonymer till ”att göra sig märkvärdig” på synonymer.se och fick bara ett konstigt men ändå klockrent förslag: ”jäsa”.

Det är alla människors rätt att få pösa över av stolthet, vi vet ju alla hur bullarna blir om de inte får lov att jäsa till sig, eller hur. Men kom ihåg att ge dig själv gilla-markeringar i första hand.

Tillåt dig själv att vara märkvärdig!

Ulrika Sandström
Tidigare publicerad i Varbergsposten

 

trial bay gaol at south west rocks

Några av mina gröna växter ropade allt högre på hjälp i det tilltagande mörkret. Jag hörde dem till slut och bestämde mig för att flytta tre av dem till platser med mer ljus så att de får chans att frodas och trivas.

När jag kånkade runt på de stora krukorna (jag gillar yviga växter) slog det mig hur nödvändigt det kan vara även för oss människor att flytta på sig ibland. Till en ny plats, ett nytt sammanhang, ett soligare hörn av livet.

Det hjälper inte hur noga jag skulle ha vattnat och gödslat mina tynande gröna kompisar, utan flytten till tillräckligt med ljus skulle de långsamt ha förtvinat. Blivit brunare och slakare och tappat den lilla glans de hade kvar på bladen.

Precis som det kan bli med oss människor.

Ibland kan man komma in i en fas i livet när vi märker att vi liksom växt ur vårt vanliga sammanhang. I början kanske vi knappt noterar det avtagande ljuset men gradvis blir det svårt att blunda för att vi börjat sloka en aning.

Eller så kan det vara som för min 25-åriga Dracena att vi slår huvudet i taket och måste kämpa och kröka oss för att fortsätta växa.

Ibland kommer vi till en punkt där vi inser att en förändring är absolut nödvändig och hittar kraften att bryta upp.

För mig har det hänt flera gånger. När jag flyttade hemifrån, när jag var 20 och sa upp mig och satte mig på ett tåg rakt genom djupaste Sovjetunionen, när jag var 24 och flyttade hem igen från Australien, när jag var runt 30 och slutade mitt jobb. Och på senare år har det handlat mer om inre förändringar, att ge upp olika föreställningar om mig själv och andra, insikter som har lyft fram mig till ett ljusare ställe precis som jag nu bär mina växter till mer dagsljus.

När jag tänker tillbaka inser jag att var och en av de här förflyttningarna som både var rent fysiska men även gick djupare, upplevde jag som absolut nödvändiga. Det fanns ingen tvekan inombords.

Jag tror att om jag stannat och anpassat mig skulle jag om inte börja vissna så i alla fall ha fått väldigt svårt att skjuta nya skott.

Ibland märker vi inte att det är dags att förflytta oss, och är bara svagt medvetna om en underliggande längtan som vi inte riktigt känns vid. I bästa fall vilar vi och överlever vintermörkret och spirar igen när ljuset kommer tillbaka.

Ofta är det en inre förändring som krävs mer än en yttre. En verklig förändring innebär att vi ser verkligheten i ett nytt ljus. Både tankemönster, verklighetsbeskrivning och agerande ändras. Inte alltid men ibland för det med sig att vi behöver lämna ett jobb, ett destruktivt förhållande eller byta bostad.

Precis som blommorna söker vi ljuset och har vi tur upptäcker vi på vår personliga väg genom livet att fönstret finns inombords.

Ulrika Sandström
www.ulrikasandstrom.com
Tidigare publicerad i Varbergsposten

swimming

Tänk dig att du står vid en flod och upptäcker en massa människor som kommer farande i strömmen. De fäktar i panik och håller på att drunkna. Vad gör du? Ja förhoppningsvis börjar du helt enkelt hjälpa till att dra upp dem på land. Men när du har hållit på med det en lång stund och strömmen av människor snarare ökar än minskar, då börjar du bli trött.

Du får en snilleblixt och skickar din kompis uppströms för att se var alla trillar ner i vattnet och hon upptäcker en trasig bro. Människorna kommer springande som lämlar och en efter en drattar de ner i floden.

Kompisen gör det enda rätta – ställer sig i vägen och ropar åt den anstormande massan:

–       Akta er! Bron är trasig! Ta den andra vägen istället!

De flesta struntar i henne och rusar blint vidare. Hon spikar ihop stora skyltar längre upp på stigen och en och annan lyfter blicken och väljer en annan väg. Nedströms märker du att det blir lite glesare mellan de nödställda, men du har ändå svårt att hinna hjälpa alla de som kämpar i vattnet.

Din kompis jobbar och svettas med att ropa ut sina varningar och visa den andra vägen, som visserligen är mycket längre och snårigare, men betydligt säkrare. Chansen att komma över bron utan att ramla i vattnet är väldigt liten. Ändå fortsätter folket att försöka. Förtvivlad upptäcker kompisen att folkmassorna som närmar sig bron hela tiden ökar och du själv får mer att göra igen nedanför bron.

Vad ska ni ta er till? Varningarna hjälper inte, ni hinner inte rädda alla som ramlar i och dessutom börjar ni märka att samma människor som ni redan räddat en gång återigen dyker upp i vågorna. De har sprungit tillbaka samma väg och ramlat ner igen. Jämmer och elände! Hur ska man få slut på galenskapen? Då får du snilleblixt nummer två: Ni ska lära folket att simma!

Någon kilometer före bron finns en sjö som passar bra. Där öppnar ni simskola och börjar ge lektioner.  Fortsättningsvis väljer många fler den längre vägen och de som ramlar ifrån bron kan ibland själva komma upp och om det inte går så kan du i lugn och ro ge dem det den medicin eller operation de behöver. Ingen behöver vänta i långa köer i vattnet.

Ja det jag skriver om är sjukvården. Hur länge ska Sveriges sjukvård satsa nästan alla sina ca 300 miljarder kronor per år på att plocka upp människor ur sjukdomsfloden? Är det inte hög tid att ge lite mer resurser till hälsofrämjande åtgärder som att lära oss ta hand om oss själva och vår hälsa?

Sjukvård behövs men utvecklingen är ohållbar. Tänk om statens finanser skulle ges utifrån det främjande arbetet och hur väl befolkningen hålls frisk? Då kanske vi äntligen fick se en djupgående förändring. Om jag var det minsta intresserad av politik är det definitivt den fråga jag skulle gå till val på i höst.

Ulrika Sandström
Tidigare publicerad i Varbergsposten

bird-looking-in-rear-view-mirror

Champagne och fyrverkerier i all ära, jag skulle faktiskt kunna skippa det om jag måste välja.

Min favoritnyårs-syssla är nämligen lite strukturerad navelskådning.

I slutet av varje år drar jag mig tillbaka i en skönt tyst rum, eller om jag har turen att vara i varmare land som i år, en lugn veranda, för att göra inventering av året som varit och sätta mål inför nästa. Sätter på lite bra musik, tänder ett ljus eller plockar blommor och sedan är jag redo att börja skriva. Sätter pannan i djupa veck och tittar in i backspegeln. Vad hände egentligen under 2013?

Här kommer 20 mäktiga nyårsfrågor för att hjälpa minnet på traven. Om du hellre skulle äta en hink med larver än att ta en penna och skriva, lura istället till dig en vän och ställ frågorna muntligen till varandra. Om tjugo frågor känns dig övermäktigt, (fast hallå!? Det är ditt liv!!) gör bara de sista fyra.

  1. Vad gjorde dig glad under året?
  2. Vad är du mest stolt över?
  3. Har du uppnått de mål som du hade för året?
  4. Har du fått de människor som du träffat och haft omkring dig att må bra?
  5. Vad har du lärt dig?
  6. På vilket sätt har du utvecklat dig själv?
  7. Jobbar du på rätt ställe?
  8. Hur nöjd är du med hur ditt liv har varit under året?
  9. Var känner du att du har fastnat?
  10. Har var din ekonomi?
  11. Vad gjorde du på din fritid?
  12. Hur väl tog du hand om dig själv?
  13. När kände du dig mest levande?
  14. Vilka projekt har du gjort klart?
  15. Inom vilka områden har du tillåtit rädsla att misslyckas att hålla dig tillbaka?
  16. Hur har dina relationer med andra varit?
  17. Om du fortsätter att tänka och göra vad du gör nu, hur kommer då ditt liv att se ut om 5 år?
  18. Vad vill du ta med dig in i det nya året?
  19. Vad skulle du vilja släppa taget om?
  20. Vilka nya vanor skulle du vilja skapa?

*BONUSFRÅGAN*:
Sätt en timer på 30 minuter och skriv ner minst 47 saker som du vill göra, uppleva, lära dig, känna, åka till, äga, förbättra, se osv. Skriv också ner vilka du skulle vilja spendera mer tid med.  Välj sedan ut fem av de saker du känner starkast för och sätt upp dem som mål. 

Lycka till! Ditt framtidsjag kommer att tacka dig.

32474_skridskor

Sitter barfota och skriver på en veranda med svalkande vindar från Stilla Havet som rufsar i mitt hår. Över hustaket framför mig skymtar jag vattnet bakom palmerna, det doftar av tempelblommor och varmt gräs och ett vindspel ackompanjerar underliga fågelljud i trädgården. Allt är mycket exotiskt. Och självklart tänker jag på att åka skridskor.

Minns du när du snörade på dig skridskor för allra första gången? Kanske var det på en sjö eller damm, eller som för mig, i en ishall. Minns du hur krampaktigt du i så fall höll dig i sargen eller i någon välvillig vuxen som försökte övertala dig att släppa och ge dig ut på öppna isen?

Det är det där med att släppa sargen jag tänker på. Det sista steget. När man fått på sig skridskorna, man har styltat sig runt hela ishallen med en hand på sargen en låång stund, man har darrig i knäna med vanthanden förhoppningsvis tryggt insluten i en stadig ledsagare tagit de första skären några meter från kanten. Man har börjat frysa om fötterna men inte tappat känseln ännu.

Då kommer man till slut till den där punkten. Då det är dags att släppa taget och ta klivet ut på den öppna isen. Och det är så vansinnigt otäckt! För det kan ju hända att man vurpar. Det kan hända att det gör ordentligt ont och ger stora fula blåmärken. Det kan hända att man blir utskrattad av de där som står bredvid isen och inte ens snörat på sig skridskorna.

Eller hur?

Anledningen att jag skriver om skridskor mitt i sommarvärmen är att vi tittade på videoklipp från lillgrodans skridskopremiär häromåret på telefonen på flyget igår.

Där har vi förevigat de där första försöken, frustrationen över hur svårt det är. Ilskan över benen som likt Bambis glider åt varsitt håll. Önskan att ge upp som brottas med viljan att fullfölja. Och sen, äntligen, glädjen och triumfen när hon börjar hitta glidet och tar skär efter skär ut till mitten av Veddige ishall.

Och sen den obligatoriska vurpan. Men tillbaka upp igen och vidare framåt. Stolta mamman hejar högljutt på och när hon kommer tillbaka till sargen forsar orden som ett vattenfall ur sexåringens mun.

Jag tänker på att släppa sargen när jag tänker tillbaka på 2013. För i år gjorde jag det. Jag hade glidit riktigt snyggt kring kanten några år och tyckt att det var tillräckligt. Till saken hör att alla andra omkring mig också höll sig där. Men så började jag träffa de som vågat släppa och jag började lyssna på rösten inombords som sa att jag skulle lita på mig själv mera. Jag släppte en sarg och det visade sig vara alldeles enkelt och självklart när jag väl fattade mod.

Jag kommer alldeles säkert att vurpa och få blåmärken men just nu njuter jag bara av fartvinden i håret när jag rutschar vidare in i ett nytt spännande år. Och fryser om fötterna gör jag i alla fall inte just nu här på min tropiska veranda.

Tidigare publicerad i Varbergsposten